Ljuset blir mer och mer påtagligt. Sånt lär man sig när man kliver upp innan man gått och lagt sig.
En vecka har förflutit. Första intervallerna i löpskor sedan januari. Nu gäller det att hänga i och vara smart.

Allt gott!
/RD

25 varv på Stadion är något speciellt. Historiens vingslag följer dig runt löparbanan. Sen 1912 har det varit en speciell plats för svensk friidrott. I tisdags stod åter stadion öppen för de som ville testa sina förmågor att pressa sin kropp till max för att ta sig runt varvet 25 gånger. I varje fall de som springer milen på under 36 minuter, de som vill ha lite mer tid får vänta till 31 maj då LLK’s andra kväll avgörs.

Förra året var det varmt. Hiskligt varmt. Jag satte mitt PB på 32:48 där och då efter en ganska tung andra halva. Nu var åter målet att slå PB, kanske skulle jag kunna pressa ner mot 32. Drömmen om en 31:XX tid fanns i bakhuvudet. Haren skulle gå för 32:00.

När väl loppet startade så blev det ganska högt tempo direkt. Haren rundades och hängde på tätklungan. Lika så gjorde jag. Första kilometrarna gick på ganska exakt 3:10 tempo. Efter drygt 3 km släppte jag klungan och borrade ner huvudet för att fortsätta mala varv efter varv i 77-78 sekunders tempo på min fjärdeplats. Meditativt på något sätt. Jobbigt på samma gång. Med 800 meter kvar kom två löpare ikapp. Kunde hänga på dom ganska lätt. Ryggarna kändes som en befrielse efter 14 ensamma varv. Missnöjd med två spurtförluster i år hade jag inte mycket hopp om att återta placeringarna. Men med 150 meter kvar satte jag in vad jag hade och kunde glida ifrån in på upploppet och säkra 4:e-platsen i B-heatet och ett nytt PB på 32:17. Väldigt nöjd. Drömmen om 31 minuter lever vidare!

Resultat och om ni vill se loppet i efterhand finns det här.

-OL

Sitter i passagerarsätet och bloggar. Bara för att få det gjort. Livet går framåt i oerhörd hastighet. Men vad vackert det är. Små kalvar tittar fram i var och varannan hage här på det småländska höglandet.

Oskar har sprungit låga 32 på stadion ikväll. Måste vara en härlig känsla.

Besökte Oskar och MLs nyinförskaffade lägenhet i söndags. Mycket fin. En plats att ha det bra på.

Cyklade en sväng. Ett helvete av bökighet. Sten, rötter samt allmänna besvär. Men man ska inte gnälla. Man får förbättra sig.

Ständigt.

En långhelg i Berlin sög verkligen musten ur mig. Ett långvarigt tyskt virus tog jag med mig hem. Sängliggande med feber och huvudvärk första dagarna på veckan och sedan har jag snutit ur halva pannloben. Så var känslan i alla fall. Två tentor betades av hemifrån via datorn. Teknologi är fint ändå. Full pott på båda, bada bing bada bong!
I övrigt finns det inte mycket att förmedla från mina 50 kvadratmeter i göteborg. Björken utanför köksfönstret har slagit ut ordentligt, det är fint. Men alla veckor kan inte vara kanon det har man lärt sig vid det här laget.

Fina löpresultat från helgen. I England sprang 6 svenskar 10000 meter. Endast två gick i mål. David Nilsson på nytt pers med 28:39, detta trots den åttonde kilometern på 3:06 (!). Jag frågade vad som hände, han svarade att en britt kallade honom för prick och då tappade han suget. Jag förstår honom.
Samuel Russom sprang maraton 2:09 höga i Köpenhamn. Detta hade inneburit svenskt rekord men han är ännu inte svensk. Öppnade i 2:05-2:06 fart men vid 30 kilometer kom den stora klubban. Rätt imponerande att hålla ihop det trots den väggningen som skedde mellan 30-35.
Göteborgsvarvet till helgen. Löpningens urfader Mustafa Mohamed är anmäld och tillsammans med Samuel Russom är de två de bästa svenskarna i startfältet för tillfället.
Hur påverkad är Samuel av den hårda maran?
Kommer Musse ta det på ren rutin?
Göteborgsvarvet har ej SM-status i år och det känns lite avslaget av den anledningen skulle jag vilja påstå, men det blir ändå en rolig tävling att följa. Hälle IF har 41 löpare på startlinjen så det bli många klubbkompisar att heja på.

Någon som ska springa?
Lycka till i så fall. Jag står på djävulsön och hejar på er. / örnen
Auf wiedersehen

Sämre saker kan man göra en lördag. Som att titta på Eurovision för 20:e gången i nationalistiskt hopp om ett glädjerus på 2 minuter.
Gamla skiergen är brutal. Man får muskelvärk bara att titta på den. Sub 19 på den är som att åka halva Vasaloppet. Är där redan där nu. Oroväckande och underbart på samma gång. Dock mer oroväckande att jag inte kan springa mer än 5 km utan att få träningsvärken från helvetet.

Idag tränarutbildning, imorgon världen.

vi ses väl bakom stormen som dom pratar om? / RD