Man bara maler på.

Ordentligt beskrivet av vardagen.

Onekligen förefaller det vara på det viset.

Men vad ska det bli av med allt mjöl?

Ska man stoppa allt i samma påse eller fördela på flera?

För vem ska det smaka?

Det är dom stora frågorna.

 

Passande attityd över brötjemark ändå.

Har man bara granskott och sten så formas man därefter.

Med spott i nävarna och ett järnspett så klarar de vardagens vedermödor.

Hårdingar.

 

Jag är skeptisk, till vad och varför är också stora frågor.

 

Vad passar bättre än lite bikt såhär mitt i veckan.

Man borde skölja ur sig själv lite oftare.

Livet förefaller allt som oftast föreligga som en dovt vansinne.

Nåväl sjutton kilometer blev det inte mycket med i helgen, då kroppen kändes som den drabbats av efterskalvet efter en förlossning och sedan blivit körd i en stenkross. 

En visdomstand tränger sig upp ur tandköttet. 

Där kan vi snacka långsam förlossning.

 

Idag igår eller hur nu du vill se på saken så kändes det lite bättre.

Enbart en svag tendens till ömhet.

Ställde ut direkt. Vistakullevägens enkilometrare.

Under vaksam uppsikt.

Man måste tänka på hjärtat, både sitt eget och andras.

Inget mjöl är värt en muskelinflamation på hjärtat.

 

Första gick stabilt andra gick bra.

Fyrahundra kvar på tredje händer det där som inte får hända.

Det börjar köra i magen, tänker på mjölet och maler på.

Hundra meter senare flyr jag tvärt av vägen likt en hares maner.

Upp in i skogen bort ifrån all bilism, nöden har ingen lag.

Konstigt, besvärligt, opassande.

Övertalar mig själv att det inte är så farligt, löven är stora och mjuka nu och det är bara att gå ut på vägen igen, springa klart de sista trehundra metrarna och sedan dom två kvarvarande intervallerna.

 

Sittandes på huk vänder jag mig om medans avloppet spyr likt en tecknad figur i en Ghiblifilm.

Ni kommer inte tro mig men det jag ser rakt bakom vänster axel kanske 70-80cm ifrån min prekära situation är ett litet snickrat kors i storleken sej fyrtio cm.

Jag sitter alltså och skiter på ett barns döda husdjur.

Jorden är nyligen uppgrävd och korset är verkligen mödosamt snidat.

Det här är vanvett.

Varför ska man alltid utge sig för att vara horribel?

Av misstag.

Nåt brott måste det vara, någon slags hädning.

Med dagens teknik så kommer dom väl och hämtar en snart.

Baka bröd kamrater.(om ni fattar vad jag menar)

 

Adjöss.

 

 

 

 

 

Jag har börjat inse allvaret. På lördag kommer bli en once-in-a-lifetime-upplevelse. Ska stå längst fram av 64 000 löpare och bara lyftas fram till en tid. Exakt vad den blir är dock mycket oklart. Under ett halvårs tid har siffrorna 1.20 gäckat mig. Låt mig förklara varför. 

 

Allt började med att jag och min syster startade en blogg 2013. Efter en gemensam löprunda kände jag att det hade varit riktigt kul att börja springa lite mer. En viss fallenhet har alltid funnits för löpning och Bäcken – som den mest klassiska 5-kilometersrundan i Brötjemark heter – har blivit föremål för många PB-slakter genom åren. Men löpningen hade fram tills den dagen bara funnits där i bakhuvudet. Något man gjorde när man inte hade nåt annat att göra. Men i och med uppenbarelsen under de 15 kilometer som vi avverkade en ljummen eftermiddag i april så var resan inledd. Att någon gång springa New York Marathon.

 

Jag blev något manisk de första månaderna. Sprang så fort jag fick chansen och försökte nå snabba vägar till PB:n. Gick på många nitar också. Körde 5×2000 i terräng ena dagen för att nästa dag känna mig hyfsat pigg och därmed försöka slå nytt rekord på milen. Minns att jag kom runt 2,5 km för att sedan braka ihop fullständigt och avbryta.

 

Nåväl. New York var det. 

 

Hittade en seedningstabell. Vet inte hur det funkar riktigt men har fattat det som att det finns vissa tider som man kan kvala in sig på och därmed få förtur gentemot andra i kösystemet.(Rätta mig gärna). Är ju tydligen fler än jag som någon gång vill springa genom The Big Apple. 1.19 på halvmarathon skulle räcka för att vara kvalificerad. Det blev en bra målbild tyckte jag att inom några år lösa. Senare har jag förstått vad som egentligen krävs för att bli så bra. Mer än vad jag mäktat med hittills i alla fall. 

