Veckoledig. Tankar. Sen frukost. Måsten.

Men också. Mycket gjort. Tillfredställelse. Bra dagar.

Lekeryd i söndags med b-laget. Man känner vindarna från förr blåsa där. Legender har vandrat längs den idrottsplatsen och gör det än.

90 minuter och ont överallt. Har varit segt med återhämtningen den sista tiden. Det är som att alltsammans förlängs. Men, upp o ner som allt annat. Springa på lördag. Yes.

/RD

Har varit på rehabiliteringscentrum för genomgång av mitt knä. Det ser bra ut. Höger lår dock 4cm mindre. Har en plan framöver, där ingår Lidingö, även om ja inte säger det högt. Var på öxnehaga igår och sprang med Adina. Det var ett tag sen ja var där. Hon frågade innan om det är mycket backar och ja mindes och sa att milen är ganska flack, det var den inte konstaterade man under dom första kilometrarna.

Alliansloppet var snortight. Juryn gjorde som dom skulle, dock kan och kommer säkerligen arrangören göra annorlunda till nästkommande år. Kul att det är nytt race redan på torsdag under  toppidrottsveckan i Norge. Läste rubriken till en krönika på sweski och det var liknande det som skrivits här på bloggen förut. Att rullskidor har framtiden för sig och inom ett par år kommer det vara med i OS. Det är i rullskidor som tillväxtpotentialen finns.

I onsdags skulle ja guida ett gäng barn i 6-8års åldern i terränglöpning. Det var helt omöjligt. Det var barn överallt och ingen lyssnade. Vi började med att ja skulle springa först och dom hänger efter, ja lunkade, efter en minut var alla ungarna ute i skogen och käkade blåbär. En vallhund skulle man haft.

Åkte rullskidor till jobbet i Måndags. Det tog en timme. Ett perfekt avstånd. När ja klev upp på morgonen så kändes spänningen, hur lång tid tar det? Vad måste med i väskan. Det man kände var libidon. Det var underbart. Det var att leva. I onsdags efter att lämnat över dom blåkäftade ungarna så sprang ja själv milen medans Ludvigsson krossade allt motstånd på vägen bredvid. Det gick. Knäet funkar. Det är smått extremt att drömma om Lidingö 30. Man känner libidon.

Har läst Ragges bok nu. En salig blandning. Högt och lägre. Fantastiskt kul ändå att göra slag i saken och verkligen skriva och ge ut en. När det gäller miljön och att rädda världen så går Ragges tankar åt att vi måste öka Fotosyntesen globalt för att binda mer koldioxid. Den största delen av jordens yta är hav, och den största mängden är det man kallar blått hav. Det är i det närmsta sterilt och inte mycket växer där. Där det växer fisk och plankton m.m kallas grönt hav, och det är detta område som Ragges förslag vill utöka. Detta görs genom att tillsätta järn, antingen genom rötslam eller att pumpa upp bottenvatten som är smutsigare än ytvattnet.

Han vill inte lagra koldioxid i berggrunden men har förslag på hur vi kan lagra avfallet från våra kärnkraftverk. Han har förslag på hur man kan stoppa orkaners skadeverkningar och mycket mer. Det är läsvärt. Åker ni förbi Ragglanda så åk in och köp en bok.

Det var allt för idag.

Bara timmar kvar till helg.