En riktig hösthelg är till ända. Sitter i värmen på morgontåget mot Stockholm och får åter värmen i fingrarna efter rutskrapandet som denna årstiden alltid överraskar en med. Lyckades klämma in två lopp i helgen. P4 morgonloppet i fredag och Äppelloppet i lördags, båda succeer. I båda fick jag ge mig mot Oscar Claesson, inte helt oväntat. Men strax öve r17 på 5 kilometer morgonstel och innan frukost kändes ändå som en rätt bra tid och en snabbare tid på Äppelloppet än förra året. Det räckte bara till en 3:e plats men i betydligt bättre motstånd än tidigare år. Avslutade helgens tävlande med lite dop, smörgåstårta, bondgårdsbesök och avrundade kvällen i Bosgård där Palle bjöd på vätterkräftor och diverse samtalsämnen avhandlades över en flaska vin.
Nu är vi där, ÖIS-loppetveckan! Jag har ett par nya löpskor och formen är ganska god. Livet leker så att säga!
”– Vi hade sagt åt honom att börja lite långsammare, men nu är det så här, sade friidrottsförbundets kommunikationsansvariga Hillevi Thor i en intervju med SVT Sport under loppet.”
Vaknar sådär klarvaken ibland. Bling, ögonlocken öppna. Det är bara att kliva upp, det har man lärt sig. När man rafsat ihop kläderna och ställt sig vid fönstret och sett säsongens andra raka frostnatt i vitögat. Går man ner, sätter på en kanna kaffe. Värmer en termos. Sätter sig med paddan. Läser tidningen, kollar youtube, läser Holaveden.
Tomt, va fan, allvarligt, igen. Hur länge ska man behöva dras med det här magsåret?
Jag skiter i om man har mycket att göra eller om snusdosan är tom. Man får leverera ändå. Det är inte så farligt. Andas man så bloggar man. Om man inte kan, så ser man till att någon annan tar över. Alla sitter ständigt på internet varje dag. Det finns siffror på det. Om internet handlar om att dela bra grejer så är det hur enkelt som helst att trixa ihop några rader 1-2 gånger i veckan. Ta bara igår kväll, en helt vanlig kväll men ändå inte. Ett stekhett marathon i ett oljeland.
En hord av Afrikaner jagar en ensam utbrytare. En svensk i klungans framkant. Yuki Kawauchi släpper tidigt, han klarar inte värmen, det är väldokumenterat. På förhand trodde folk att han på Japanskt vis skulle springa ihjäl sig. Nu borta ur matchen. En svensk i keps, drar klungan. Dom är många. Farten ökar halvvägs. Dom som släpper nu går döden till mötes. Marathondöden. Den speciella. Fyra man sätter smatter till asfalten. Nu avgörs det. Vad händer? En britt kommer ikapp. Sjukt, han blir fyra, surt. Men ändå han repade sig, kom igen, han borde bli Robbans förebild. Callum Hawkin. Han blev fyra. Vi är fyra. Det är inte så jävla svårt att dela en uppgift på fyra. Det är värre att göra sitt livs lopp och sluta fyra. Kan man tro. Livets lopp är denna bloggs syfte.
Svensken då? Död? Nej nej över mållinjen två SEK före Yuki Kawauchi. En strålande prestation av Adhanom Abraha. Våran kille. Tänk Callum Hawkin. Han kom ikapp, ha kom igen. Han är symbolen för Holaveden. Vi ger oss aldrig, loppet är långt.
Såg i hans ögon när han blickade ut över vattnet att han verkligen brydde sig. Läste av naturen, letade efter tecken. Han bar uniform och spelade sin roll men långt där inne fanns omtanke. Det var folk överallt. Ett strukturerat letande.Folk som gjorde sina uppgifter. Ambulans, dykare, poliser, räddningstjänst. En saknades, i åns mörkt rinnande vatten.En långhårig radioreporter sprang runt och tog kort. Vi ställde in våra transporter och fortsatte med vårt men vi kände olusten i bröstet. Två dykare klev upp vid kanten. Dom hade hittat hen. Dystra miner vittnade om att en låga brunnit ut. Det var kallt som fan i vattnet. Fanns inga skäl att tvivla. Det gnisslade resten av den dagen.
Några dagar tidigare precis utanför baracken hörde vi en kille på cykel falla i backen. Två kvinnor var snabbt framme. Det var på andra sidan vägen. Hans panna blödde. Han fastnade med foten och en bil stannade till och ytterligare två kvinnor kom till platsen. En kollega tog hand om hans cykel och mannen följde med kvinnorna i bilen. Vi såg ett av guds fyra ansikten. Den mänskliga värmen. Omtanken. Vi bryr oss. Verkligen.
Klimatångest drabbar främst kvinnor mellan 16-29 år. En av tre kvinnor i åldersspannet upplever minskad livslust pga ångesten för klimatet. En kvinnofälla. Det är för jävligt. Tillrättavisningar, hykleri, hat och tillhörighetsidioti. Det är saker man ser. Det ena dummare argumentet efter det andra. Två gånger av tio är det idioter, hälften av gångerna är det reklamsyften och resten av gångerna blir man rent förvånad över sin egen okunskap.
