Snön faller inte längre under gatlycktan. Regnet har tagit över. Som sig bör i November. Det är November som gör att solstrålarna i Mars vårsol är så efterlängtade. Men jag sticker inte under stol med att inomhusarbete i November inte är så dumt. Cykeln har fått på sig ett par vinterdäck och en extraskärm för att kunna forcera vattenpölar och underkylt regn på väg till jobbet. Jag har skaffat en elcykel. Jag är tve-eggad. Jag orkar ju egentligen cykla utan hjälp, men det är så grymt smidigt att bara susa fram längst Stockholms gator i strax över 25 km/h. Allt över 25 km/h får man trycka själv enligt någon slags lag tydligen. Jag är fast för elcykeln. Smidig, snabb och rolig att cykla på. Men borde jag inte orka trampa själv?
Fredag, igen. Vintern närmar sig med stormsteg. Snart är det dags att packa väskan för första skidresan. Tågbiljetten är bokad. Stockholm Central – Orsa Station.
Det har tagit för lång tid. Måste tillbaka till helvetesmaskinen och underlåta mig smärtan.
Målet sätts här och nu. Perset ska raderas ut denna säsong. Från och med nu jobbar vi in ångesten, smärtan och alla känslor som ryms framför två snören.
Innan vi åker till Orsa under Luciahelgen ska klockan stanna på sub 19 som högst efter 5000 avverkade meter.
Mitt pers på 18.35 ska raderas ut innan efteanmälningen till Ulricehamnsloppet drar igång. Nu kör vi.
/RD
Ett gästinlägg från Adam sibgård, kompis förebild och även föredetta hyresvärd för Örnen. Många har fallit pladask för Adam, men nu har Adam fallit för löpning. Här är hans kärleksförklaring och känslan är att det är en relation som kommer bestå länge.
En kärleksförklaring
Regnet piskar över gatorna. Termometern kryper ner mot nollgradigt. Löven ligger som en grå massa över bortglömda grusslingor. En nedtyngd gren sticker ut från ett döende träd och slår mig över ansiktet med full vrede. Hösten är kommen för 27e gången i mitt liv och ändå är slaget i magen lika hårt som ett intervallpass på Skatås.
Det är lördag morgon. Sex timmars sömn. Svårt att gå ner i varv efter ännu en kväll i fabriken. Ändå studsar jag upp. Dags för veckans höjdpunkt. Finalloppet. 19km blandad terräng. Inte en aning om hur hårt jag ska köra. Livrädd för att möta en vägg halvvägs. Uppvärmning med våran kära örn. Helt olika ambitioner men minst lika laddade. Startskott och jag ser de riktigt vassa försvinna iväg redan i första backen. Men jag springer inte mot dem. Inte mot personen bredvid mig heller. Utan mot mig själv. Det brukar gå bäst då. Halvvägs in i loppet väntade jag på att benen skulle stumna. Förvånad blev jag istället piggare och kunde ösa på hela vägen in i mål. Nöjd, belåten och en banan på det.
Det har hänt något. Löpningen är inte längre bara ett tidsfördriv. Det börjar kännas lätt att löpa. Det går fortare, men andningen är lättare. Jag blir fortfarande stel som en pinne men det lossnar snabbare. Mer mil i benen. Mer pannben som driver på. Jag kommer aldrig bli bäst. Men jag är bättre än någonsin. Det är lätt att bli blind när man jämför sig med rödvit-randiga träningskompisar. När jag går som hårdast försvinner de fortfarande iväg. Men vissa dagar kan jag bita mig fast. 10 meter en intervall. 20 meter nästa. 200 meter en riktigt bra dag. Steg för steg, svettdroppe för svettdroppe.
Perspektiv är viktigt. Jag är inte dum i huvudet. Har killen framför mig eritreanskt rekord på maraton så ska jag inte slå honom när jag för tre år sedan inte ens hade tio mil löpning på ett helt år. Jag ska inte ens se honom långt där borta i kurvan, Men det tänds en liten gnista inne i skallen. Jag ska göra mitt bästa. Jag ska springa vidare. In i varenda regndroppe som piskar mig i ansiktet. När jag tror att jag inte orkar mer ska jag ändå vakna nästa dag och göra det ännu bättre. Knyt dina skor. Gå ut genom dörren. Blicka framåt och kliv in i mörkret. Ge din gnista lite bränsle så kör vi hela vägen till ljuset.
Det blåste nord-öst. Snö kom i luften och smälte mot asfalten. Det är söndag morgon. Ja tankar diesel. Kronorna försvinner snabbare en sekundvisaren på ett tidtagarur. Det är November. Kallt om fingrarna. Kallt i själen. Tänkte att det här är sinnesbilden av den elfte månaden.
