Ikväll är det Eksjö stadslopp. För fem år sedan hände detta:

Eftersom sociala medier ligger i tiden och eftersom uppsnacket inför Eksjö Stadslopp närmast nådde gränslösa höjder kommer här ett inlägg som tar sitt avstamp i några korta koncisa Facebook-uppdateringar som säger det mesta om den batalj som i fredags utspelade sig på gatorna och villaområdena i den gamla militärstaden. 

Knappast kunde jag sagt det bättre själv än ovan nämnde Holaveden-bloggare beskrev hur djupt rotad stoltheten för våra respektive hembygder ter sig.

Finns det något återkommande tema månne? Uttrycket “störst, bäst och vackrast” är strunt. Det som betyder något är att vara stolt trots att man vet att man inte är störst, bäst och vackrast.

Både vår egen teamchef och allas vår Hubbe är redan inne på att årets viktigaste lopp ännu inte är sprunget. Framtiden är vår!

Nåväl. Här är Eksjö Stadslopp – The Story!

Arvid Öhrn drar mig fram längs Eksjös gator till ett nytt PB. Foto: David Erixon.

Uppladdningen var kanske den allra sämsta, eller förmodligen den allra bästa. Svårt att avgöra. Efter att ha slutfört en bilaffär i Skåne under fredagen gick färden mot Eksjö. Förhandlingarna blev dock segdragna och det hela avslutades strax efter klockan 15 så det blev att stå på längs E4:an. Ett snabbt stopp på Bellmansgatan avverkades innan jag en timme före efteranmälningsstopp inhandlade en pastasallad på kvartersmacken. Den åts med sked och var förtärd lagom till Nässjö. Väl i Eksjö i god tid kunde jag dock andas ut och börja fokusera på vad som komma skulle – nämligen slaget om hembygden.

I ena ringhörnan: Ölmstad IS – aka Peters älgkalvar.
Robin – Malarnas malare. I mil efter mil har han plöjt längs de småländska landsvägarna under våren på två hjul och letat formen inför Vätternrundan. Även känd som PB-slaktare.
Jonas –  Ölmstads största löplöfte sen Bjärkheds dagar. PB på 10 km ett par veckor tidigare i Kungsholmen Runt med tiden 33.18. En så kallad PB-slaktare.
Robert – The Slugger. Ett smeknamn jag fick av Adam Sernheim byggt på mitt inte så graciösa men dock så kraftfulla löpsteg när det vankas slutspurt. Skulle kunna kalla sig PB-slaktare.

I den andra ringhörnan: IK Vista – aka Kaxholmen Kickwaxers(eller som vi slarvigt säger i norr: Holaveden-bloggarna.
Oskar (Statistikern) – Längdskidlöpare med förkärlek till grafer som beskriver vart vi är på väg någonstans och varför. Även MTB-åkare, löpare. Men framförallt PB-slaktare.
Palle (Samhällskritikern) – Inte bara längdskidlöpare och löpare. Även den som står för samhällskunskapen på Holaveden också. Men främst kallas han för slaktare. Av PB:n då.
Arvid (Löparromantikern) – Heter inte Öhrn för inte. När det ska avgöras är klyschan “att flyga fram” ej överflödig. Anses ha för små bröstmuskler av sina bloggkollegor men drömmer trots det om att springa alla långpass i bar överkropp. Kallas även för PB-slaktare.

Förutsättningarna var enkla. 10 000 meter slätt genom Eksjö. Tiderna slogs ihop och vips så skulle vi ha ett resultat. Jonas, vårt starkaste kort, hade som vanligt tävlingsnerverna utanpå och studsade av entusiasm redan timmen före start. Något som givetvis gladde hans lagkamrater och teamchefen Peter som skulle följa oss och peppa under loppet på cykel. Efter en lätt uppvärmning var torsdagens 90 minuter på innermittfältet ur benen och det var dags att ställa upp för start. “Nu håller vi stumt!” uppmanade Jonas och vi lovade varandra att så skulle bli fallet.

Vi träffade också redan nämnde Hubbe och hans bröder Marcus och Johan innan start. Sjöbergarna är numera lika omtalade bröder inom löpningen som Herreys-bröderna är inom schlagern och det var stort att få deltaga på samma bild som dessa.

Fr v: Marcus Sjöberg, Hubbe Sjöberg, undertecknad, Malarnas Malare, Bjärkhed Junior.
Sittandes: Teamchefen och Johan Sjöberg.

Innan start var jag positionerad med min ärkerival Arvid. En rival som jag nu lärt mig är en förutsättning för ett bra resultat. Första kilometern var en härlig rusning. Det gick på tok för fort och jag älskade det. Har inte full koll på kilometertiderna men av min ansträngdhet efter dryga tre kilometer att döma så gick det fortare än nånsin. Jag låg strax före Arvid tills det att vi sprungit ungefär 3,5 kilometer, då tog han över. Peter var på mig som en igel att inte släppa en tum. Jag misstänker att jag redan här såg ganska trött ut.

Nu gällde det att bita ihop. Mer än nånsin. Målet var att “spela oavgjort” med Arvid. I alla fall att inte låta han vinna med för många sekunder. Men han såg stark ut. Ruskigt stark. Föreställ er själva att ligga på sitt absoluta max med halva loppet kvar och den du måste springa lika fort som springer strax före dig och hetsar publiken. Förnedring.

Men nånstans här försökte jag lägga upp någon form av taktik. En primitiv sådan givetvis. Håll Arvids rygg vad det än kostar. Varje meter vi närmar oss mål och jag har ryggen är en seger. Har jag den till 9200 meter så trycker jag fullt. Och om jag inte har den vid 9200 så trycker jag fullt ändå.

“Upp med blicken” skrek Peter. En deja vu av det som skreks på mig under Landsjön Runts sista kilometer med skillnaden att jag kunde hålla upp blicken den här gången. Vi hade nu kommit 7 kilometer och jag kikade till på klockan. 24.30(har jag för mig att det stod) och en snabb räkning senare kunde jag konstatera att det skulle kunna gå under 35 minuter om farten bibehölls. En smått svindlande tid med tanke på att mitt PB tidigare ligger på 36.22 från i höstas. Därmed sprang jag nu också med vetskapen att allt kunde fallera riktigt brutalt när som helst. En ganska skön insikt. Det värsta och bästa med konditionsidrott på samma gång. Att ligga på gränsen och balansera.

Jag minns inte jättemycket av de sista kilometerna. Bara Peters ivriga stämma som signalerade att både jag och Arvid var på väg mot något riktigt stort. Ibland kunde vi skymta ryggen av Oskar som även han var på väg mot stordåd. Men jag minns känslan av att det skulle hålla ihop. En känsla som kom nånstans strax innan 9 kilometer. En något skräckinjagande känsla också eftersom jag förstod att jag nu var i färd med att göra en fartökning från det redan dödande tempot och att jag nu skulle försöka göra något jag aldrig klarat: Att spurta ner Arvid.

Rycket kom och Arvid bemödade sig inte med att försöka hänga på. Jag kände på mig att jag fick en liten lucka när vi vek in på Storgatan och de sista hundratalet meterna på kullerstenen. Mitt på upploppet kommer en liten backe som inte är så stor egentligen men som kan stjälpa även en slugger. Jag tyckte ändå att jag hade bra fart upp och frågan är om det inte är en av de bästa avslutningarna jag gjort någonsin gjort. Men trots det så kom han i en för mig överjordisk fart. Jag hörde stegfrekvensen bakom mig i backen och förstod direkt att det med 200 meter kvar var kört. Men trots att jag var spurtslagen än en gång tryckte jag stumt in i mål. Och tiden? 34,51, 7 sekunder bakom den suveräne Arvid och PB med 1,31!

När blodsmaken lagt sig och jag återfått mitt medvetande mötte jag Jonas som alltid har ett leende på läpparna. Inte konstigt då även han putsade sitt pers med 5 sekunder med den finfina tiden 33.13!

Några minuter senare var vi alla samlade i målfållan. Malarnas malare Robin persade även han med över minuten. Ja, vad ska man säga? Vilka grabbar! Alla är vi vinnare!

PB-slaktarna! Längst ut till höger har vi även Niklas Agnesund. Klubbkamrat med Jonas som också gjorde ett grymt lopp och slog mig med 8 sekunder.

Men eftersom det ändå var en tävling så måste jag ta tillfället i akt att gratulera IK Vista, Kaxholmen Kickwaxers eller Holaveden-bloggarna – kalla dom vad ni vill – till segern i lagtävlingen. Grymma prestationer av alla tre och som ni redan förstår så satte även dessa tre PB. Var det luften? Banan? Eller bara den upptrissade stämningen som ledde till denna orgie i PB-slakt som vi fick se? Jag förväntar mig en graf, en analys ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv och ett romantiserande inlägg över löpningens kraft som förklarar detta på Holaveden inom kort.

Stort tack också till Peter som med sedvanlig intensitet, eufori och entusiasm ledde sitt lag till tre personliga rekord av tre möjliga. Utan hans hjälp hade jag aldrig tagit mig under 35 minuter.

Malarnas Malare och teamchefen diskuterar teamchefens nya liv som hönsfarmare efter målgång.

Kvällen avslutades med att Oskar stekte korv till oss i sin flådiga vindsvåning i Gisebo med utsikt över fler än en kommun. När sedan Palle delade med sig av anekdotförrådet var kvällen fulländad. Fler kvällar som denna och livet kan inte bli mycket bättre.

Afterrun.

Gästinlägg – Marcus Öhrn

Enligt Wikipedia så är Herre på täppan ”en lek som leks på en liten kulle av något slag, till exempel av grus, snö eller hö, alternativt på en badflotte.”
En variant av denna lek bedrivs i källaren vid min SkiErg. Där får vänner, fiender, släktingar, unga som gamla mäta sina krafter om de vill.
100 meter så snabbt som möjligt är det som gäller. Tidsbrist är ingen giltig ursäkt, för det krävs inte många sekunders insats. Alla som testar läggs in på gästlistan i anteckningarna på min mobil och det är nu drygt 40 personer noterade där. I toppen har det varit oförändrat länge och allra längst upp har min gode vän Johan Laurentz fått regera ostört i drygt 2 år. Men nu är det en ny herre på täppan!
Tre starka fönsterbytare från Landsjö Bygg avrundade arbetsdagen med varsitt försök idag. Samtliga tog sig in på topp 10 och längst upp i toppen är numera Martin Ambjörnsson. Undrar hur länge han blir kvar där…

Alla sub 20 stakare:
Martin Ambjörnsson 17,0
Johan Laurentz 17,2
Johan Palmer 17,3
Johan Jarl 17,7
Oskar Lund 17,7
Arvid Öhrn 17,8
Marcus Öhrn 18,0
Algot Johansson 18,8
Fredrik Klaar 18,8
Niklas Rohlin 18,8
Janne Carlsson 19,0
Simon Dahl 19,0
Calle Dahlin 19,9

/Öhrn (den mycket äldre men bara lite långsammare brodern)

…men ingen rår på den här killen;

Europa går in i framtiden. Ständigt denna framtid. Man pendlar mellan framtid och dåtid om och om igen. Fram och tillbaka. Det är svårt att skriva bra inledningar till blogginlägg. Det är inte min starka sida, att börja med saker, inte heller att sluta med saker. Mest just nu så undrar man när den här husgröten ska svalna. Man börjar bli yr av allt cirkulerande. Det är lite midsommardans av alltihop. Det kränger in och ut och det är nära att man välter och grabben är tvingad att delta. Han tog grävmaskinen och larvade bort och byggde sig ett hopp till cykeln. Själv stod man där med en spade och var imponerad. Fan, man får öva under veckodagarna.

Vi tog cykeln bort till röstlokalen. Medvind och det bara gled på. Vilket fantastiskt färdsätt och vilket fantastiskt liv & värld. Man får vara tacksam att man bara kan hoppa upp på cykeln och glida bort till gympahallen och lägga röst på en som ska föra ens talan för det man inte hinner med att re i själv. Vill man glida runt i den här förstklassiga bygden och tycka att livet ler även i framtiden så måste alla dra sitt strå till stacken. Det är inte konstigare att övergripande beslut fattas i Bryssel än i Stockholm.

Läste en artikel som jämförde USA och Europa. Det är inte större skillnad mellan en Spanjor och en Norrman än vad det är mellan människorna i Amerikas östkust och västkust. Tänkvärt. Vi får helt enkelt ta oss samman.

Alltid gillat Fredrick Federley, fast inte så mycket att man lärt sig stava till hans namn? Han var pigg, rask och djärv på ungdomsförbundstiden och arbetet fortsätter. Man hör ibland att det inte finns någon Utopi längre, att vi har gått förbi framsteget. Att allt är svart och mörkt. Men är inte hållbarhet nutidens stora berättelse? Man får börja med sig själv, är det man gör, hållbart? Att man skulle sköta sig så väl att man kunde få komma in i himmeln när man dog hade sin positiva inverkan på oss och även, förlåt att ja svär, socialismens klasskamp kan ha varit till nytta för oss men likaså den stora pågående berättelsen om Hållbarhet kommer få oss alla mot en mycket bättre riktning. Det är min gissning, om framtiden.

Eu’s grundmål är och har varit att öka matproduktionen och att sänka priset på mat. Det har man lyckats väldigt väl med. Faktiskt till en absurd nivå. Här kommer Hållbarheten och kan guida oss in i framtiden. Vi(?) har lyckats skapa ett så undermåligt system för djuruppfödning att vi medvetet gör djuren sjuka, så vi måste ge dom medicin i förebyggande syfte med risken att vi själva inte kan få hjälp när vi blir sjuka. Några förmodliga EU hatare(iallafall engelsmän) testade vattnet i 711 vattenvägar i 72 länder. I 65% av fallen var halterna av antibiotika över vad som anses godtagbart. Vi måste göra om och göra rätt. Detta är inte hållbart. Då funkar det inte om Tyskland har ett regelsystem och Ungern,Kroatien och Österrike har andra när Donau rinner genom dom alla. Människan är som organism sammanlänkande med varandra. 

Sen måste man skratta också, det är viktigt. För kasta sten i glashus den som inte har trillat in i kärleksdjungeln med lite parmaskinka och en Italiensk vinare. Inte visste man då att man precis köpt ett etiskt brott mot mänskligheten? Sen är det som vanligt dom ”goda” människorna som vill väl som alltid trampar i en hink skit som skvätter ut på oss andra. För säg den som inte råkat på Haloumiburgaren i dessa tider? Antibiotika användningen i Cypern 453 mg/pcu, värst av alla. Italiens parmesanost 295, fransk grönmögelost 72, spansk ollonmatad gris 363. Boxholms gräddost 12. Det är alltså 25 gånger värre att ha parmesanost på pizzan än Peo vänd gräddost. Man kan tänka på det.

Klappa Svenska politiker på axeln för detta, för hade det varit tillåtet så hade vi legat högre. Börja respektera politiker, dom gör ett jävla skitjobb för din framtid. Dom är människor. Människor kan bli fulla och göra ett move som inte blir besvarat, då tar man konsekvensen, ber om ursäkt och går vidare. Det händer att vi i grupp tar en bild för att spexa till det, det må hända. Men vi vill inte ha politiker som inte är människor. Bilden av människan som genomskinligt rosa och vita är hyckleri. Men ändå vilka soppor. Värna riktiga politiker, som Federley, han blir riktigt misshandlad utanför sitt hem men reser sig upp och fortsätter, RESPEKT. 

Siffrorna för antibiotika användningen är för djurhållningen inte livsmedlen i sig, men det fattade ni säkert. 

HYVÄ.

Finland sak är vår. Ett gäng oerfarna. Ett gäng avdankade. Ännu en gång visar ett lag att lagidrott är oberäknelig och magisk. Att jobba ihop och att vinna tillsammans är det finaste. Har aldrig vunnit ensam så kan inte förstå det andra myntet i och för sig.

Fredagkväll på ÖIS-gården. Söndageftermiddag på Vistavallen. Försöker följa ÖIS herr och dam på plats. Inte sällan med mina barn. Det är viktigt att de får se lagidrott från början. Känna atmosfären, känna gemenskapen på sidan och sträva mot att en dag spela ihop med andra. För egen del var den strävan det enda som betydde nåt i ungdomen. Då spelade det ingen roll att det var på fotbollens nedre botten. Det har alltid funnits ett värde i att representera bygden man tillhör oavsett hur utskrattad den kan ha varit. Stolthet är subjektivt. Pissa aldrig på den.

/RD