And if somebody’s going to make it
Then this somebody ought to be Mustafa Mohammed. 

För ungefär tio år sedan skiftade Musse sitt fokus från 3000 meter hinder till maraton. Många trodde nog att han var given att utmana det gamla, nästintill mytomspunna svenska rekordet på maraton 2:10:37 som Kjell Erik Ståhl satte 1983. Men maraton är maraton, och den där tiden visade sig inte vara så lätt att bräcka som man först trodde. Musse gjorde låga 2.12 under 2012, men där någonstans tog det stopp. En lyckad karriär som såg ut att sakta men säkert stagnera för att sedan rinna ut i sanden. Han är den störste vi haft, så även utan ett svenskt rekord på maraton skulle han bli ihågkommen.

Så tänkte jag, och kanske många med mig, fram tills igår. Jag visste att Musse skulle springa maran i Sevilla, och jag visste att han var i bra form, det är han i stort sett alltid. Ett försök tidigare i höstas i New York visade just på det när han öppnade första halvan på 63 minuter innan den stenhårda klubban kom och han landade på 2:19. Men så igår i Sevilla hände det. Klubban kom aldrig. Musse var pigg hela vägen och det gick så snabbt att han sänkte David Nilssons relativt nya rekord ner till 2:10:03, och helt plötsligt är Musse med i matchen igen om en OS-biljett. Är inte det häftigt så säg?!

Jag följer Musse på nära håll, vi tränar ofta tillsammans och han dyker då och då in i butiken för att kolla läget med nya skor och prylar. Han är en otrolig förebild. Den passionen för löpning är svår att matcha och hans otroliga fysik vid 42 års ålder är nästan det mest imponerande. Inte bara kapacitetsmässigt utan även på gymmet brukar han plocka ner oss yngre en gång i veckan.
Om du läser Musse – fortsätt vara den du är. Svensk löpning kommer inte vara det samma utan dig.

Det var inte bara Musse som levererade i Sevilla. Micke ekvall sänkte sitt personbästa med nästan en minut ner till 2:11:37, Ebba tulu Chala som tyvärr ännu inte är svensk kapade av en hel del också och landade i mål på 2:11:18. Båda två strax utanför SOKs kvalgränser inför sommaren OS.

Men det var inte bara i Sevilla det gick fort. I telekonsult Arena i Växjö avgjordes i helgen ISM. Det finns mycket att rapportera men det som sticker ut mest i mina ögon är väl ändå herrarnas 3000 meter där Andreas Almgren glädjande nog gjorde comeback efter flera år av skadebekymmer. Han låg med fint i rygg i halva loppet och såg sådär oförskämt pigg ut som man i stort sett bara gör när man är i riktigt riktigt bra form. Med tusen meter kvar tryckte han på gasen ordentligt och när klockan stannade i mål uppdagades det att inte ens det gamla svenska rekordet satt av Kent Claesson hade överlevt  – 7:48:35. Det är väldigt fort som ni kanske förstår. Kilometerpasseringarna sägs ha varit 2:40, 2:38 och 2:30. Det är ganska imponerande för en gammal fotbollsspelare som tränar för 800 meter.

Rolig helg för många men kanske inte vasaloppsarrangörerna. Det såg inte vackert ut under tjejvasan, och Öppet spår sägs ha varit något utöver det vanliga. Det har till och med inkommit rykten om att folk åkte med hjälm. Har vi några läsare som åkte och kan ge en nyanserad bild så lämna gärna det i kommentarsfältet. Kommer skidåkning ha samma status om 10 år om utvecklingen fortsätter såhär? Tveksamt. Jag tror inte Vasaloppet kommer vara lika hett nästa år i alla fall och därefter är bara utför om vintrarna fortsätter att utebli. För många som tröttnar på att jaga snö speciellt när cykla och springa är så mycket smidigare aktivitet.

/ örnen

Vaknade upp med halsont. Vilken tur att man inte är anmäld till Vasaloppet och har lagt ner i stort sett hela hösten på att nöta asfalt för att sen ägna sig på heltid åt att jaga snö. I så fall hade man haft en lättare släng av ångest just nu. Men idag tar jag det lugnt. Lite halsont bara. Längesen sist nu faktiskt. Det där passet i  stormen Dennis kanske man skulle skippat, men sånt där är alltid lätt att säga i efterhand.

Känns annars som jag är pågång. Det är inte jättemycket träning just nu, men det som genomförs börjar kännas bättre. Målsättningen var att ha 70km/v hela februari. Det ser ut att hålla beroende på hur mitt sjukdomstillstånd artar sig. Tanken är att gå upp till 80km/v under mars och sedan ta det därifrån. Huvudsaken är att jag inte ska ha ont i benet, och med lite extra fokus på styrketräning senaste veckorna börjar det faktiskt kännas…ja, kanske inte bra men åtminstone annorlunda.

Jag har egentligen bara två styrkeövningar jag fått från sjukgymnasten, utöver det fyller jag på med eget som jag tycker är kul eller verkar bra.
En dag i veckan kör jag 4×15-20 på en steppbräda som inte är högre än 40 centimeter, med lätt vikt på axlarna. Alltså ca 30-40kg. Jag går upp med ett ben och höjer det andra knät till ca 90grader. Alltså som ett löpsteg ungefär. Anledningen till så många reps är för att verkligen trötta ut muskeln. Anledningen till steppbrädan är för att det är rumpan/baksidan som ska jobba, vid djupa knäböj är det mycket framsida som arbetar och där är jag oväntat stark redan. Min teori är att jag cyklat för mycket.
Pass nummer två är samma övning fast riktigt tunga lyft, gärna maximalt.  ca 4×5 repitioner. Jag kör oftast ett set mer på höger som behöver träna mer.

Utöver det kör jag tunga hamstring-curls. Jag lastar på så mycket jag orkar för att bygga upp styrkan i muskeln, och efter det kör jag lite vanlig allmänstyrka samt axelrehab så att det förhoppningvis ska stanna kvar en längre stund denna gången. Passet tar ca en timme på gymmet.

Låter det kul?
Inte så värst. Men jag börjar uppskatta miljön på gym mer och mer. Det är rätt roligt att hänga bland fria vikter istället för att bara stå på ett löpband.

/örnen

för ett år sedan var jag och sprang halvmaraton i Venlo på 68:48. Nu kör jag rehab. Men det är alltid bra att längta tillbaka till såna dagar för att ha någon slags målbild när man är på gymmet.