Man bör hålla sig inomhus. Konstatera att alla jordbruksvaror i bärgade och att man skjutit en älg, kanske en gris. Möjligtvis flera. Man ser mer och mer vildsvin häromkring nu. Ikväll var det en kvinna som körde på ett vid Edet. Men man bara drömmer ju, inte är man inomhus, inte jagar man och inte odlar man så värst mycket heller. Har annars jordbruk i generna. Som alla andra. I sextusen år har vi kultiverat jorden här i vårt land. Kan tänka mig att November var än jävligare då.
Funderat färdigt(lögn) kring huset. Nu är det dags att skrida till verket och lösa mycket efter hand. Fokusera på att komma framåt. Det kommer bli nödlösningar, det känner man, hatar det. Divisen är tänka, beräkna, göra. Men det finns en maximal gräns på allt. Gud vet att man tagit sig tid.
Jag tar mitt straff jag får min belöning.
Av livet blivit skolad till att bygga, av myndigheter satt till att vänta.
Ibland känner man sig så efterbliven att det är ett under att man gick ut skolan, det var väl också på håret får man erkänna. Men allvarligt, är så tacksam över min skolgång. Nu är min son i skolan och allt återupprepas. Diagnoser än hit en dit. Press är evolutionens framgångsrikaste uppfinning. Det är jävligt, men vadå?, gå i dom skor du har. Lyssnade idag på Fredrik Hillerborgs intervju med Isak Skogstad som kommit ut med boken ”Obekväma sanningar om skolan”. Kan starkt rekommenderas. Till alla.
Vi är där vi är. Vi får hitta lösningar. Nödlösningar om vi så måste. Arbete. Naturen improviserar också. Det är högst naturligt som det heter. Människofödseln är en nödlösning till exempel. På grund av att vi började gå upprätt blev våran höft smalare samtidigt som hjärnans utveckling tog fart och expanderade storleksmässigt. Dom flesta känner någon som haft en kämpig förlossning. I en naturlig förlossning dör 20% av kvinnorna. Det är väl bara pungdjuret och vi som föds så handikappade och utelämnade till omvärldens försorg. Vi behöver sjukvård, vi behöver skolgång, jag behöver ett hus. Det kan inte va en omöjlighet det här. Man får kämpa.
PM Nilsson i dagens industri; Anderstorp är framtiden. Framåt.
Stod på en skola idag. Det kom kvinna gåendes i ljus kappa, utsläppt hår och svarta stövlar. En blond kille i sjuårsåldern med gympapåsen över axeln öppnade dörren för henne. Kunde inte annat än att ropa över halva skolgården att DIG KOMMER DET GÅ BRA FÖR. Hopp lever.
Igår föll det snöflingor från himlen mest hela dagen. Ett tecken på att vintern är på väg. Än blir det mest blask men i sinnom tid kommer det bädda in vår värld i ett förhoppningsvis tjockt fluffigt täcke några månader. Snön skapar ett lugn i människorna, terapin att se snöflingorna under gatlampan är gratis. Runt om i världen är det allt annat än lugn. Bomber, skjutningar och protester. Vi behöver snö. Kom och tänka på när jag och en kompis skrev ett kemiarbete på gymnasiet om sprängmedel. Vi var väldigt intresserade och ganska duktiga på kemi på den tiden. Vi hade samlat på oss en grundkunskap i hur nitroglycerin tillverkades men planerna på att få baka in lite praktik i arbetet grusades efter ett tag av några lärare vill jag minnas. Vi såg bara möjligheterna, vi visste ju hur man skulle göra för att kyla blandningen för att undvika ofrivilliga explosioner vid tillverkningen. Altavista på Netscape Navigator hade givit oss alla svar vi behövde. Sandagymnasiets Natur-lärare såg på saken med andra ögon. Idag hade nog Säpo varit inkallade.
Trots att jag inte åker så mycket skidor längre är det vissa saker som fortfarande sitter i. Begäret att kolla väderprognosen efter snö från oktober och framåt verkar aldrig gå ur. Begäret att åka rullskidor i november försvann dock väldigt fort.
Testa foten i lördags. Kändes inget varken under passet eller dagen efter. Idag vågar jag mig nog ut på lite intervaller igen efter några torra veckor.
Funderar på om jag ska ge mig på skiergen innan Orsa-lägret eller om jag ska gå på rutin. Kommer bli svårt att hänga med på stakningen, kanske får sikta in mig på skate.
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer