Månad: september 2020 (sida 5 av 6)

080920

September och vindstilla. Inte ett moln på himlen och månen, denna lilla underliga saken framme på förmiddagen. Det ultimata vädret. Svalt och soligt. Det gäller att njuta NU! NU! I slutet på nästa månad är det November och självmordstankar. Sen kommer Orsa. Det är tradition nu. Vad ska man laga i år? Pannbiff, potatismos och stekt lök. Vill egentligen åka Trysil, som förr men alltid ska man se ett grässtrå på andra sidan. Min släkt kommer ändå från Orsa så borde ha dragningskraft dit, vilket ja har. Men barndom, vi bär med oss den.

Överlever man tills dess så har man alla möjligheter att också få uppleva julen. Man lever länge på en helg med det gänget. Smyg ryck och bastu. Torkskåp och termobälten.

Men snacka går ju. Det ska göras också. Överlevnaden måste ske både känslomässigt och ekonomiskt.

Sprang in i en målarbutik för att hämta en undanlagd färgburk. Glömde panzarskölden i bilen och gick rätt i Försäljarens våld. Lite höga ambitioner kryddat med osäkerhet ger doftspår. En varg letar svaghet. En våldtäkt.  Med byxorna nere var det bara att hoppas att det inte skulle svida allt för mycket. Med två HINKAR färg och penslar i varenda ficka så fick ja förnedrande be förövaren att öppna dörren åt mig. Då var det inte ens rätt färg bör tilläggas.

Men lika glad är man för det och spurtade in på Ica. Överallt, Arvid Öhrn Arvid Öhrn. Jag betecknar det hela som en saga. Lite tradigt och förutsägbart. Vi måste ändå erkänna att vi är lite trötta på alla hans ständiga framgångar vid det här laget. När andra silar sand gärör vissa vid guld. Om och om igen. Alla, kanske inte alla men många kunde se det här undermedvetet komma. Han har det.  Och ju mer han tränar ju mer får han. Är helt övertygad om att Toppen ligger framför oss. Den här resan engagerar fler än honom. The best is yet to come. Nu kör vi och så vidare.Det är en kollektiv process det här. Livet. Holaveden är en av fler noder i nätet.

Hör på radion att vi ska krossa gängen. Vi ska vad? Blir mer än uppenbart irriterad. Samhället ska tydligen krossa gängkriminalitet och våld. Det våld som till största delen utförs av unga pojkar av utländsk härkomst. Hallå. För det första så ska vi inte krossa några gäng. Det är bra för en människa att vara del av ett gäng. Det bästa är att vara del av flera gäng. Sen måste det påpekas att kriminellt är det som makten bestämmer att det är. Vad som är bu och bä. Vad det handlar om är att Genen ska fortlöpa vidare. Där har vi gått från en till två. Två lever inte vidare utan måste bli tre sen fyra och så vidare och där har vi gänget och gänget blir gängen. Där ska vi vara. Vad vi som samhälle ska styra är att se till att gängens produktivitet Gagnar stammen på lång sikt. En människa födds outvecklad och måste upprepade gånger utföra observerade mönster för att ta sig vidare. Omgivningens mönster. En bra omgivning är ett bra mönster.

Människans problem är att det är svårt att leva. Livet är hårt och tufft och behovet finns att göra det lite lättare och lite mer humant. Det jävliga är att största delen av tillvaron består av problem. Problem som vi inte löser själva utan vi måste för att överleva tillhöra olika gäng. En familj ett gäng en släkt flera gäng och så vidare. Församling är ett annat vackert ord by the way. Maffia är bara ett annat. Människan gör inget annat än att gruppera sig i gäng. Det är lika programmerat som ålen som vill till havet.

Det är skrämmande att höra folk som snackar skit. Som om problemet är att gäng säljer det som på Svenska kallas knark. När problemet är att människan är destruktiv i sin natur. Hur styr man det? Frågeställningen bör vara hur lindrar man människors lidande? Traumat börjar när vi födds. Helt utlämnade till andras försorg. Vi utvecklar kemiska beroenden. Det kapitaliseras. Det är själva vägen. Gäng är förutsättningen för fortsättningen.

 

Lag och ordning med tvång är förlegat. Vi måste hitta vägen för stammens fortlevnad. Svaret ligger bakom ordet Varför?

Gäng är bra och nödvändigt. Följande ska förklaras på Holaveden under hösten: Varför konflikträdsla är bra. Varför våld är bra och varför knark är ett hatets begrepp.

För denna gång, du är sjuk i huvudet om du tror att GÄNG är ett negativt laddat begrep och du blir fattig om du inte kan säga nej till människor som inte har ditt eget bästa i blickfånget. Du måste skämmas Johan. För hundan. Fem penslar. Till det lilla huset. Aj aj.

