Författare: Arvid (sida 33 av 42)

Den cyklande samen

2016-06-19 / / 2 kommentarer

Vi fortsätter på temat vätterrundan. 

Stockholm maraton tappade cirka fem tusen löpare i år jämfört med rekordåret 2008. Det finns många lopp som lockar när det kommer till löpning, men ska man pröva sina krafter på cykel finns det bara ett givet – ta sig runt Vättern. Många gjorde heroiska insatser natten till lördag och även i perfekt väder är det ett ordentligt kraftprov. Själv vaknade jag upp i en varm och skön säng långt in på förmiddan. Tungt regn smattrade på fönsterbrädet och eftersom fönstret var halvt öppet hörde jag klungorna som rullade förbi. Jag var inte avundsjuk. Inte ett dugg. Det kräkregnade för att beskriva det milt. Hur upplevde ni som cyklade det? 
Någon gång i framtiden ska jag också sitta på en sadel en hel natt, men den natten får gärna dröja länge. Kanske ska jag spara det för att uppleva det tillsammans med någon speciell, typ ett barn eller ett barnbarn. Eller en fru. Vi får se. 
Soffan åkte ut från garaget till rundans tuffaste backe i vanlig ordning. En lånad grill tändes och kort därefter var korvarna färdiga. Öl, chips, brassestolar, och sen kom cyklisterna. Mängder av cyklister. Många glada i hågen och ropar glatt tillbaka när vi hejar. Andra tomma i blicken. Alla blir trötta på slutet men är man trött redan i kaxholmen kommer man få en tung natt. Vi brukar sitta en stund in på natten. Varje år dyker samerna upp. Obekräftat om dom verkligen är samer men det är ett smeknamn de fått av sällskapet som brukar dela på soffplatserna. Tre män i sina bästa år. Enväxlade cyklar, träskor, jeans, fjädrar på hjälmen och så en radio i cykelkorgen. Alla tre likadana.  Förra året sprang jag ifatt och tog en selfie, i år blev det en en bild på avstånd. Mannen med träskor har cyklat 51 gånger, med andra ord alla upplagor hittills. Förmodligen alla rundor med träskor på fötterna och radio i cykelkorgen. Jens Lind gör en dokumentär om dessa herrar. Jag vill veta allt! 
Veteranerna imponerar. De som varit med år efter år och aldrig missat ett en enda gång. Hur mycket har dom offrat för att kunna cykla runt Vättern måntro? Jag tror att ett och annat studentfirande har fått ställas in med tanke på att den helgen ofta krockar. Finns det nån som kanske till och med missat en förlossning? Cykel är en uthållighetssport och att hålla på 51 år i följd är verkligen krävande. Själv har jag gjort 4st ÖIS-lopp utan uppehåll och jag siktar på att bli den första veteranen på den tävlingen (hur många år krävs Peter?) 
Vi vill passa på att gratulera alla som tog sig i mål i Motala i år, oavsett om det var med träskor eller med cykelskor. ALLA gjorde en grym insats och bör vara stolta över sig själva. Cyklar ni nästa år igen glöm inte att ropa tillbaka när ni cyklar förbi pickarpsvägen i kaxholmsbacken! 
 
Mannen, myten. 


En bild från morgonkvisten. En kamp utspelade sig under några timmar för dom som var ute och cyklade. Ett liknande regnväder var längesen jag bevittnade. Stackars cyklister. 

Hamburgereresan

2016-06-09 / / 9 kommentarer

Hamburgarnas förlovade land. Det var dit vi åkte för att känna av den riktiga storstadspulsen, äta riktiga hamburgare, åka taxi på Times’ square, cykla runt central park, gå vilse i Brooklyn och till slut förlova oss. Vilken resa, vilken tjej. 

