Ett uppdämt behov av att springa. Det enda mänskliga. Gav mig av. Hade kollat karta lite lätt och bedyrade min käresta att jag skulle springa 6 km lite lätt då jag haft mina problem. När jag kommit 7 km insåg jag att jag var rätt. Men då var jag på riksväg 50 med mitträcke och viltstängsel. Bara att vända. Och för att slippa skallgångskedja blev de sista kilometerna i sub 4-fart. 12,7 km. I 4.30. När hände det senast? Lite felnavigering kan leda en på rätt stig. Så jävla illa är det ändå inte. Och väl tillbaka hade nog den där kärestan klarat sig en timme till utan mig. Det kändes så. Det är kärlek.

Harge för övrigt. En pärla!
/RD