På den tiden Neil Young fanns på Spotify.

Kamrater kamrater vänner och besökare. Förtrogna och följeslagare. Det är bråk i Holaveden. Hus i helvete och allt det där. Folk är förbannade och några medlar. Det vimlar av anklagelser och könsord. Elaka tungor och onda avsikter. Spel försegår bakom gallerian. Hälften väntar vid korvkiosken. Att dom aldrig lär sig, yttermittfältarna.

I ett projekt finns det tre frågeställningar som med fördel besvaras i det inledande skeendet. Finns det tid? Finns/krävs det pengar? Finns eller vart finner man nödvändig kunskap?

Det här bloggandet bara fortgår och fortgår. Är det här en nödvändig sysselsättning verkligen? Hävandet av bokstäver fram och tillbaka. Vi säljer ju inte ens någonting här? För ingen samlad opinion. Har inget mål utan det bara vandrar upp inlägg på samma sätt som solen går upp varje morgon. Ingen vet riktigt varför men man bör vara tacksam. Utan sol inget liv och utan blogg en tynande vänskap.

Brist på samkönat kamratskap är som ett ozonhål i atmosfären. Man märker det inte först. Livet fortgår. Det börjar bli lite irriterande. Sen är det ett problem och passar man sig inte så kan det faktiskt gå åt helvete på riktigt. Saker och ting kan förändras till det bättre. Idag är det knappt någon som minns ozonhålet på nittiotalet. Frion.

Utan det här klistret tappar vi kontakten. Då blir vi nostalgi. Nostalgi är dött.

Oskar drog igång det här projektet. Han pappar det. Försöker få det att fungera. Vi insåg snabbt att Arvid har brist i ansvarskänsla. Han har det liksom inte. Han har inte den känslan att ro om. Dra strå. Langa Sten och allt där. Vi får kompensera det där och Robban kom in som den räddande ängeln. Stark, trygg och smårolig. Som Oskar konstaterade på hans bröllop, utan Robban hade det gott åt helvete. Det är många som vet att det är sant.

Arvid missar konstant men när även en så stabil pjäs som Rob inte dyker upp i tid på morgonen då vet man att det blåser. Jag stämplade in åt han. Levde in mig i hans skor. Täckte upp för chefen. Drog förvisso en vals men en gräddvit sådan. Då kallar han mig för fitta. Är det tacken? Att man försöker hjälpa till, langa Sten och allt det där. Jag om någon vet att arbete, barn och tvåsamhet kräver av en. Att man inte tycker blogg är så prioriterat. Men som Oskar sagt varje vecka under bloggens 382 veckor.

Försök nu snälla att hålla reda på dagarna. Holaveden har fyra bröllop till att bärsärka. Vi kan movsen.

Keep on rocking in a free world och allt det där.

Syns om fyra dagar.
/Johan