Shake Shack – dag 1
Den första burgaren intogs med detsamma. Ett ställe vi spanat in sedan tidigare och som vi visste låg nära hotellet. Drivs som en kedja men kvalitén på burgaren visade något annat. Jackpott på första stoppet. Maten var klar 5 minuter efter beställning och restaurangen hade den rätta känslan. Bra fart hos personalen och mycket valmöjligheter på menyn, ett sånt ställe vi borde gått till för en andra runda men tiden var inte på vår sida. Ät på Shake Shack om ni stöter på det. 
Gemensamt betyg A&L = 8,5/10

The Herolds – dag 2 

Resans andra burgare intogs i en något finare resturangmiljö. Ett sådant ställe med annat på menyn utöver burgare. Räkna med att det kan ta tid att få maten när ni får en sådan meny i händerna. En well done-burgare tog närmare 40 minuter att få på bordet och under den tiden hinner förväntningarna byggas upp en hel del. Jag tycker nog inte att det höll denna gången. En god burgare med mycket hjärta i tillagningen. Det fanns svamp, rostad och karamelliserad lök, två sorters ostar, bacon, restaurangens egna sås och så givetvis grundingridienserna bröd och kött. Köttet var utan tvekan det tråkigaste och det kändes som det var för många kockar på en soppa…eller hamburgare. Det var för mycket av det goda helt enkelt. The Herolds försökte för mycket, men det blev platt fall istället. 
Gemensamt betyg – 5/10

Five Guys – dag 3

Tredje dagen firade vi en ring på fingret med att smälla i oss ca 3000 kalorier var. Här intogs resans första milkshake och den var H I M M E L S K. Oreo-shake på five guys välkommen in på topplistan i mitt liv. Burgaren och serveringen var riktigt flötigt, precis som det ska vara. Pommesen var nedslänga i påsen och under låg våra hamburgare inrullade i aluminiumfolie som smakade ljuvligt. Inredningen skrek 50-tal och en förlovningen kunde inte firas på ett bättre sätt. Full pott tack vare helhetskänslan med inredning, mat och efterrätt. 
Gemensamt betyg – 10/10


 

Bryant Park – dag 4
Det gick upp för oss att läsförståelse saknades något när vi fick ut en rejälare macka istället för hamburgare när vi satte oss i Bryant Park på fjärde dagen. En rostad macka med hamburgare på toppen. Det kanske var lika bra att bryta trenden och få i oss något annat. Smaken var inget jag reflekterade över, så förmodligen ganska tråkig. Men i bryant park smakar det mesta gott, speciellt om det är fint väder och du får se en solnedgång spegla sig i husfasaderna. 

NewArk AirPort – sista 
Sista burgaren. En klassisk flygplatsburgare. Halvfabrikat, tråkigt bröd och smaklös. Men där och då var det precis vad jag behövde. Hunger ÄR den bästa kryddan, ni har väl sett Alive? 

En sista oreo-shake innan planet lugnt och säkert förde oss tillbaka till svensk mark. En oförglömlig resa, helt klart. Tack New York och tack Lovisa. Nästa gång kommer jag och springer ett marathon och provar ännu fler hamburgare, det är något jag ser fram emot redan nu! 
/ aö 

The eagle has landed

2016-06-05 / / 3 kommentarer

Örnen har landat. I Stockholm denna gången. Kollade på Eddie the eagle på vägen hem till sweden. Riktigt bra story, se den om ni vill eller läs när jag spoilar handlingen i kommande rader. Eddie Edwards stora barndomsdröm är att en dag få tävla i olympiska spelen. Drömmen krossas både en och två gången och går inte lås förräns han hittar den snabbaste vägen att ta sig dit – genom backhoppning. 

Storyn påminner lite om det Kenneth Andersson avslöjade i mästarnas mästare. Att han efter fotbollskarriären var så sugen på att få delta i ett OS att han införskaffade sig ett vapen för att börja träna pistolskytte. Jag tror till och med att han blev coachad under en kort period om jag inte missminner mig. OS är stort och vägen dit är lång. För många atleter ett helt livsverk. Jag tänker på Micke Ekvall, tänk att missa ett OS med 7 sekunder. På 100 meter är det ganska mycket, men på 42195 meter är det typ ingenting. 
Nu ska jag se Håkan på Ullevi. Jag tycker Håkan var bättre förr men hoppas att motsatsen bevisad. Haj! 

Jag har ätit en hamburgare varje dag i USA. Mer om det i kommande inlägg. Eller kanske inte, det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det. 

Eksjö i mitt hjärta

2016-05-27 / / 8 kommentarer

1997 var första loppet. Det var Micke Levinsson som introducerade mig för den ädla sporten löpning när han tog med mig till Eksjö för första gången. Jag har väl inte direkt några superstarka minnen från loppet, kanske var det inget jag blev såld på sådär pang bom. Men nu på senare tid har det verkligen vuxit och blivit något som jag nästintill är beroende av. Tur att det var löpning du introducerade mig för och inte knark. Har jag någonsin tackat dig Micke för att du tog med mig den där dagen i slutet av maj för 19 år sedan? Det kan vara på grund av just dig som jag springer idag, vem vet. Tack i vilket fall. Om du vill ha pengar för startavgiften kan jag betala tillbaka nu, jag har fast inkomst. 

1997 innebar med största sannolikhet ett pers. Det var en distans jag aldrig tidigare sprungit, alltså åkte jag hem med ett nytt personligt rekord. Ikväll hoppas jag kunna göra samma sak, alltså åka hem med ett nytt pers. 32;59 är tiden som jag vill sudda ut ur dagboken och fylla i en ny tid. 3:17min/km i 10km. Är du inte på plats i Eksjö så häng med här på bloggen så håller vi dig uppdaterade på hur det går. Från kl 18:30 blir det Holaveden Live ™. 
 



Bilden ovan är från 2014. Det var första gången jag sprang under 35 minuter på en mil och det var just på Eksjö stadslopp. Jag hade haft det som drömmål och funderade ofta på om det överhuvudtaget var möjligt. Efter en hård batalj med Robban the slugger, där den sistnämnda var det starkare kortet egentligen hela vägen, kunde vi båda gå under det där drömmålet vi haft. Robban drog ifrån efter halva loppet men sista kilometern kämpade jag mig tillbaka och kunde avgöra på upploppet. Minns det som igår. Nu två år senare siktar man på att springa samma lopp fast två minuter snabbare. En utveckling jag kan leva med. Det innebär att sub 30 borde vara möjligt på hösten 2018 om kurvan håller i sig. 
Samma år på samma lopp var första gången jag träffade världsmästaren. Jag hade hört mycket om denna mytomspunna man och det visade sig att det mesta stämde. Ikväll möts vi igen och förhoppningsvis kan vi hjälpa varandra att pressa ner uret en bit under 33. Det är en snabb bana och jag känner mig i form, hur det slutar får vi se ikväll. Mot Eksjö! 

Sub KG

2016-05-12 / / 2 kommentarer
Jag har gjort bort mig. Sprang årets första banpass på Råslätt igår kväll och glömde helt att fota och lägga upp på instagram. Hur gör man nu? Är träningspasset genomfört helt i onödan eller får man ut samma effekt ändå, även fast jag inte berättat för någon? Så himla typiskt mig. Jag kommer aldrig bli en bra instagramlöpare även om jag försöker.
 
Jag driver, hoppas ni fattar. 
 
Säsongens första halvmara står på glänt för många. I nuläget verkar vi bli 3/4 holavedare på startlinjen i Göteborg, mer om det nästa vecka. Vi önskar er alla stort lycka till med de sista förberedelserna och hoppas ni lyckas med era uppsatta mål. Jag själv har ett mål att någon gång springa under min egen vikt på en halvmara, dvs sub kg. Just nu visar vågen lite för lite för vad jag är kapapel att springa på, men någon gång kanske jag närmar mig. Jag skulle behöva gå upp ca 5kg och behålla nuvarande löpform för att det skulle närma sig X, men förmodligen skulle löpformen förändras. Detta med vikt och löpning är ju ett känsligt ämne som många gärna pratar om. Vatten och morot har vi fått tips om här i kommentarsfälten, men jag har valt att inte förändra så mycket i kosten utan bara träna mer. En som försökte var Johan Larsson som Palle nämnde igår. Han fortsatte träna dubbelpass varje dag, men slutade att äta. Hur tror ni det slutade? (spoiler; inte bra)
 
Hans blogginlägg finns att läsa här – http://springlfa.se/ett-avslut/
Man kan även se ett reportage om det här – http://www.svt.se/sport/friidrott/johan-larsson/
 
Så att lägga för stor vikt vid vikten kan vara rent av livsfarligt, Johan Larsson är ett levande exempel på det. Men det kan vara kul att jämföra vikt plus halvmararesultat ändå. Vem gör egentligen den största prestationen? En elitlöpare som springer på 65minuter och väger 55kilo? Eller en som springer på 80 minuter och väger 90kilo? Det finns nog inte många elitlöpare som gjort under 60 minuter som klarar av att springa under sin egna vikt, det baserar jag på ingenting men tittar man på deras kroppar är det inga berg direkt. 
 
Har vi några exempel på löpare som gjort halvmaran under sin egna vikt? 
 
 
 
 
 
Äldre inlägg Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2024 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