Vår, löpning, skogsstig och asfalt.  De hör liksom ihop. Det fina med löpningen är dess enkelhet. Ett par skor är det som behövs i princip. Men vilka skor ska man ha? Hur ofta ska man byta? Lätta och snabba eller tunga och stabila?

Jag har två par favoritskor som jag hittade förra året. Ett par Adidas för landsväg och grusväg. Inga speciellt dyra skor, men dom sitter bra och är lagom lätta. Många PBn slogs i dom förra säsongen, Landsjön Runt, Lidingöloppet och en andraplats på ÖIS-loppet. Dom tjänade sitt syfte väl helt enkelt. Men nu börjar dom ge sig lite.

Likaså med mina Salomon Speedcross. Många tycker nog Speedcrossen är lite för tung för löpning men för längre pass i skogen funkar dom perfekt för mig. Rejält häl-tå dropp sparar mina hälsenor och om farten inte behöver vara under 4 min/km så är det mitt val. Men även dessa börjar sjunga på sista versen.

Frågan är nu, är det bättre att skaffa nya skor men med risken för skador eller ska jag hålla kvar vid mina trotjänare tills de ramlar av fötterna på mig?

Idag springer jag John Bauerleden. Det är Husqvarna John Bauer Trail Run. Ett halvöppet event för Husqvarnas anställda och nära och kära. En blandning mellan tävling och söndagsfika. Ett trevligt arrangemang. Det blir också lite av en kick-off för löpsäsongen med 25 km i hyfsat tempo genom Holavedens skogar. Från och med nu ska jag springa minst långt ganska hårt pass i veckan. Förra året är jag övertygad om att det var framfångsreceptet för att sänka PB på Lidingö med 7 minuter. Det kommer bli svårt att kapa 7 minuter till…men några minuter finns nog att hämta även i höst.

Om ni någon gång ska springa John Bauer-leden är nu tiden. Att följa snirklande stigar bland vitsippor är bland det bästa som finns. Passa på!

Bar asfalt och en natur badande i vitsippor mötte mig när jag kom hem till Gisebo igen. Löpskorna åkte ju naturligtvis på och jag kämpar med att ”börja försiktigt”. Men ack vad lockande det är. När vårtorra löv krasmar under fötterna på den mjuka stigen som slingrar sig fram bland det gröna tecket eller när GPS-klockan visar kilometertider på en bit under 4 minuter medans den vårdoftande asfalten flyter under skorna samtidigt som vädret inte riktigt kan bestämma sig för om det ska snöa eller vara solsken. Det är då löpglädjen frodas och våren i Gisebo är som bäst. Blir dock ingen Landsjön Runt start för mig i år….säsongen sista(?) skidtur istället till norska berg.

Ibland korsas vägar.  Det hände igår. Annandag påsk, bukastinn och trött tog jag en tupplur framför Planet Earth 2 på SVT play trots att vädret sa att jag borde hålla mig ute på min lunchrast på fjällstationen. Dåligt samvete fyllde min kropp, tog en lite promenad och satte mig med en kopp kaffe och en hittad kaka på uteplatsen. Vårsolen värmde när den tittade upp bakom molnen. Soliga dagar sover man helt enkelt inte bort på våren, jag skämdes. Men molnen skingrade sig och solen tittade fram än mer när jag stämplade ut. Packade en dubbelmacka med påskens rester, köttbullar, prinskorv och jansson. Fram med telemarksskidorna och satte av mot Salsfjället. Näst intill vindstilla och strålande sol mötte mig på toppen. Just där och då korsades livet, meningen med livet och en köttbulle-prinskorv-janssons-mackas vägar varandra. På en måndag!