I botten på järabacken bygger just nu det kommunala bostadsbolaget väldigt angenäma lägenhetshus av den mindre storleken. Skulle gissa på att det är fyra lägenheter i vart hus. Silverfärgat bandtäkt plåttak, mörk fasadtegel, dörrar i alerta färger. Mycket tilltalande för ögat måste man medge. Jag går på tomten mitt i mot och drömmer om en päronfärgad trävilla om två plan, lertegel och vita knutar. Altan med vättervy. Något som säger att här kan man vara. Man dyrkar jordiska ting. Drömmer, tragglar tankar.

I Järabacken gick/sprang jag skidgång för första gången. Det var första året på skidgymnasiet. Oskar hade kört redan nåt år innan och berättat att han spytt, och jag kom att förstå honom. Jag har god lust att riva av ett pass i Järabacken nu när jag är så nära. Inte för nostalgin utan som en del i prestandabygget.

Måste medge att det är lite dämpad entusiasm kring det bygget för tillfället men jag tragglar mig igenom mina pass och det ser ut som jag har rett ut ovädret som kom i form av kroppsskador riktigt bra. Nya horisonter finns i sikte, men jag har ingen brådska, försöker att inte drabbas av min svarta vän högmodet.  Syndaren vet att Optimism och framtidstro leder till övermod, egocentricitet och skador. Man brann i iver och sedan samlade man ihop sina skärvor. Fick veta att den läxa man precis lärt är flera tusen år gammal. Ett återupprepat tragglande. Från generation till generation.

Min som tragglar med alfabetet. Och ord, ord kan vara svåra. Dom måste komma till än på något osynligt sätt. Man får bygga sitt ordförråd från grunden, ord för ord. Grekerna skapade alfabetet så som vi känner till det, med konsonanter och vokaler. Men det bygger på ett system från östra Medelhavet som enbart bestod av konsonanterna, Det nordsemitiska skriftsystemet. Han är i en viktig del av processen att bli människa. Man får stötta och traggla med.

Ord för ord, intervall för intervall, livet som tragglare.

Man är inget annat, än en tragglare.

Underbara dagar, afrikanska vindar som blåst upp stoff från härjande bränder i Portugal och Spanien. Man kan riktigt känna att det är eldhärdsvindar, ni som stått nära en eld och känt värmen mot kinden vet vad jag snackar om. Jag överdriver lite nu, småljuger faktiskt. Allt det faktiska är en överdrift.

Tycker strutsabacken verkar lite brantare iår, någon som känt lika dant? Måste ligga något fysiskt fenomen bakom det hela. Kanske har Huskvarna satt sig vad vet ja. Det har säkert nåt med sandbankarna att göra.

Har iakttagit ett förutfattat beteende hos en kompis. Han vrider alltid på duschreglaget innan han känt på vattnet. Det första vattnet är ju alltid kallt och varför skulle inte personen som duschat före honom duschat i en behaglig temperatur? Man får god lust att läxa upp honom men ja törs inte. Han kan såndär härskarteknik. Hur som helst så får man aldrig något jobb på Ikea med sådant beteende. Han hade åkt dit direkt i Kamprads salt-test.

Det skryts nåt djävulskt i byschan för tillfället. Jag lägger mig inte i, faller inte i den fällan. Imorse bodde den ene som är värre än den andre i ett så jävla stort hus, riktigt stort. Så stort så man måttar det lite på samma sätt som en fisk när man berättar om det. När hantverkarna renoverade tog det nästan ett år. Vad dyrt tänkte ja för mig själv men brydde mig inte nämnvärt, på eftermiddagen fick ja höra att av den andre att den ene bor i en hyresrätt på Ekhagen.

Det där med att flytta ut i skogen och ägna sig åt någon sorts verksamhet som man aldrig tar sig tid till i vardagliga livet ligger varmt om hjärtat, speciellt det manliga hjärtat. Trött på samhälle, trött på folk, trött på sinegen illusionistiska oduglighet, tar till tältet ett år. Ni har väl läst Walden, han hade ju iochför sig en stuga men ändå litteraturklassisker. Någon som däremot hade ett tält var Andreas Doppler i Erlend Loe’s roman Doppler. Jag läste den ihelgen efter ett guldtips och vilken underhållning. En bok jag verkligen rekommenderar. Livet känns lite lättare efter den.

