Arvid Öhrn 1.48.24

Oskar Lund 1.59.01

Robert Davidsson 2.12.07

Johan Palmér 2.17.45

Det har börjat, i glädjens tecken. In i den tyska svarta och iväg längs fyran. Tre mil löpning i skogen, som en kamp.

Vi stannade till i Norrköping och tog en kaffe på Cafe Broadway, där allt började en gång i tiden, ni som är bevandrade i kulturensfärd vet vad. Den här resan har bara börjat. Hur den slutar, får vi återkomma till.

Robban är redo

Ambulanser och blåljus en olycka i tunnelbanan
Karlbergsvägen glänser i regnet som baren på Tranan
Lönnlöven virvlar som gnistor runt kolsvarta grenar
Både Hösten och jag har nog insett vi kom för att stanna

Hösten är här på riktigt. Lite ovant att möta den i Göteborg för första gången i mitt liv. Vinden suger tag i en när man cyklar över Göta älv kan jag meddela. Vissa dagar regnar det vågrätt och vid ett rödljus stannar cykelpendlingsklungan upp och alla bara stirrar på varandra. Skakar på huvudet. Nån åker rullskidor över järnvägsspåren och jag tänker att det borde finnas enklare sätt om man vill slå ihjäl sig. Innan lampan ändrat om till gult är klungan iväg, då gäller det att hitta en bra rygg. Elcyklar är bra, dom går fort och tar mycket vind. Hösten är här för att stanna, för i Göteborg lär det inte bli vinter.

Två dagar kvar innan Lidingö. Tankarna snurrar. Första milen är ganska avgörande så det gäller att ta sig an starten ganska smart. Inte för snabbt, inte för långsamt. En minut för snabbt kan få förödande konsekvenser när man närmar sig slutskedet av loppet. Att tappa 30 sekunder per kilometer sista milen är ingenting tro mig,  been there done that. Så vad ska man öppna på? Det är det som är det svåra. 36 minuter? Kanske, omöjligt att säga. Man kanske inte ska tänka utan bara springa. Löpning i sig är inte en så komplicerad sport, men Lidingö är det.

Tranan är bokat. Dolla i baren. Där har vi målbilden, Men vägen dit är lång. Tre långa mil.

/Örnen

En fin klunga på väg mot vardagen. 

På lördag lurar du mig inte igen, Lidingö. Fjärde gången gillt. Kan man säga så? Egentligen är det ett dödsdömt lopp. Det passar mig dåligt. Det är tio kilometer för långt. Men det är väl alla lopp. Har testat några sätt att vägga.

2007. Väggning genom naivitet. Inte ens 19 fyllda. Nybliven student med en massa pengar på fickan. Inte svårt att vara kaxig.

2011. Faktiskt ingen väggning på det viset. Ganska jämnt sprunget. Men från startled 9 är det trångt. Och har man inte sprungit några långpass så är det svårt att med fotbollslungor uppnå mirakel.

2015. Året då allt var en enda vånda. Ischias skar genom kroppen. U2 på tisdagen och sen var John Blund back. (Glöm inte att sova!) Försökte väcka kroppen under 15e, 16e och 17e kilometern genom att öka farten. Gör inte det… Sista milen var förmodligen den jävligaste i livet. Men After Run på Kvarnen vände allt som tur var.

2018 då. Göteborgsvarvet på 1.22 i maj. Ett långpass i veckan under sommaren. Några varv på ÖIS-Loppet under sensommaren och hösten.  Okej form. Pigg. Småskavanker men ändå vid gott mod. En knävridning två veckor före var väl sådär. Nu lite öm i hälsenan. Ja ni hör ju själva. Reserverar mig hela tiden. Men kan bara konstatera att jag kommer med två grundinställningar till Lidingöloppet. 1. Att vara med så länge det går. Och då gäller det att vara smart. 2. Det kommer bli ett sånt helvete. Det gäller bara att vara med på det så man slipper komma med undanflykter efteråt.

Holaveden ska ut på vägarna. Det kommer bli mäktigt.

/RD