Redan 3e november. Vid det här laget borde jag alltså ha skrapat ihop 30 kilometer för att vara i fas. Det har jag inte. Kanske kommer månadens första mil ikväll, men då måste den avverkas i strutsabacken och det blir himla tråkigt att gå en hel mil uppför. I vilket fall som helst borde det styras ett ordentligt långpass till helgen för att komma i fas. Oskar är gräsänkling i helgen och känner jag honom rätt blir det hårdkörning från fredag eftermiddag till söndag kväll. Sen avslutar vi det hela med kebab. Alla är välkomna, Oskar visar vägen. 

Fick en kommentar av en bloggläsare att hen skänker 20kr per mil jag springer i november. Sådant sporrar ska ni veta. Jag gör det samma, lägger en tjuga per mil och tillsammans  hoppas jag vi kan skrapa ihop en rejäl summa att skänka vidare mot cancerforskning. Det här med att samla mil i löpskorna gör vi ju egentligen bara därför att vi kan. Det finna så många där ute som inte har hälsan på sin sida, det är för er vi springer extra mycket i november.

 

Målgång på Jätten bule. Det är sällan bekvämt att springa terränglopp men det är ändå en djupt behaglig tillfredställelse att gå i mål. Det är väl därför man springer antar jag. Det och chansen på en brödrost. 

Så var det över, årets upplaga av ÖIS-loppet. Eldsjälen Peter Nilsson gör verkligen den här tävlingen speciell. En sådan härlig känsla sprids över hela tävlingsområdet och stämningen är verkligen på topp. Något försenad hämtade jag ut min nummerlapp med bara 20 minuter kvar till start. Bytte om och sprang en kilometer innan Peter på klassiskt vis släppte iväg oss skrikandes ”KLARA, FÄRDIGA, GÅ” 

Taktiken för min del var ganska enkel – inte köra max i backarna så man hade lite kräm kvar sista kilometerna. Med andra ord, göra exakt tvärtom mot tidigare år. Det verkade funka. I backen till Berg låg jag på en 3e plats med bara Lars Lundström i ryggen och trots att jag tog det lugnt uppför så tvingades han släppa. Kändes riktigt gött och dessutom var jag oväntat pigg sista 2km som går sluttande nedför in till mål. 

Taktiken funkade och den resulterade i min första brödrost. Kändes helt underbart att få se den ligga på prisbordet och bara vänta på mig. 

Backen upp till Berg.Foto; Thor Björn Lund 

På tal om trött. Sluggern var lite knäsvag i mål. 

Men sen piggnade han till och kom på benen igen. 

En ära att få dela pallen med Dolla och Oscar, två riktigt duktiga löpare! 

Den efterlängtade rosten. Nu så kan äntligen få kalla sig brödrostlöpare! 

Folkfest på hemmaplan. Underbart att se så många vallfärda mot äppledalen. Långväga gäster som imponerades över trädens bärkraft samtidigt som de fick springa sig trötta. Ett evenemang som jag tror kommer växa ännu mer till nästa år och bli ett givet lopp både för den långsamme och den snabbe löparen. 

/ tävlingsledaren 

Hösten är kommen med full kraft och därmed är det dags för terrängsäsong. Terränglöpning är nog den vackraste av idrottsgrenar tycker jag. Det gäller inte bara att vara en snabb löpare, man måste också kunna tåla mjölksyra från första minuten och behålla  fokus trots trötthet. Efter första backen brukar låren skrika efter vila men då är det bara höja tempot för att öka blodcirkulationen. Hoppas ni känner igen er. 

 

TK med förcyklisten bakom sig. Säger väl en del om vilken form han var i.. (Cyklisten alltså) 

Redan första dagen visade han upp sina medaljer när jag berättade att även jag sprang en del. Det var allt från halvmaror, helmaror och terränglopp runt de grekiska bergen. På knackig engelska kommunicerade vi fram och tillbaka och berättade diverse anekdoter, ni vet själva hur det är när två konditionsidrottare träffas och börjar ljuga. Där och då, första dagen – kanske till och med första timmarna av hotellvistelsen, bjöd han med mig på ett stadslopp i Preveza (10km) En inbjudan svår att tacka nej till, även om jag var långt ifrån löptränad.

Augusti månad har varit helt befriad från löpträning, alltså var formen svårtippad. Kanske skulle jag kunna springa under 40min, kanske en bit över, tiden var egentligen helt oväsentlig huvudsaken var att kände mig sugen på att börja löpa igen. Tävlingsinstinkten finns alltid där, konstigt nog.

Jag och min käraste samt hotellägaren och hans dotter hoppade tillsammans in en en mini-cooper och satte fart. En bilresa som borde tagit en timme klockades av på 40 minuter, hotellägaren hade en hyfsat tung högerfot kan jag berätta. 

Väl vid start började tugget. Hotellägaren kände alla, och alla kände  hotellägaren. Han var en man som minglade mycket och bra, det syntes väl även om jag inte hade en aning om vad någon sa. Han minglade till och med bättre än vad Thor-Björn Lund gör på valfri skidtävling runtom i Sverige. När jag väl fått min nummerlapp och gjort några uppvärmningsryck på en så uttorkad åker att jag tycktes höra skallerormar vart jag än satte ner foten, kände jag mig uttittad. Iakttagen liksom. Är det verkligen så exotiskt med en skandinav på startlinjen? Fram kom en man, iklädd glasögon och den snyggaste löpartishan i hela Grekland. 

”You’re that guy from Sweden right? I’ve heard that you’re very very fast…” 

Den grekiska hotellägaren hade alltså snackat upp en nyturnerad, sliten, otränad batterist till segern? Jag borde lära mig grekiska så jag kunde fått förklara mig ordentligt. Starten gick och det var en kille som stack iväg ordentligt redan första kilometern. Som jag tidigare nämnt var jag inte i närheten av någon god form och dessutom var jag semesterlö samt utmattad av den grekiska värmen så jag undvek att ta hans rygg. Däremot hamnade jag på en betryggande andra plats och det tog en bra stund innan någon ville göra mig sällskap. Fram kom en dam med sin coach cyklande bredvid. Han skrek (tror jag) mellantider och hennes placering i racet. Ni vet, sånt som en cyklande coach brukar skrika. Damen sprang otroligt vackert, korta snabba steg, rak och stolt hållning och hon var nog inte längre än 142 centimeter lång. Tro mig jag vet eftersom syrran är där i krokarna. Jag kände mig som en gam bredvid henne. Tunga långa kliv, dålig hållning och flåset var inte alls som det brukar vara. Vi höll ihop i 6 kilometer sen blev jag helt matt av värmen och hon sprang ifrån mig i samma fart. 

Jag behöll dock placeringen och landade alltså på en 3e plats. I mål började jag göra lite snabb research på vilka som spöat mig, alltid roligt att veta tycker jag. Segraren var Greklands bästa löpare på både 10km och marathon. Han hade precis missat kvaltider till VM i Peking och fick istället springa mot mig, haha. Damen var Greklands bästa på 10km och marathon och även hon hade deltagit i OS och VM. I mål blev jag nästan mottagen som…jag vet inte vad, en lokalkändis. 

”You’re the champion!” Du är mästaren. Den första räknar vi alltid med att han ska vinna, det intressanta är vem som kommer tvåa, sa grekerna. Det var ett nytt tankesätt för mig, ganska intressant. 

På prisutdelningen fick jag två medaljer samt en olivkrans runt huvudet. Väldigt grekiskt. Den snabba greken, bla under 29min på 10000m för er som undrar, ville bli min Facebook-vän. Jag har fortfarande inte lagt till honom för jag vet inte vad han heter. Därefter började hemresan som kommer att minnas föralltid. 

Olivkrans. Väldigt grekiskt, inte sant? 

Så en bild på mig och den grekiska hotellägaren (längst till vänster) Spana in kroppen, vaderna, magen, armarna. Vilken löparkropp va. Jag tar tillbaka vad jag sa om hans armar, de var inte så klena som jag trodde. I mitten ser ni hans personliga tränare som sprungit milen på 31:12 när det begav sig, men nu 40 år gammal har han sadlat omoch  driver istället ett eget crossfit-gym. Googla crossfit + Jonas colting så kan ni underhållas en hel dag. 

Förutom några få hockeyspelare har jag inte träffat många olympiska medaljörer. Nu kan jag lägga till ytterligare en. Någon som kan gissa vilken gren hon tog en olympisk guldmedalj i 2004? 

Och så pallen. Tiderna behöver vi inte  nämna. Jag hade skratta åt dom i maj-juni när jag var i bra form. Men jag är ändå supernöjd eftersom jag hade förväntat mig betydligt sämre. Jag väljer också att hålla tiden hemlig för att Robert Davidsson ska ha nåt att fundera på. Vill ju att han ska ha lite ångest inför ÖIS-loppet där han har 2 raka i den interna kampen. Goda vänner, ja men inte under ÖIS-loppet. 

Mannen med den legendariska tishan,en  löpare som Kamprad vågat satsa på? 

Den legendariska bilresan

Jag trodde jag sett det värsta man kunde i trafiksammanhang när jag besökte Kina, men oj vad fel jag hade. Den grekiska hotellägaren kunde gasa. En timmes bilfärd avklarade på sub 40 på ditvägen, men hemvägen var värre. Högerfoten hade blivit om möjligt ännu tyngre, kanske berodde det på stel vadmuskelatur vad vet jag. 

”I like this car, very fast very strong” – ropade hotellägaren medans han tryckte upp bilen i över 130 km/h på en väg som i svenska mått mätt skulle haft en 50 skylt uppsatt på sidan. Inte nog med det var vägarna katastrof, kanske den ekonomiska krisen som är en bidragande orsak till det, och när jag påpekade väglaget skrattade hotellägaren. 

”Yes yes, but i know the road so well, i can drive it with my eyes closed” 

Ett svagt och ynkligt ”please dont” hördes från Lovisa i baksätet och även jag tog tag i dörrhandtaget lite extra hårt. Svetten rann längs ryggraden återigen och det luktade vitlök i hela bilen efter den starka tzatsikin jag hade ätit tidigare till lunch. Ett äventyr mitt i natten på små kringlande, grekiska vägar som jag sent kommer att glömma. Behöver jag säga att hemresan var roligare än att komma tvåa på själva tävlingen? Lovisa ville dö, jag njöt stundom. Stundom tänkte jag att vi faktiskt skulle dö. 

Helst av allt vill jag komma tillbaka nästa år, göra samma bilresa springa samma lopp. Det kan omöjligt bli tråkigt! 

Nu längtar jag efter fler upploppsrakor, men först ska jag träna ordentligt. Jag tar sikte mot terräng SM och ÖIS-loppet.