Mellan presumtiva dödförklaringar av bloggen och träningspass dök Jevgenij Prigozjin upp i vår bloggventil. Inte för att vi är rädda att dra slutsatser på det storpolitiska planet, men orsaken var att Prigozjin innan han blev Wagnergruppens ledare, började mörda i Ukraina och sen misslyckades med ”marschen”, gick på idrottshögskola för att bli längskidlöpare. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag tänker på Janne Andersson. Jag skrev en hyllningsvisa här för ungefär fem år sedan. Då skulle Sverige spela VM-kvartsfinal. Nu vill 90 procent av befolkningen byta ut honom. Fotboll är en känslig sport på det viset. Allt som räknas är resultat. Jag kunde inte se det då att vi skulle hamna här. Men jag kan inte låta bli att tycka synd om Janne. Det här blev så ovärdigt. Han blev en förbundets man som snarare använde media som sin stora motståndare än sin megafon och kontakt med det svenska folket. Det trodde jag inte för fem år sedan.

Ölmstad IS fortsätter att vinna. Nu är det nära kvalstrecket. Det trodde ingen för en månad sen. Vista fortsätter att vinna och stormar mot division 3. Århundradets skräll håller på att slå in. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Med det inte sagt att det måste sluta dåligt. Som för Prigozjin. Men så var han en jävla rövare också. Som man bäddar får man ligga. Eller ”youre gonna reap just what you sow” som Lou Reed sjöng.

Jag har en exklusiv klubb. Min 1000 kilometersklubb för löpskor. Klara jag gå över 1000 km i ett par skor är det ofta ett par som jag verkligen gillar och som håller bra. Jag har inte jättemånga par som klarat detta innan de har blivit för dåliga eller bytts ut pga. att jag inte gillat dom. Men nu har jag ett par som kvalat in. Mina New Balance Fuel Cell Super Comp Trainer V1 passerade precis gränsen. Denhär skon är väldigt skonsam för ben och hälsenor och har funkat riktigt bra för mig. Inget att springa i skogen med, men på asfalt gör den sig riktigt bra. Det har tydligen kommit en uppföljare på den som jag är sugen att testa.

1000 kms-klubben:

1. Brooks Ghost 12 – 2052 km, höll så galet bra. Ghost 14 höll dock inte mer än 690 km…
2. Nike Air Zoom Tempo Next% – 1237 km, sulorna gav upp men skon var fortfarande hel och ganska opåverkad. Andra paret börjar närma sig 1000 km också med 900 i skrivande stund.
3. New Balance Fuel Cell Super Comp Trainer V1 – 1000 km

Tyvärr springer jag ju inte sånna mängder att jag kan ta upp många skor i klubben varje år utan det tar ju ett tag för en 2000-3000 km/år löpare som jag att samla ihop den mängden med tanke på att jag brukar ha cirka 4 par igång samtidigt för träning.

Ut och samla några söndagskilometer!

-OL

Kräftskiva igår. Tiden går, förändras. Man är inte den man var. OPn vandrade inte i ring. Åt bara stjärten, det kraspade inte i käften en enda gång. Envisades inte med att spela Hammerfall en enda gång. Spelade Owe Törnqvist istället, vilken hårding.

Owe är en av dom tidiga att bli persona non grata i det här landet. En full bondlurk vinglade mot scen en kväll i folkparken och den skolade boxaren Owe skickade honom i backen. Fick inte en spelning efter det, flyttade till Spanien. I början på 2000talet var han tillbaka. Retade sig på saxofonisten. Fick hjälp av Anders Johansson att välta bajamajan med saxofonisten i. Han är rock n roll helt enkelt.

Sitter i en skogsdunge i Fivelstad i Östergötland. Det är dagsvått i gräset och solen värmer kraftigt redan halv tio. Grabben o ja har varit ute och joggat. Han ska åka varv på varv här och ja ska dricka kaffe och lyssna på Escaping Amenti.

Trevlig helg

När löpningen känns bajs är det rätt fint att cykla. Ingen press på hur intervallerna går eller hur känslan är. Det svider i låren, det är allt man behöver känna.
September levererar. Fina kvällar. En uteservering efter två lugna timmar i strålande solsken. Vad mer kan man begära. Är september kanske den bästa månaden för träning? Jag säger det nu med brasklapp för att jag ändrar mig senare första dagen det regnar sådär vidrigt från alla håll.
Tänk att man lyckades tajma in sommarjobbet med de veckor det regnade konstant. En sådan bedrift ska inte vara möjlig. Otroligt.

Dags att ta tag i det där med löpning snart igen. Baksidorna börjar kännas bra. Ambitionen är att bli en 3:40-man nästa säsong, då gäller det nog att göra jobbet nu.
Bloggen lever. Prisa gud. Amen

/ örnen

Två steg fram, ett steg bak. 

Två veckor har gått sedan jag blev oberoende av försäkringskassan. Det vill säga åter tillbaka i heltid. En härlig men lite svindlande känsla. Prestationsångest. Jag nöjer mig helst inte med att vara ganska bra. Allt behöver klaffa för att nöjdheten ska kicka in. Och det är faktiskt svårt att vara människa. 

Bakslaget kom som ett brev på posten. Från att ha varit med och bärgat en episk derbyvinst på ÖIS-gården på fredagen var jag sex dagar senare sängliggandes och sov mig igenom större delen av dagen. Fick boka av alla åtaganden till helgen. Backa, reflektera och påminnas om att det finns en broms bredvid gaspedalen. Om det blir riktig kris finns handbromsen. Den har legat i till hälften den senaste veckan. Det här är en del i att hitta balansen mellan högvarv och återhämtning. 

Hade ju tänkt ge mina tankar om derbymatchen ÖIS-Vista som jag fick vara med om. Det känns på nåt sätt vemodigt nu när jag är ganska långt ifrån det där ruset (som kanske också låg till grund för min kraschlandning). Men som vi sagt tidigare. Idrott är fantastiskt oavsett nivå. Den glädje jag upplevde efter slutsignalen är lika äkta som den en Djurgårdsspelare känner efter en derbyseger mot AIK. Jag är uppväxt på ÖIS-gården. Jag har varit i omklädningsrummen i snart 30 år. Jag har sett människorna bredvid planen i lika många år. Några har försvunnit men många finns kvar och nya har tillkommit. Jag tror alla kände samma sak den där kvällen. Stolthet och tacksamhet. 

Nu ska jag återhämta mig. Jag ska klara att bli en heltidsarbetande människa och försöka nöja mig med det som blir bra. 
/RD