Förra veckan flexade jag ut en solig vårdag. En av dom sista i Grövelsjön. Vi hade precis tagit oss ner för en brant fjällsida, stoppsladdat vid en barfläck och korkat upp termoskaffet ackompanjerat av en äggmacka. Min skidkompis säger då något som var väldigt sant. ”Känslan att inte vilja vara någon annanstans i världen är fantastisk” medans solen lös i han ansikte. Jag kunde inte annat än hålla med och tänkte att sånahär dagar får man inte så många varje år.

Åter instämplad på kontoret med en överfull mailbox började begäret att krypa igen. En långhelg väntade och prognosen visade att det kunde bli fint. Men toppturande kan vara ett gissel. Är det inte molnigt så blåser det storm, lavinfara och snöbrist. Så man vet aldrig. Men vi åkte i varje fall. Mot Beitostölen. Regn mötte oss hela vägen och ett lågt molntäcke på lördagsmorgonen låg över fjällen. Men när vi parkerade bilen sprack det upp och gårdagens regn hade lagt ett 30 cm tjockt nysnötäcke över bergen. I tre dagar besteg vi sedan bergstopp efter bergstopp i strålande väder. Där och då ville jag inte vara någon annanstans och möjligheterna man såg från en topp var oändliga.

När vi parkerade bilen upp på riksveg 51 på Valdresflyet trodde jag nog att det skulle vara några till där. Men det som mötte oss var en kulturshock. I kilometerlånga rader stod bilar. Ur dessa hoppar lusekoftor, knästrumpor och fjellskidor. I kör utbrister de ”Jeg elsker dette land!” sen går de likt lämmeltåg upp mot bergstopparna. En härlig livsstil som jag önskar att man såg mer av i Sverige trots avsaknad av berg.

Nu är det löpsäsong. Punkt.