 

 

finnkampen

För drygt två år sedan skrev jag ett inlägg här på bloggen där jag berättade om lite drömmar och målsättningar med min löpning. Jag vill minnas att det var för drygt två år sedan jag började träna lite mer på allvar, lite mer fokus och faktiskt tog det seriöst för första gången och vågade sätta upp lite målbilder. Jag skrev då att jag i framtiden ville springa milen under 30 minuter och att förhoppningvis  få representera landslaget. Tänk att båda målsättningar har bockats av denna sommaren.

När jag landade efter den korta visiten i Tyskland fick jag ett samtal från förbundet. De ville att jag skulle göra ett test för Covid-19 och vara beredd som reserv ifall någon i truppen blir sjuk, skadad eller inte får negativt på sitt test. Jag fick en tops uppkörd i näsan längre än vad jag visste att man kunde stoppa upp saker i näsan, och därefter åkte jag hem och körde ett lättare tröskelpass. Tänk att få vara reserv till landslaget sprang jag och tänkte för mig själv, det är ändå stort. Jag har gjort bra resultat på i stort sett alla distanser jag kört i år och att ha mig som backup kanske ändå var ganska rimligt intalade jag mig själv. Skulle det bli något avhopp på låt säga 10000m så kan jag nog riva av ett ganska bra lopp, och detsamma gällde på 1500m. Jag har olikt många andra inte hittat riktigt min distans känner jag ibland, men det är också bredden jag tycker är så viktig. Att utvecklas på alla plan, både uthållighet och snabbhet. Sakta men säkert bli en komplett löpare.
Dagen efter åkte jag och jobbade. Åt tre muffins medan jag stängde butiken och räknade kassan. Då ringer min tränare Ulf och ber mig packa väskorna. Du ska med till Finland, hejdå.

En löpare i gruppen fick positivt på sitt covid-19 test och jag for hem till Jönköping, väskan var redan packad, eller ouppackad beroende på hur man vill se det sen Tyskland, om än med lite ofräscha kläder.
En kort natt och sen upp till Arlanda där jag mötte upp övriga landslaget. Ganska surrealistisk känsla, som tur är känner jag många sedan tidigare, framförallt löparna, men det var ändå i ett helt nytt sammanhang vi sågs denna gången.
Flighten till Tammerfors är inte lång, men man hann ändå fundera ett varv kring hur det skulle bli att springa senare på kvällen. Finnkampen är ändå stort, typ finrummet av svensk friidrott och väldigt mycket prestige. Nervös var jag inte, men man vill å andra sidan inte klanta till det för mycket.

En stor politisk debatt hade pågått i Finland gällande vårt deltagande. Svenskarna är verkligen världens farligaste folk i vissa ögon just nu. Att alla på planet hade ett sprillans nytt negativt test för Corona verkade inte spela någon större roll. Vi fick flyga dit och hem samma dag, väldigt begränsade till vart vi fick röra oss och munskydden var ständigt på. Fotografer var på plats redan vid flygplatsen och när vi åkte därifrån, det kändes nästan som att dom ville fånga oss på bild om vi råkade hosta varandra i ansiktet eller liknande. Jag påverkades inte så mycket av de begränsade möjligheterna till en speciell uppladdning, utan var bara taggad på att ut och veva. 1500 meter på Finnkampen är rock n roll, och sånt kan jag. Leva i en ryggsäck med begränsade ytor att värma upp på har jag gjort på turné mängder av gånger… Nu kör vi!

Nationalsång. Landslagskläder. Hänga med Daniel Ståhl. Landslagsdebut var precis så stort som jag trodde. Daniel Ståhl var ännu större..
En lättare strategi inför loppet lades upp. Finnarna hade på pappret gjort 3:40 – 3:45 – 3:47 och på pappret hade vi svenskar gjort 3:38 – 3:44 – 3:46, vi skulle alltså slå varsin Mumin. Hur gör vi det då? Eftersom de två lite långsamme finnarna som jag respektive Samuel Pihlström (vi kan kalla honom för Pilen) skulle slå kom från underdistans, alltså 800 meter, räknade vi med att de eventuellt hade större chans att slå oss i en spurt. Alltså ville vi ha mer ett kapacitetslopp där de starkaste löparna skulle vinna. Vi ville ha ett högt tempo med andra ord. Problemet med högt tempo är att man lätt blir trött, och vill man slå en finne i en spurt bör man ändå ha lite kräm kvar i benen på upploppet. Halvhårt fick bli vårt ledord. Halvhårt fram tills våran starkaste löpare Johan rogestedt (vi kan kalla honom för Roggan) skulle dra på en långspurt och lyckas skaka av sig den starkaste finnen.
Nu börjar det bli krångligt märker jag när jag skriver, men taktiken var egentligen ganska enkel. Och vi lyckades precis så som vi ville, nästan. Roggan fick ge sig sista 30-40 meterna, men sånt händer. Alternativet var att gå långsamt och chansa på att vi tar alla i en spurt, det ville vi inte riskera. I värsta fall hade utfallet blivit katastrofalt. Better safe than sorry.

Så var min debut. Varken bu eller bä. Jag slog en finne, det är alltid nåt. Att få representera landslaget var en rejäl spark i baken för motivationen, även om det var på ett litet bananskal jag halkade med på det där planet till Tammerfors. Suldan som testades positivt gjorde nämligen ett nytt test några timmar senare och det visade sig vara negativt, alltså var han fullt frisk precis så som han kände sig. Men att släppa in honom i Finland med ett positivt Corona-test hade bara eldat på nån form av grannfejd som redan verkar ganska spänd. Nu vet jag i alla fall att jag kan hantera en finnkamp, och nästa gång vill jag bli uttagen på riktigt!

Vad blir nästa mål nu när de jag nämnde för två år sedan är avklarade? Det är en fråga jag måste fundera lite kring. Självklart vill jag fortsätta utvecklas och kapa tider på de distanser jag tävlar på. Kanske ska man ha som mål att vinna en SM-medalj eller vinna en Finnkamp, det hade i alla fall varit riktigt roligt med lite medaljer innan man lägger skorna på hyllan… Vilket jag hoppas dröjer!
En annan punkt på min bucket list jag betade av under denna ganska knäppa helg var att bli omnämnd vid namn på Text-tv, det var nästan bara för mycket. Text-tv är stort, nästan större än Ståhl.
Vi hörs, hej

/örnen

Tampere


Smått surrealistiskt men ändå så verkligt. Stor kväll för Öhrnen, Holaveden, Vista och hela Sverige när Arvid drog på sig det gulblåa linnet för att besegra finnarna. Vi väntar alla på ”The Story” och den lär komma snart här på Holaveden.

/RD

 

Suomi

Öhren flyger till Finland för att dra på sig landslagslinnet och kämpa mot finländarna i Finnkampen. Hur stort är inte det! Håll koll på tvn i eftermiddag.

Samma kille, ett annat linne, lite kortare hår

 

Pfungstadt

Pfungstadt i Tyskland är nog en stad jag inte rekommenderar. Det var ganska grått, väldigt liten och inte alls särkilt rolig. Åk inte dit.
Men vill man springa ett snabbt lopp finns det faktiskt goda möjligheter. På den lilla arenan arrangeras det ofta bra kvällstävlingar, och det var det som lockades dit mig och min klubbkompis Pihlström. Vi kan kalla honom för Pilen.  En värdelös natts sömn på det pittoreska hotellet inledde vår vistelse. Det var så mycket mygg på rummet att jag var rädd att vi tappat alla våra röda blodkroppar när dom hade käkat på oss en hel natt. Det var en massaker som utspelade sig när vi tillslut tröttnade och slog ihjäl allihop. Röda blodstänk på väggarna och taket lämnade vi kvar. En makaber syn.
Tävlingen i sig var tänkt att gå väldigt snabbt. Ett bra startfält där många löpare gjort mellan 3:40 – 3:44 på min nya favoritdistans 1500m. Det är verkligen den enda distansen som känns rock n roll, och det gillar jag.
Hararna hade bestämt sig för att dra mot en sluttid på 3:37 och i det drygt 15 man stora startfältet kände jag att det blir perfekt. Kan dom vinna på det är det bara ligga med längst bak i gruppen, och förhoppningvis åka med i tåget och landa på en tid några sekunder långsammare. Men vad hände egentligen?
Första haren kliver av vid 800 och passerar där på 2:00, dvs 5 sekunder för långsamt. Andra haren kliver av vid 1200 och då ligger vi fortfarande långt efter det tilltänkta tidsschemat. Jag upptäckte att det gick långsamt eftersom jag inte hade några problem att avancera i fältet, vilket jag borde haft om det gått betydligt snabbare.
Ut på sista varvet trycker jag allt jag har, det svarar bra. Jag plockar några placeringar och hinner tänka att jag har ju bannemig dagen, detta går fort. Jag hade då ingen aning om att det gick långsamt. Sveper förbi ytterligare en löpare till på upploppet innan jag stumnar och landar på 3:46 låga när jag korsar mållinjen,  pers med en halvsekund men med en bra känsla på det avslutande varvet.
Visst, det är kul att spöa några stycken men det hade varit roligare att åka ner dit och springa på en riktigt snabb tid. Jag tar ändå med mig att jag avslutar starkt, går från sistaplats till sjunde på 400 meter.
Pilen smäller till med en stark avslutning han också och bli trea, drygt 1,5s före mig… han är duktig! På lördag ser ni han tävla i den svenska landslagsdressen när Sverige möter Finland, missa inte!

…något ni däremot kan missa är Pfungstadt. Åk inte dit om ni inte verkligen måste.
/ örnen

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