Det blir inget skogsliv för mig i det närmaste men hoppas starkt på en resa till Norge mellan Jul och Nyår. Funderar på vart? Sjusjoen, Lillehammer eller trysil?

Nobelpriset i fysik var även iår en häpnadsväckande upplevelse. Det mest uppseendeväckande var att man jublade i tv studion när priset till kännagavs. Det var lätt att tro att ”rätt” lag vann och att experterna var opartiska men det handlade nog mest om att vinnaren var något som dom kunde prata om. Det är inte alltid så lätt i fysikernas värld. Förra året gick priset till upptäckter av topologiska fasövergångar och SVTs expert satt högröd i ansikten men hade stake nog att säga att han inte begrep något av det här medans vetenskapsakademin tog till två bröd och knagig engelska och alla bara satt helt förvirrade och man fick gå över till att priset i kemi skulle offentliggöras dagen därpå.

Iår gick priset till ett enastående arbete, till männen bakom ett jätteliktprojekt som beståd av tusentalsforskare, gigantiska anläggningar och mer offentliga pengar än du kan tänka dig. Man har byggt dom mest känsliga instrument som någonsin byggts av människan. Man har noterat gravitationsvågor. Krusningar i rumstiden, alltså expansion och ihopdragning av rumstiden. Det finns massor av gravitationsvågor i världen men dom man uppmätt är 1,3 miljarder år gamla och uppståd efter att två svarta hål börjat uppvakta varandra, dansat tätt intill varandra och tillslut fattat beslutet att uppgå till en enhet och just då alstrades det ut mer energi än universums alla stjärnor tillsammans.

Det var den 14 september 2015 som den aktuella gravitationsvågen passerade jorden. Instrumentet fick till en början in 35 svängningar i sekunden som strax var 250 och allt var väl över på sådär 0,2 sekunder men med en skillnad mellan noteringarna av 0,7 sekunder(så man kunde uppfatta hur den rörde sig). Jag låter osäkerhetens finger lysa över det där då det är lite knepigt att få fram uppgifterna för en lekman med en iPad.

Det stora och mest aktuella för oss vanligt folk, verklighetens människor är bedriften hur man lyckades sortera i allt brus. Hur man lyckades hitta det man letade efter bland alla fenomen som studsar omkring oss hela tiden. Med hårt och målinriktat arbete så är det fullt möjligt att skapa ett flöde av intressanta och bildande fenomen som inte associeras med gamla testamentets eklöv. Det är svårt att hitta det man letar efter. 

Det var Einstein som behövde gravitationsvågorna för att få ihop sina ekvationer. Han trodde dom fanns, men han var klok nog att tveka då saker som man behöver har en tendens att dyka upp och i vissa fall är dom inget annat än bedrägelser. Men tillslut efter femtio år av mänskligt samarbete så vet vi. Människan slår sig för bröstet och tycker hon är fantastiskt. Att det blev häpnadsväckande även iår har att göra med att när mannen bakom hela projektet skulle frågas ut av journalisterna så hackade telefonlinjen så till den grad att ingen förståd någonting även detta år. Vi kan mäta 1,3 miljarder år gamla energifält men vi kan inte få en telefonlänk över Atlanten att fungera eller veta med någon större säkerhet vad det blir för väder imorgon eller hur vi ska bota den canser som imorgon drabbar oss. Men om vi anstränger tusentals hjärnor i femtio år så kan vi hitta ett energifält, som det finns gott om och som vi redan om några år kommer hitta flera i veckan utav.

Fysik är ingen magi men det är musik. Tom Petty har inte lämnat oss men är död. Men allt han var lever kvar någonstans i universum och vi kan uppleva hans magi i många år framöver.