Efter mitt infall att anmäla mig till Fjällmaran så gjorde jag vad jag kunde för att förbereda mig. Men det hjälpte föga. Efter att sprungit nerför i 700 höjdmeter från första berget var benen rökta efter 15 km. Det blev en lång väg till mål. Ingen direkt orka att trycka på och mycket gång uppför. Men en otroligt fin dag på fjället blev det.
Med en sjuk kolhydratskuld styrde jag och längskidor-David sommar-SAABen hemåt igen. Åt en pizza i Svenstavik, fyllde på med lite godis och började prata om framtida fjällmaror. Då det ska tränas innan. Kanske i Norge här de behagar öppna gränsen igen? Behovet av att få testa pannbenet finns där även i framtiden även om jag de senaste dagarna fått nyttja pannbenet för att ta mig nerför minsta trappa.

-OL

OS är över. Det växte på mig. Kanske inte det bästa men ändå.
Norrmännen asså. Vad ska man säga. Kan inte avgöra vilket av Jakob Ingebrigtsen eller karsten Warholms lopp som är det värsta, men båda två kommer jag minnas väldigt länge.
Dessutom OS guld i beachvolley. Rätt kul. Brasilien kan slänga sig i väggen, ska man bli bra på beach så ska man komma från norska fjällen tydligen.
För svensk del kommer jag minnas de tre gulden givetvis. Samt ett fjärde guld som vi förlorade.
Tänk att hästhoppning var sån tv-sport, nästan i klass med skidskytte. Dramatiskt så in i Norden.

Våran vän Johannes har verkligen tagit ett kliv till. Inga dåliga skalper i Norge. Tre svenska lag i topp på långloppsstafett. Rätt coolt.

Semestern slut. Tillbaka i gbg. Känns skönt. Hoppas man får rapport från Oskars äventyr under helgen. Lät spännande.
/ örnen

Semestern avslutade med en pizza i Halmstad. Den var helt ok. Men inte mer än så. 5/10

Idrott är hårt, fråga dom Svenska Fotbollstjejerna.

Stakning från Orsa till toppen på grönklitt är stenhårt. Skapar granit.

Gubbcyklat, omkull. Vält som en sovande ko.

Städning av stugan i morgonbitte, hårt som en straff.

Oskar springer idag Åre(Kia) Fjällmarathon.

Som traditionen erbjuder delar vi Lysebotn Opp, i år stakvarianten då det gick strålande för vår allas kompis J.E. Han är hård som sten.

Idag är en sån där dag när hjältar föds på riktigt. Ett OS-guld sätter prägel på ett liv. Det definierar ett liv. Caroline Seger har spelat fotboll sen hon kunde gå i mitten på 80-talet. Gjort 220 landskamper. Vunnit väldigt mycket men också förlorat på målsnöret i OS, VM och EM. 36 år gammal är hon nu en seger ifrån att bli odödlig. Ett helt liv kokas ner till en match på 90 minuter som definierar allt. Det är det här vi ska minnas.

Mina ljumskar är ett förfall. Fotboll så klart. Seriepremiär på måndag. Hoppas på en kropp som vill samarbeta.

ÖIS-Loppet igen i söndags. Vilken bana. Två söndagar i rad nu. Blir en vända i helgen med. På tid förstås. Alltid tävla.
/RD

Gulden börjar trilla in på OS för Sverige. Följer det via radion från ett litet hus i Järnforsen i djupaste Småland. Ett samhälle som såg sin storhet på tiden när radion var sportens förmedlare till folket. Det känns lite nostalgiskt att lyssna på radiosportens reportage från Tokyo. Att höra Milo Salar säkert säga att Karsten Warholm’s tid är omöjlig kommer för evigt bli en klassiker. Radiosporten levererar verkligen och jag längtar till dagen då vi får höra Robbans stämma referera Arvids första OS final!

-OL