Vaknade med lite ont i foten i torsdags. Sprang en sväng på morgonen och trodde att det skulle släppa. Men icke. Resten av veckan får bli vila och förhoppningsvis en smärtfri fot. Nästa helg kör vi samma träningstävling som för några veckor sedan. 5 km runt Björnnäsvarvet. Det finns goda chanser på ett PB om bara foten läker.
-OL
Som ni många vet, covid-19 ställer in typ allt. Förutom träning. Det går jättebra att träna! Jag undviker gym, men utöver det rullar det på som vanligt. Lite extra styrka hemma på golvet eller på utegym funkar utmärkt. Och det funkar utmärkt att springa, speciellt i små grupper. Vi har sällan någon närkontakt och ingen som känner sig sjuk springer ändå. Däremot har i stort sett varenda tävling ställts in hittills i år, vilket gör det lite halvsegt att träna så mycket när man inte har något att se fram emot. Men det är egentligen världsliga problem i jämförelse givetvis.
Vi har kört två träningstävlingar senaste månaden. Bara lokala tillställningar där det dyker upp samma gäng som jag tränar med på daglig basis i stort sett. Åtminstone ett pass per vecka springer vi tillsammans. Igår körde vi 5 kilometer runt en liten sjö strax utanför Göteborg. Platt, snabb, kontrollmätt bana som dagen till ära dessutom var helt vindstilla och bjöd på bra motstånd att mäta sina krafter med. Visst hade man önskat en nummerlapp på bröstet och ett officiellt resultat, men man kan inte få allt ett sånt här år. Lite trist måste jag erkänna, speciellt när man känner sig i grym form.
Klockan stannade på 14:34. Bara 7 sekunder ifrån mitt PB på 5000m bana, med riktigt fina ben under hela loppet. Det finns verkligen hopp för den här säsongen om vi får möjlighet att börja tävla senare i år. Det är det som håller motivationen uppe just nu.
Jag har det inte svart på vitt, men jag tror Göteborg är Sveriges bästa löparstad just nu. I samma lopp som jag sprang var det 11st före mig i mål, på tider mellan 14:05 och 14:26. Totalt var vi 15 herrar under 15 minuter. Det är ruggig nivå. Då måste jag också passa på att skryta lite över Hälle som klubb, som förmodligen är Sveriges just nu bästa löparklubb. Vi har alltså 8 herrar topp 25 på den inofficiella statistiklistan på 5km för 2020. Det är galet. Ytterligare 7st på den listan är bosatta i Göteborg och jag tränar med de flesta nån gång varje vecka. Den psykologiska effekten av att träna med andra på hög nivå är slående, man blir som man umgås och man sätter upp ribban ett pinnhål för varje vecka som går känns det som. Vill man vara med bland de bästa räcker det inte med 14:34 på fem kilometer, man måste pusha gränserna ännu mer. Det är en miljö som är väldigt inspirerande tycker jag.
Om några veckor hoppas jag det blir fritt fram att tävla. Det borde gå att lösa även i en pandemi. När samhället rullar på i stort sett som vanligt borde även friidrotten kunna göra det. En idrott som går att reglera väldigt enkelt. Ta bara gårdagen som exempel – lokala arrangemang, småskaliga tävlingar med få deltagare och gott om utrymme mellan de olika heaten. Ingen publik, knappt några funktionärer, det delades inte heller ut några segerkyssar under prisceremonin, eftersom det inte behövs. Om vi får springa med nummerlapp på bröstet om några veckor hoppas jag på att den där drömmen om att springa en mil under 30 minuter går i uppfyllelse. Då kvittar det nästan hur resten av säsongen gestaltar sig.
Ta han om er friends.
/ örnen
Jag och Philström. JVM-medaljör i orientering. Nu lär jag honom allt om fågelvägen
Den inofficiella listan på 5km 2020. Bra nivå. Tack till lorenzo nesi som håller koll.
Morgon, alltid något. Lite tråkigt väder. Får man förmoda. Blir det uppehåll så blir det attack med målarburken igen.