 

I och med mitt avhopp från fotbollskarriären så bestämde jag mig i höstas för att komma en bit på vägen. 1.20 på GöteborgsVarvet. Jag minns ett blåsigt och regnigt pass runt Munksjön på tredje advent när jag gick för ett snabbdistanspass. Första två kilometerna gick under 3,30 innan motvinden friskade i. Öste allt jag hade i 5-6 kilometer och när jag hävde mig över min egenkonstruerade mållinje landade snittfarten för passet på 3.46. Och jag var totalt slut. När jag låg där på backen och drömde om Körsbärsberget när det blommar så slog det mig att med den här farten i 21 097 meter blir tiden strax under 1.20. Det sa mig en hel del. Trots att löpformen just i december brukar vara sådär och väderförhållandena knappast var snabba.

 

Man når dit man vill med bra träning och utan att fuska. Och så ska man undvika skador också. Men det är sånt man får räkna in. Jag är en bit på vägen mot mina 1.19 men det blir knappast i år. 1.20 var förhoppningen på Varvet men efter att i fredags kört i 3.50-fart(1.20.52 på halvmaran) i 7 kilometer insåg jag att det tidsmålet förmodligen är mig övermäktigt. Frågan är då: Ska man sänka förhoppningen eller hålla fast vid sin förväntan? Risken är då givetvis att 1.20 snabbt kan bli 1.30 och däröver. Man ska ha respekt för distansen. 

 

Vi ÖIS:are har ju dock ett mantra som brukar vara användbart. Inte minst under långdistanslopp. ”Ba maler.” Det handlar lite om att inte tänka så mycket. Utan köra ner huvudet och utan gnäll och omsvep riva av det som ska rivas av. Vad resultatet blir är då ovidkommande. Det blir ju vad det blir. 

 

Igår tog jag och trummisen en löprunda. Vi startade i Kaxholmen och tag av bortåt Drättinge så första kilometern gick nerför och tempot var en bit under fyra. Tanken var att hålla ett ganska högt tempo under passet för att vänja sig inför halvmara-månaden. Arvid tänkte inte ganska. Kilometer efter kilometer avverkades på 3.50. Till Skärstad, tillbaka mot Lyckås och runt Landsjön tillbaka. Senare skruvades tempot upp till 3.30 och vi slutade prata. Ett bra pass. Några sådana till och jag är redo för halvmaran!

 

Vad hände med förra årets idrottslig höjdpunkt tänker du säkert, Som du säkert förstått är det kampen om Eksjö stadlopp vi pratar om. Blir det någon battalj iår igen?

Svaret är….det är komplicerat. Holaveden består ju numer av en av dem från förra året. Robban. Arvid har har flytt moderklubben för att få springa i blågult. Lika så snabbfotade Linderholm. Som ni hör är det inte som förr. I år blir det ett gerillalopp i trästaden, var och en får klara sig själv! Se bara till att komma i mål så fort som möjligt.

 

 

En morgon var det ett lockläte som fick mig att stanna av.

Där var den, äntligen detta speciella go-gå, go-gå, go-gå.

Vistakulles norra ände blev platsen där jag fick höra Göken för första gången iår.

På trappen med kaffet i hand vid halv sju hugget en helt vanlig arbetsdag.

Fågeldjungeln i full aktivitet redan, födosök, seglande, flaxande och allt som oftast till våran belåtenhet sjungandes.

 

Om man nu tycker att människan är speciell med sina plastföräldrar, oäktingar och adoptioner samt allmän oordning så är allt som oftast naturen sju resor värre.

Det är inte utan att man skäms över Göken.

Göken är en parasit som smyger sig in i familjers tysta vrå och avlämnar avtryck i form av ägg.

Gök honan födder inte själv upp sina ungar utan parasiterar på andra främst mindre fåglar så som olika arter av sångare.

Honan kollar av att äggen är nylagda så ruvandet passar med hennes ägg.

Gör det inte det kan hon förstöra boet och låta värdfamiljen börja om på nytt med en ny kull.

 

När väl gökungen födds så växer han snabbt om sina värdföräldrar och kan knuffa ut sina ”syskon” ur boet.

Tack för allt liksom.

Här sliter man häcken av sig för att skaffa föda dagarna till ända och undviker sånär bondkattens klor och så blir det skit av alltihop till slut.

Vad gör man?, man traglar vidare.

Finns inget annat.

 

Ska springa långt ihelgen igen.

17km nu på söndag.

Öppna i hyfsat tempo för att sedan blåsa ur rejält uppför lyckåsbacken.

 

Idag är det Strongman tävling i Järsnäs.

För femte året i rad.

Jag är speaker och Sebastian Davidsson(känd för att varit Sveriges starkaste bonndräng innan tv tramset bonde söker fru) ska vara domare och huvudarrangör är Olseryds stolthet, den förre detta Svenska mästaren i enmans dragkamp Anders Elf.

I enmans dragkamp drar man oerhörda vikter upp för ett hissschakt och när du byter grepp så har du all vikt i ena handen. 

Ren råstyrka.

Kom upp och kolla idag, rolig sport att titta på.

Googla Järsnäsdagen 2015 för vidare info.

 

Bara för att belysa hur viktig sången är både i vardag och till fest så bjuder jag här på en riktig godbit.

Neil young och Stephen Skills.

Long may you run.

Varsågoda.