Det är inte optimalt att gå från Kräftkalas till kyrkbänk med alldeles för liten marginal. Men så sitter man där och håller andan. Kyrkan är ändå rätt plats för dåligt samvete, det måste ni hålla med om. Ordentligt tilltufsad blev man denna morgon, vinden ven & slet och pressade oss söderöver när vi sprang uppför kyrkbacken. Eftersläntrare som oss fick parkera halvvägs ner i byn. Mer sprint än morgonjogg fick det bli till kyrktornets klang. In på det knarrande golvet och in bland åskådarna längst bak. Fint ändå, väl på plats känns det alltid bra, kyrkbänken. Brass bandet satt längst fram till höger och man tänkte, det här blir bra och man kände den alltid lite tryckta stämning av en stor skara människor som är tysta. Det är speciellt, tycker mycket om det.

Ett hållbart liv i Jesu fotspår var temat som flera församlingar hade samlats kring. Gudstjänsten var en del i en hel helgs aktiviteter. Vår förhoppning om lite skönsång och stillsam eftertänksamhet kom på skam när pastor Andreas klev fram och rev av en riktig avhyvling. Han gick loss rejält, det var väckelse 2.0. För om Skärstabornas supande var problemet för hundra år sedan så var problemet agerandet i naturen i dags datum. ”Sitt inte hemma och vänta på att Jesus ska komma tillbaka”  Pastorn eldade på om fattigdom och regnmängder och man trycktes längre och längre ner i träbänken. Om bränneriet fick stänga för hundra år sedan så var det lite mer oklart vad målbilden var denna gången. Friska uppmaningar blandades med rena dumheter så som att flygskam och klimatångest skulle vara sunda känslor. Att vi inte skulle skylla på Kineserna, när ”kinakritiken” egentligen är en kritik mot västerländsk konsumtion och dopad ekonomi.

Det börjar gå överstyr. Ingen blir glad över att vi driver oss själva till masspsykos. Jag är ingen klimatförnekare. Jag fattar att saker har konsekvenser, som att om man förflyttar kol atomer från marken till luften så har man fler kolatomer i luften än vad man hade förut. Spelplanen ändras. Det är inte det stora problemet här. Verkligheten är att vi har(fortsatt) en existensiell kris grundad i vår litenhet i förhållande till världen. Det har aldrig funnits en tid när människan varit säker för naturens händelseförlopp. Det är mänskligt storhetsvansinne att tro att det är enbart vi som gräver vår egen grav. Rent krasst kan man säga att vi är här pga väldigt gynnsamma förhållanden. Förhållanden som vi har väldigt liten påverkan på.

Vi kan ta som exempel att vi har på våran planet 30st sk Mantelplymer. En slags reservoar för instabil magma som finns under jordskorpan. En finns under en kontinentalplatta(yellowstone i Amerika) resten finns till havs(Island,Hawaii,Azorerna,Galapagosöarna m.m) För 65 miljoner år sedan skede ett utbrott i Deccan Traps i Indien. Konsekvensen av det blev att det inte var människan som utrotade dinosaurierna. Det var antagligen gaserna efter utbrottet som täckte 500 000 kvadratkilometer.

Hela grejen med ett hållbart liv är att alla beståndsdelar i alla olika former söker balans. Desto bättre denna omöjliga balans är desto mindre blir risken att det utfaller som ohållbart. Blir klimatkrisen oproportionerligt och omdömeslöst ältad och uppmärksammad så riskerar man att missa andra minst lika stora utmaningar och problem. För att ta ett exempel så kan vi ta konsekvenserna av digitaliseringen som kommer ändra livet för hela mänskligheten. När människor blir onödiga och ej behövda.

Vi behöver Religionen för att ta oss an framtiden. En ständigt uppdaterad religion. Inte en religion som hävdar att dinosaurier aldrig har funnits eller att planeten är fyratusen år gammal. En uppdaterad kristendom kommer göra mer nytta för världen än vad skolkande skolbarn kan göra på egen hand. Jag är övertygad. Ateister är töntar. En människa som inte vet allt måste tro. Religionen är kittet som fogar oss samman.

Bara för att jag har drabbats av klimattrötthet så betyder inte det är effektiviseringen av våra resurser eller att din insatts för klimatet inte gör någon skillnad. Detta är bara tankar för dagen alldeles för sent på kvällen. Nu ser vi fram emot Digitalisering i Jesu fotspår. Snart i en kyrka nära dig.

På lördag krävs en arbetsinsats. Som alla andra dagar. Men när de ständigt löpande öborna kommer över till fastlandet måste man jobba ihop. Kommunicera. Flytta över. Göra det trångt. Täcka ytor. Lura in motståndaren i ytan vi vill åt.

Kollektivt försvarsspel när det klickar är ojämförbart med det mesta. Att vara motsatsen, det vill säga ihålig, är stunder då man önskar att man var en individuell idrottare.

Har börjat hetslöpa på luncherna nu igen. En härlig vana må jag säga.  Tiden för själva ätandet pressas allt mer. Det kommer väl landa i en banan framför datorn. Eftersvettningarna är det svåraste att styra men Det var bättre igår när tempen låg runt 8 grader. Blir bra till vintern.

Skånefolket var här i helgen. Har ätit rester sen dess. Sill, sill och åter sill.

Orden tar slut. Måste ner i kylen och äta rester.

/RD