Nej, jag pratar inte om kvällens danssteg jag övat in. Jag pratar om hur detta året sett ut rent allmänt. Handduken är kastad, jag skippar nyårsloppet idag. Det är roligare att springa när man är frisk. Vi ses 2019, då ska jag försöka summera detta skitåret lite mer i detalj. Kanske med en ordentlig bildbomb om det är av intresse?
Puss och kram. Ta hand om varandra ikväll. Krama någon du tycker om. Pussa på någon du tycker jättemycket om.
/örnen
Efter att ha undvikit ÖIS-styrkan ett bra tag kunde jag inte undvika det mer. Palle som haft ett starkare begär till ÖIS-styrkan visade hur det gick till. Efter ungefär 1 minut förstod jag att träningsvärken skulle kicka in. Jag och knäböj har något otalt med varandra.
Väl klara med styrkan ryktades det om att elljusspårets grillplats invigdes med korvgrillning. Ej svårövertalade styrde vi kosan dit bort för att hitta Peternilsson, Robbans pappa och två skottkärror grillkorv. Grillen igång och folk gick man ur huse i Ölmsatd för att befästa marken där grillen är byggd, kronan på verket för ÖIS elljusspår. Nu fattas bara snön!
Starten på TdS var en upplevelse. Som Stina ställde av dom. Likt Thomas Magnussons ryck i Lahti.
Andetag. Det enda som hörs är andetag. En stek ställdes upp, det var en dansk lagad julmiddag och jag njöt. Ett par röda glas senare skönk jag ner i soffgruppen och kände efter. Tunga ben, värkande. Två dagar i rad på elljusspåret. Det kan inte med ord beskrivas hur gott det gjorde mig. Palle avancerade en lyktstolpe på första intervallen men föll tillbaka på de sista och känner nu hur livet glider ifrån honom. Jag avundas. Jag vill vara ifrån i en dag och känna hur jag tappat. Inte i två veckor och känna att jag startar från noll. Att vara i form handlar om att inte ha koll. Koll får man först efter när man inser hur bra man var. En förkylning på några dagar och man tror aldrig man kan avancera utanför ytterdörren utan att få ta andpauser, trots att man är i sitt livs renaste form. Palle. En idrottsman av rang som kör 4×6 minuter på ÖIS elljusspår på torsdagar, vecka ut och vecka in, följt av styrka i en timme, vecka ut och vecka in. I ett halvt jävla år. Jag avundas som sagt. Kontinuitet och rutiner kan verka inrutat och trist på ytan, men jävlar. Är det inte det bästa som finns?
Fick höra idag att jag är lite lågmäld som person. Tog det som en komplimang och att min självinsikt i alla fall är på topp. Men är det för egenskap? Lågmäld..
”Sanningen är den att jag är typiskt svensk.”
Jag börjar mer och mer inse vem jag är och det skrämmer mig. Tiden att forma mig börjar rinna ut. Nu gäller det att förvalta det som finns kvar. De kommande texterna kommer bli lite mer strukturerade. Men det här är en början. . Ni som inte orkar vara med kan ju alltid gå över till ”influencerna”. De som får dig att må som ett russin.
Lev som ni vill men lär ut det ni kan.
/RD
”Fyra karaktären, en tid och enade äventyr”
Bloggventilen var glödhet ikväll. Ut med allt, ingen censur bara skriv ut det som blod rinner ut ett knivsår. Alla förstår, alla lever, känner, drömmer, strävar. För vem ljuger man?. Kan Holaveden bli en rå, rak och osminkad folklivsskildring? Men är inte själva språket och språkbruket just fyllt av självcensur och hämningar? Att författa bygdeskrifter, notiser och fantasieggade noveller bär spår från det gamla Sverige. Papperstidningarnas guldålder. Kommer allt tillbaka nu?
Är inte Holaveden en blandning av kåserier, krönikor, stämnings och naturbetraktelser? Holaveden är nutidens bygdebitar eller för den delen bygdehistorier. Det tar tid att lära sig att skriva snabbt, enkelt och med ett personligt uttryck. Men vi är en bit på vägen. 2019 kommer Holaveden bli än mer mustigt, bondskt och rakt igenom ärligt. Det kommer bli intressanta inblickar i tillvaron. Var så säkra.
Tillvaron annars? Smått bedrövlig för att vara känslomässigt ocensurerad. Det är en överdrift. Ett känslomässigt överspel. Men vad man sackat ihop av Julen, den så eftertraktade. Det gamla vanliga med maten, drycken,sömnen och umgänget. Tog tag i läsandet till den grad att kroppen började värka. Åkte till träningen för att starta om allt igen. Seg som sirap. Återigen fastnaglad i ett fiskenät helt bortom räddning. Hur man än tar i. Svår att se mig såhär klen, måste finna en väg till bättring, antar att den är stoisk.
Vad man klagar? Sprang ändå fem mil med Arvid på två dagar. Det var väl efter det allt fallerade.
Morgondagen är alltid en bot till bättring. Det måste dammsugas, tvättas, dammas och torkas. Tvätt ska vikas in. Bilen bör tvättas. Ska släppa upp min son på Vistakulle, han ska upp på den toppen minst femtiotvå gånger om året. Så han förstår vad livet handlar om. Mat ska lagas och Morsans hund ska skogsvandras minst nittiominuter efter att hon åkt på en blodförgiftning och hamnat på sjukhus, för att komma hem till julstöket och åter hamna på sjukhus. Nu hemma igen , ja tar hunden jag tar middagen. Livet går sin lilla gång.
Hoppas att få dansa i köket till kvällen. Röra mig i lätta steg. Känna dina bröst tryckta mot mig i en svängom. Hoppas du skrattar. Ler så som bara du ler. Sen att du somnar och vaknar av min kyss mot din panna. Ska bädda, för två.
På lördag är det styrka på Öis och chans till revansch. 09,30 är starttiden. 11.00 grillar PeterNilsson korv vid den nya grillplatsen. Väl mött.
I tisdags sprang jag mitt livs bästa intervallpass. Sex gånger tusen meter. Snittiden blev 2:53. Det är ganska bra för att vara Arvid Öhrn, förmodligen det bästa jag någonsin gjort som sagt. Men vem bryr sig om vad man gör på träning egentligen, ganska irrelevant om man inte kan få ut samma kapacitet på tävling. Om det nu är tävlingsform man vill utöva när det kommer till löpning, det finns ju dom som bara vill springa för att det är skönt. Men då tror jag inte man kör på med intervallpass tre gånger i veckan, för det är inte alltid så skönt. Idag vaknade jag upp sjuk. Eller det känns så i alla fall. Halsen är rätt tjock men det finns hopp för det. Skulle jag missa sylvesterloppet på nyår är det inte hela världen, jag vet att jag är bättre löpare nu än någonsin och det är väl huvudsaken. Den ständiga utveckligen. Men det hade ju varit kul att få till ett bra lopp i bra form ändå. Varför? Jag ställde frågan till min hyresvärd häromdagen över en kvällsmacka, det blev en väldigt filosofiskt timme vi diskuterade kring frågeställningen. Varför springer man? Varför tävlar man? Varför lägger man ut vissa resultat man är nöjd med på sociala medier? Är man en sucker för uppmärksamhet?
Jag vet inte om vi kom fram till något bra svar egentligen. Jag hävdade något om att det vore höjden av självförverkligande att springa milen under 30 minuter, klara av ett högt uppsatt mål. Men jag är egentligen inte intresserad av att alla måste veta det, så varför göra det under en tävling?Eller att inte lägga ut på sociala medier och skryta om det? Hade jag fått samma känsla av självförverkligande om jag sprang 29:59 på råslätt en helt vanlig tisdagkväll på träning eller om jag gjorde det på SM 2019? Förmodligen inte men då kan man inte säga att det inte spelar nån roll heller.
Sen kom jag fram till att det måste nog ändå hamna i en resultatlista så man har något att visa upp för barnen i framtiden. Skryta över gamla meriter kanske kommer bli min grej. Men just nu är jag i det stadiet att ju bättre jag blir desto mer inser jag hur kass jag är. Är det då man är elit? I alla fall enligt John kingstedt.
Nu blev det lite väl flummigt kanske men sånt händer när man ligger hemma och tycker synd om sig själv. Idag ska jag kurera mig. Imorgon hoppas jag kunna träna lött och sen tar jag med nyårsplanerna i kvällsbönen och så får vi se om allt går i lås. Kommer jag till start så tror jag faktiskt det kommer gå riktigt fort; uppskattningsvis 31:30. Over & out
/örnen
Det som är bra med att träna tillsammans är att det är bara att haka på. Man behöver inte tänka så mycket och att tänka mycket har aldrig varit min grej. Perfect match.
Podcast© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer