USA är ett fantastiskt land om man gillar hockey. Nu går det självklart se NHL om man vill hemifrån också, men vem orkar sitta uppe mitt i natten. Flera matcher varje kväll. Slagsmål i varannat byte. Vad säger man om det egentligen. Lite löjligt är det allt. Vuxna människor. Men ligan har något ändå måste jag säga. Samtidigt är jag förtjust i den svenska föreningskulturen. Ni vet vad jag menar.
HV petade flera klubbikoner i veckan. Senast dom gjorde det åkte laget ur SHL och fick harva ett år i hockeyallsvenskan. Gör man samma misstag en gång till? Vi får se.
Träningen då? Jovars, jag gnetar på. Den tunna luften gör sig fortfarande påmind tyvärr. Går man lite för hårt i låt säga en backe mitt under ett distanspass får man sota för det resten av rundan. Väldigt speciellt. Har upplevt andnöd under ett intervallpass. Men det ska inte vara bekvämt som en vis herre en gång myntade.
Kan bli tävlingspremiär vid hemkomst.
En vecka kvar på lägret. Make it count, som de amerikanska coacherna skriker på sina barn när de spelar fotboll på planen där vi springer.
/ eagle

Flaggstaff downtown.
Mysig stad. Mycket berg. Mycket snö.

Efter nyår kände jag hur kroppen inte svarade på samma sätt som den brukar. Formen var inte från fornstora dagar men på ett par veckor förbyttes gryende storform mot en allt brantare kurva som gick i motsatt riktning. Har alltid kunnat bota stress och ångest med stenhårda pass på gränsen till döden. Då har jag rensat ut både fysiskt och mentalt. Men det där hjälpte inte längre. Och när kroppen trots stor trötthet inte lyckades somna eller få vila insåg jag att det här inte var bra. Panikångest och stress följde med som ett brev på posten. Försökte så länge jag kunde men tvingades inse att jag behövde hjälp. Fem veckor senare går jag igenom min första långa sjukskrivning i livet. Dagar som varit neråt och uppåt om vartannat. Vissa har fyllts med långa promenader medans andra helt har fått spenderas i soffan. Vissa har jag känt mig frisk till 100 procent för att bara timmar senare hamna i total apati. Så går det. Upp och ner. Men de senaste veckorna har jag testat kroppen igen. Och nu har det börjat svara. Medicinen har varit träning men i lugn takt för att senare kunna släppa upp och det känns faktiskt väldigt bra igen. Har en förhoppning om att kunna springa Landsjön runt. För det fysiska känns bra, eller bättre. Det tyngsta nu är det sociala och att stundtals känna att man är på väg tillbaka för att sedan inse att det kan vara en jätteutmaning att åka och handla. Men det går åt rätt håll.
Allt gott!
/RD

Snön har smält på elljusspåret efter en lång vinter. I kvällssolen hörs dom lång väg. Vårfrustarna, dom som tar sina första löprundor för säsongen på det ganska kuperade elljusspåret här. En härlig energi sprider sig i skogen när man hör dom komma. Kanske är det lite för mycket påskmat som skrämde ut dom igår kväll, kanske solens värmande strålar. Hursom så är det kul att se så många som är ute och springer. Det är verkligen löpningens tid just nu.

Palle fyllde 38 år igår. En hedervärd ålder. Ständigt ung, ständigt åldrad. Så har det varit sen barnsben och kommer så förbli.

-Oskar

Vistakulle badar i sol denna morgon. Sjön är spegelblank och sambon bakar bullar. Själv har man fruktansvärd träningsvärk i skinkorna efter ett knäböjspass, som var för flera dagar sen.

Kommer bli löpning idag. Jag känner det. Det kan bli bra för skinkorna. Ut och lufsa på stigarna.

Ska byta däck på bilen. Nu kommer våren på allvar.

Nytt svenskt rekord på Marathon. Tycker det gick lite obemärkt förbi.

Crosssäsongen är igång. Nu på 125cc.

Dagarna i staterna rullar på. Nu har dessutom vädret vänt då både sol och värme gjort entré. Givetvis med en sönderbränd näsa samt panna som följd.
Svenskarna tog över Sedona över påsk. Långbord med utsikt över bergen efter ett lyckat intervallpass. Fina minnen att bära med sig.
Två veckor kvar. Benen verkar acklimatisera sig. Bara att mata på och investera inför kommande strapatser. Tänk att alltid va påväg!
/ örnen

Två berg.