Och där faller ännu ett år, spricker upp och försvinner
Men av dagarna som går, ska jag fylla varje timme  
Speciell och alldeles särskild, ska jag vara innan det blir kväll igen.

32 ord för 32 år. Räknar ner mot nummer 33. Nästa år då jävlar!

/RD

Dagen före Julafton 1888 fick Vincent Van Gogh ett nervsammanbrott och skar av sig vänstra öra och gav bort till Gabrielle Berlatier.
Vem känner inte för ett nervsammanbrott ibland?

Gabrielle hade haft ett jävla år och nu fick hon ett öra inslaget i tidningspapper i sin hand med uppmaningen att behandla det varsamt. Hon var brännmärkt på armen efter ett hundbett som fick henne rabiessmittad. Då brännmärkning inte visade sig som en effektiv behandlingsmetod för rabies så skuldsatte sig hennes familj för att hon skulle kunna bli behandlad med ett vaccin. För att betala tillbaka tog hon arbete på bordellen Rue du Bout d’Arles. Som tjänsteflicka då hon var för ung för att bli sexarbetare.

Vad hon gjorde med det avskurna örat vet man inte. Men Gabrielle pratade aldrig om det offentligt och Vincent tog lite senare sitt liv. 1890 om jag inte minns fel.

Nu är frågan om Vincent får en plats i det nya huset? Förhandlingarna går trögt. Nio tryck av Nils von Dardel och en mindre större tavla av Calle Örnemark ligger före men skam den som inte en förhandling tar.

Har du en plats för en affisch föreställande ett geni med ett öra så får du den gratis. Med respekt för viljan för livet, nerverna och livsödena.

Jag hade hoppats på några mer välgrundade rader. Men sanningen är den. Livet kommer emellan. Man missar både här och där. Jag har inte tränat på fyra veckor. Knappt innan det heller. Varför uppehåller jag ens en plats bland dessa väletablerade välsvarvad idrottsmän kan man fråga sig? Kommer jag ens hitta tillbaka. I motvinden lyfter draken som det brukar heta. Men jag har ju inte ens motvind. Jag har inte det där drivet eller suget efter kicken som innan. Vad händer?

Jag behöver en utmaning.

här händer det saker i alla fall.

/RD