Takfoten, helt oergonomiskt.
Kapitlet surdeg är över och förbi. Degen är död och projektet avskrivet.
Invändig vindslucka eller utvändig?
På Söndag lite aktivitet på öis elljusspår. Hoppas några kommer. Mitt knä är bättre men till att springa är det en bra bit.
Herregud vad svalorna flyger. Än hit än dit. Man blir hänförd och man får passa sig så man inte möter dem i ladugårdsdörren.
Arvid gör tävlingspremiär idag på träning. Spännande. Fem kilometer. ”Fuskskorna” har anlänt. Känslan ska tydligen vara oerhört tillfredställande. Det fanns en tid innan skorna och nu är en tid efter skorna. Man behöver inte alltid jämföra något nytt med något gammalt. När ”nya” Skiergen kom var den ca 5sek snabbare per tusing. Det är som det är med framtiden, dåtiden är iallafall den tiden som varit. Skulle vilja se en dokumentär om skorna. Finns inte det?
Dagens startlista. Rätt coolt.
ÖIS-TIMMEN
När: Start söndag 24/5 17.00. Samling runt grillplatsen vid 16.50.
Var: Öis elljusspår, varvbanan med start vid grillplatsen.
Hur: Hinna så långt du kan på en timme. Du registrerar din egen sträcka via gps-klocka eller mobilapp som sedan visas upp. Längst sträcka på varvbanan vinner. Vi kör intervallstart med 10 sekunders mellanrum och håller avstånd om vi springer om någon.
Om banan: Varvbanan vid grillplatsen på elljusspåret mäter 1,2 km och vi springer motsols. Lätt kuperat med grusunderlag.
Startavgift: För att krydda till det lite extra lägger varje startande en startavgift på 50 :- där hälften skänks till välgörande ändamål och hälften lottas ut till någon av deltagarna.
Låter det som en bra idé och ni vill vara med så skriv gärna något i kommentarsfältet så vi har lite koll på hur många vi blir. Alla är välkomna och alla kan vara med oavsett om man springer, lunkar eller går!
Och återigen! Alla vet hur läget är. Vi håller avstånden och agerar med sunt förnuft. Är man sjuk så stannar man hemma.
/ÖIS Skidor
Trött på corona? Jag började bläddra i arkivet och insåg att jag på dagen för två år sedan skrev det här inlägget om Göteborgsvarvet 2018. Kändes ändå som om det mesta kom tillbaka till mig. Och jag minns den där stunden efteråt i gräset för mig själv. Det är vackert, ibland.
Det är tillfredsställande att nå sina mål. Och ett mognadstecken när man lyckas sätta realistiska mål. Jag vet att det finns mer att hämta i framtiden, men då krävs det som med allt annat träning och åter träning. Inget gör sig självt. I lördags sprang jag min snabbaste halvmara nånsin, den åttonde i ordningen om jag inte räknar helt fel. Detta tack vare ett taktiskt upplägg som höll och en optimerad träningsperiod räknat från Vasaloppet. Just nu känns det som hela världen ligger öppen. Här är historien om Göteborgsvarvet 2018.
Förmiddag:
Hämtade upp min följeslagare Jakob Holter (fd Svensson, römålarns son) på Ekhagen sen begav vi oss mot Sahlgrenska, odontologen. Inte för att vi skulle undersöka munnen, utan för att det är en klassisk parkeringsplats, dryga 10 minuters gång från Slottsskogsvallen och alltid fullt med parkering. Allt var som vanligt och vi begav oss upp mot Slottsskogen för att hämta ut våra nummerlappar. Efter en stunds irrande runt Frölundaborg gjorde någon oss uppmärksam på att nummerlapparna inte hämtas ut på plats längre utan nere vid Svenska Mässan, Gothia Towers. Okej. Klockan var nu 11.00. Två timmar till start och med dålig känsla för hur man åker spårvagn så var det faktiskt så mitt hjärta rusade en aning. Men med lite flyt lyckades vi åka snålskjuts med en vändande buss och var relativt snabbt tillbaka med nummerlapp en dryg timma senare.
