Lördagen blev en resa i dimman. Den bokstavliga. Råslätts IP och Nässjö i Sveriges Radios tjänst. Sen dimma. Grått. Jag vet en människa som åker söderut idag. Tänk att krypa ner i den resväskan. Få b-vitamin och livsglädje.

Idag ska jag ta tag i det där med puls igen. Två och en halv vecka har förflutit. Det är jobb. Det är föräldramöten. Det är saker som går sönder. Måste lagas. Vinterdäcken ska på. Man skjuter saker framför sig. I slutändan glömmer man vad kroppen behöver. Den behöver underhåll. Genomströmning och blodsmak. Luft. Nu mer än nånsin. Låt oss få snö. Låt oss lysas upp igen.

Avantgardet har släppt nytt. Det är bra grejer.

/RD

Det kom några flingor i luften under löppasset. Kallt var det också. Fick gömma händerna i armhålorna under gå vilan. Handskar, man måste börja plocka fram sånt. Lite drygt en månad kvar till skidåkning. Kanske blir sista resan med Audin, den är till salu. Det är en fantastisk bil, men inte byggarvänlig. Som farsan sa -Hur tänker man när man köper en fyrhjulsdriven bil utan dragkrok? Inte va han glad.

Alltså skidsemester, måste va den bästa semestern.

Måste köpa en bil, en byggarvänlig. Mercedes citan med soffa. Helst grå men inte för att man bryr sig, men ändå, tacksam färg.

Slamfärg?

Tidiga mornar och skidåkning. Bastu och husmanskost.

Hur går det för Jens Burman denna vintern?

Som 12-åring fastnade jag för ett svenskt fotbollslag. Jag minns fortfarande ett ögonblick. Abgar Barsom får bollen 30 meter från mål på Stockholms stadion. Han tvekar en sekund, lyfter blicken och från nästan stillastående gör han det där målet som får mig att jubla. Det här är mitt lag. Jag tvingar med min bror i fördärvet och även kusinen fastnar under samma sommar. Vi följer laget mot en fantastisk säsong. Stefan Rehn, Andreas Johansson, Markus Karlsson, Richard Henriksson, Babis Stefanidis. Ett annat Stockholmslag vinner ligan. Men det spelar ingen roll.

Året efter kom Kim Källström. Mer behöver inte sägas. Det var några gyllene år som vande en vid framgång. Men hundåren var att vänta.

För exakt tio år sedan stod allt på sin spets. Jag bodde i Helsingborg. Djurgården åkte ner för en historisk ångestmatch. Arenan var fullsatt för att tacka av Henrik Larsson när Prince Ikpe Ekong gjorde sitt livs mål i en match där Djurgården kunde vinna och senare pressa sig fram till ett gastkramande kval som slutade i förlängning och all ångest på hela jordklotet nerkokad i en förlängning. Vi hängde oss kvar.

De senaste tio åren har handlat om derbyförnedringar, betydelselösa sjundeplatser, ångest, dödade förhoppningar och förtvivlan.

Nej, inte bara kanske. Men supporterskap handlar mest om lidande. En förlust sitter i längre och längre för varje år. Därför har året 2019 mest varit en lång resa mot att allt ska skita sig. Och med 45 minuter kvar av säsongen visste jag att jag hade rätt.

Då klev Jesper Karlström fram som den hjälte han för evigt kommer vara. Buya Turay tystade alla tvivlare återigen. Djurgården var det lag jag aldrig kunde tro. Djurgården höll för trycket. De vek inte ner sig när allt kom till kritan. Djurgårdens IF är svenska mästare. Har fortfarande inte smält det. Det känns tomt. Den senaste månaden har rymt så många känslor. Så mycket berg-och-dalbana. Det sket sig inte. Det höll. Vad gör vi nu?

/RD