Är helt övertygad av att vi bryr oss om varandra. Vill väl. Men också hatet, hyckleriet, idiotin finns där inne. Det är inte så svårt att se. Dykarna i ån såg ingenting. Dom stampade på botten i det tre meter djupa vattendraget. Vi är alla dömda. Vi har inte all information på hand. Vi kan aldrig se alla orsaker och omständigheter. Tillvaron kan enbart förstås utifrån ofullständiga idéer. Vi kan uppleva effekter i tillvaron men aldrig se dess faktiska orsaker till fullo.
Läste en sak i en bok. Har burit med mig det sedan dess. Bristen på överblick och information gör att vi hamnar i en inverterad narcissistisk loop. Där världens alla skeenden blir indragna till att handla om en själv. Alla effekter blir resultat av egna aktiviteter. Loopen skyddar oss från våran egentliga maktlöshet. Gud födds här. När vi inser att det måste finnas något mystiskt i orsakskedjan. Detta gäller även mänskligheten som kollektiv.
Man är tvungen att dra slutsatser, hela tiden, utan att veta. Men vi har alla möjligheter att förfina våra processer. När det kommer till miljön så handlar det om att förfina informationen. Det finns bara en ekologi och en ekonomi. Annat snack är skitsnack. Processen har på gott i tusentals år och det är tusentals år kvar. Även om förändringar i klimatet är och kommer bli jävliga att ta hand om. Så måste vi ta hand om dom. För vi bryr oss.
Blicka ut över naturen, leta efter tecken och bry dig. Var kritisk till säkra påståenden. Ta inte mer resurser än vad du behöver. Se och lär. Det är en kemisk process.
Jag går med en bön om sinnesro I mina löparskor, i mitt mörker Lite full, lite glad Lite vilsen i en främmande stad.
Jag ser redan fram emot 2020, trots min lätta åldersnoja. Bara springa igenom den här hösten, låta det passera smärtfritt. Men något säger mig att det inte kommer att bli så som man önskar. Bilden som Robban la upp i förrgår vittnar om det oväder som är påväg att dra in återigen. Inte bara dåligt väder och tunga moln. Det är någonting annat på gång också, jag bara känner det på mig..
Men man har ett val. Ska man klä på sig för att gå ut och möta ovädret eller bara stanna inomhus där det är varmt och gött. Jag kanske flyger utomlands för att slippa välja. Kanske till Afrika. Kanske borde man stänga av mobilen en månad och bara springa. Kasta tändvätska på den där löpelden och bara skita i allt annat. Fokus fokus.. Blir nog bra.
En helg med holaveden var precis vad man behövde. Längesen vi umgicks men det kändes precis som förr. Palle bygger hus och Oskar bygger batterier. Jag bygger inför att slå igenom på riktigt 2020. Bara gå och kika på husfasader och köpa en bok tillsammans gav mig så mycket energi. Följa David Nilsson på mobilen som sprang i Berlin samtidigt som man blickade ut över Stockholm. En dag som innehöll så lite men som man ändå tar med sig.
Lidingöloppet var väl ingen succé för någon men kul och se Oskar springa bättre än någonsin. Han är stark som vanligt och nu springer han tekniskt bra dessutom. Så blir det när man tränar med duktiga löpare.
För egen del går det sakta men säkert framåt. Efter en lite dipp motivationsmässigt är jag nu åter i träning. Börjar om lugnt och försiktigt denna gången. Inget att stressa inför just nu. Så länge låret håller blir det inga problem att vara tillbaka starkare nästa år och det är mitt huvudmål just nu.
Förresten; jag har fått en ny klubbkompis. Samuel Tsegey värvades av Hälle nu i veckan. Har är gift och har barn tillsammans med Samrawit som redan springer i klubben. Samrawit är duktig. Hon vann både SM 10000 och finnkampen 5000 i år, men hennes man är nog snäppet vassare. 2014 blev han tvåa på halvmaraton i Köpenhamn med tiden 59:21 och har dessutom gjort 2:07 på maraton. Det är rätt häftigt. Helt plötsligt är man klubbkamrat med en såna världslöpare. Terräng-Sm blir första tävlingen för honom i randigt linne.
Som sig bör efter Lidningö så vaknade jag med en rejäl träningsvärk. De där 30 kilometrarna sliter hårt. Jag fick en ganska bra resa runt ön. Tanken var att inte ta i första halvan utan bara springa med i tempn som kändes bekväma för mig. Men som så ofta förr blir andra halvan riktigt jobbig ändå. Jag hade tappat en dryg minut på min PB tid till Grönsta efter dryga 20km. Sen höll jag ganska bra fram till Abborrabacken. Men på de sista fem kilometrarna rann tiden iväg lite grann. 1.57.24 är ändå en tid jag är nöjd med och det känns som löpningen går framåt. Några månaders träning med Fredrikshof har gjort susen och förhoppningsvis fortsätter utvecklingen.
Lidingöloppshelgen blev sådär bra som den brukar. Holaveden hann komma ikapp efter en bristfälligt social sommar. Robban var saknad och Dollas drinkar på Tranan höll världsklass.
Nu blickar vi framåt! P4 Morgonloppet, Äppleloppet, ÖIS-loppet och kanske nån höstmara!
Avsnitt #6 med Andreas Rangert. Landslagsorienteraren som gick från elitidrotten till en topposition inom näringslivet, aldrig lämnade skogen och åker ett skidlopp ute i världen varje vinter.
Senaste kommentarer