The story om Samuel Pihlström (för någon måste skriva den)

I vintras, närmare bestämt 29 februari, innan pandemi och elände slog till så besökte jag friidrottens hus för att kolla på iJSM. En orienterare sprang 1500m och blev trea på det nya perset 3:57. Det visade sig vara just Samuel Pihlström.
Några månader senare stod det klart att han var klar för Hälle, samma klubb som jag springer för,  han ville höja sin löpkapacitet för att på så sätt bli en bättre orienterare och trodde att popcorn-gänget var ett bra alternativ. Ulf Friberg tog honom under sina vida vingar och började sin process att forma orienteraren från Landvetter till en riktig löpare.
Med några få enstaka pass med gruppen gjorde han 30:58 på ett testlopp på milen. Kort därpå 14:38 på samma testlopp fast halva distansen. Det märktes inte minst på de gemensamma träningspassen att han nu började få ordentligt med fart under galoscherna.
Sen fick vi börja tävla. Samuel drog på sig löparknä och missade både 5 & 10km när vi väl skulle springa snabbt. 23 juni får han chansen och perser ordentligt på 1500m ner till 3:52. Alltså en kapning med 5 sekunder från iJSM i vintras där historien börjar.
Men så igår small det till ordentligt. I sitt tredje 1500m lopp gör han 3:44:65 och placerar sig som 7a genom tiderna i Sverige bland 19-åringar. Dessutom ett distriktsrekord i p19-klassen med över en sekund som han snodde av en viss Johan Rogestedt som också vann JVM-guld på 800m. Ja ni hör ju, såna talanger växer inte direkt på träd men då och då dyker de upp.   Jag är bara glad att jag får vara med på resan, för nu går tåget för Pilen.🏹

För egen del betade jag av det där loppet i Huddinge exakt två sekunder långsammare än Pilen, dvs 3:46:65 och personbästa med 7 sekunder. Inte fy skam det heller, men allting bleknar lite i jämförelse. Jag är i alla fall supernöjd, troligvis mitt bästa resultat hittills. Nu återstår det att se om man kan kapa ytterligare några sekunder innan skorna kan läggas upp på hyllan.

/ örnen

Min gode vän och träningskompis Suldan Hassan vann i onsdags 1500m i Karlstad. Segertiden skrevs till 3:40 blankt cirka ungefär efter att han tassade ikapp en stjärna och medeldistansspecialist (svårt ord) sista varvet. På upploppet sa Kajsa Bergqvist att Suldan inte har den farten som krävs för att spurta ner Andreas Almgren, men vad hände? Ja ni som såg loppet kan nog hålla med om att han just precis spurtade ner Andreas Almgren. Ganska enkelt såg det dessutom ut och gå. Men så är det alltid för Suldan, det ser väldigt enkelt ut. Tar han ens i brukar man fråga sig. Och när ska han förlora en tävling?
Två helger tidigare spurtade han ner David Nilsson på 10000 meter och vann på 28:31, och hamnade på topp 10 listan i Sverige genom tider. Det var två tävlingar som inte ens är hans, enligt honom själv, huvudgren. Vad händer när han får springa sin favoritdistans 5000 i år, ryker det svenska rekordet? Bombar han en tid under 13 minuter?
Det är nog bara han själv som sätter gränsen.

Den bredden att kunna springa både 1500 på 3:40 och 10000m på 28:31 är i mina ögon helt otrolig. Men det är nog det som behövs för den svåra distansen 5000. Både fart och uthållighet. Det ena utesluter ofta det andra, men i vissa fall tex som för Suldan så har man hittat en perfekt match. Det kommer gå skrämmande fort, var så säkra.

Själv jobbar jag på samma sätt som Suldan, vi tränar nog ganska lika bortsett från det uppenbara att han gör det mycket snabbare än jag. Snabba intervaller blandad med mycket volym i tröskelfart och en veckovolym som gör att benen tål mycket löpning. Svårare än så är det inte. Det svåra är att genomföra det utan att bli skadad. Att hitta balansen.

För egen del blir det 1500m imorgon i huvudstaden, startfältet ser oroväckande bra ut MEN i år går jag in med inställningen att det inte finns någon jag inte kan slå. Jag ska gå med. Jag ska försöka. Och skiter det sig så är nog inte det hela världen trots allt. Det är bara på lek som en vis man en gång sa.

Vi hörs. Bild på Suldan här nedanför, visst är han fin?
/ örnen