Tillbaka med nummerlapp på.
Värmde upp lite lätt och kände kanske en gnutta stelhet sen torsdagen då Palle och Arvid drog med mig 18 km runt vid Landsjöns land. Men kändes ändå helt ok. Ner mot starten. En skön bris fläktade något men det skulle bli varmt det var helt säkert. 25-26-27 grader kanske. Dock ingen åskvärme.
Fem minuter innan start var jag fortfarande helt avslappnad. Stod och kom på mig själv med att gäspa. Men med 30 sekunder kvar till start kände jag hur adrenalinet började pumpas ut och strax därpå var vi iväg.
Loppet: Kilometer 1-9.
Kom iväg i lagom fart. Hela tiden medveten om att inte rusa. Bara gå med. Slottsskogen en solig lördageftermiddag borde man väl egentligen spendera med en Spendrups men det här kändes helt okej också. Säldammsbacken efter två kilometer kändes ganska tung och jag förstod att det skulle bli en kämpig eftermiddag. Det rullade på ner mot Majorna. Kontrollerat men ändå ganska ansträngt. Kanske skulle jag behövt en lite längre uppvärmning för att dra igång kroppen på allvar. Vi närmade oss bro nummer ett. Älvsborgsbron. Kikade mot de ikoniska kranarna samtidigt som vinden från väst drog över brofästet. Blickade mot horisonten i väst. Havet och evigheten. Över bron och lyckades hålla det ganska lagom i fart. På den sjunde kilometern delvis ner från bron går det fort och det får det gärna göra. Bara att gå med. Här nånstans började loppet. Jag kände mig förmögen att växla fart och springa avslappnat. Det kändes i ett par hundra meter oförskämt bra och det är helt otroligt hur ens mindset kan förändras från ena stunden till en annan. Det gäller att ta vara på ögonblicket så jag gick ut för att high-fivea med några kids från Hisingen. På Hisingen gäller det att ha tryck och mata på. Något jag tränat på hela våren. Ensam i läskig fart. Kände mig bekväm.
Kilometer 10-17
De första av många som förlorade mot värmen började skymtas här. Led med dom. För det är långt kvar. Men för egen del kände jag en annalkande styrka komma till mig. Ville inte sabba det här nu. Ville inte ge mig. På nervägen på bro nummer två över Göta Älv klippte jag en gel samtidigt som en glad busschaufför från Göteborg drog på högtalarsystemet och på en rungande Göteborgska påminde om att det med all säkerhet skulle bli personligt rekord.
Avenyn. Via Dolorosa eller Lyckliga gatan? Bara du bestämmer. Luften stod still. Solen rakt ner. Jag bestämmer.
Kilometer 17-21.
Runt Poseidon drack jag nog fyra muggar vätska. Slängde två över mig och kramade ur tre svampar med iskallt vatten i nacken och armarna. Nu var det krig på riktigt. Enligt klockan behövdes sista kilometerna gå i minst 4-fart och i detta läge var det maxfart. Hållningen var ohållbar. Blicken flackande. Benen pumpande. Började skymta Slottsskogen och kollade mycket på klockan. Såg hur kilometerna tickade in i rätt fart. Det kokade.
På väg in på vallen.
I mål.
Jag visste inte tiden. Klockan stannade inte efter målgång. Fokus låg på att hitta skugga och vatten. Blev hängande på staketen. Men det spelade ingen roll. Där och då infann sig en otrolig känsla. Allt var utplockat. De sista kilometerna var brutala men på nåt konstigt sätt så oerhört njutbara. Att köra sitt hjärta till gränsen. Att kunna göra det. Mäktigt.
Blev sittandes i gräset. Tittade på folk. Hörde sorlet. Lät solen bränna mig. Fick kaffe och choklad. Den där stunden. Alldeles ensam, alldeles mitt i centrum. Enorm.
1.22.36 stannade klockan på. En ny tid att slå.
Belöningen.
/RD
Podcast© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer