På lördag lurar du mig inte igen, Lidingö. Fjärde gången gillt. Kan man säga så? Egentligen är det ett dödsdömt lopp. Det passar mig dåligt. Det är tio kilometer för långt. Men det är väl alla lopp. Har testat några sätt att vägga.

2007. Väggning genom naivitet. Inte ens 19 fyllda. Nybliven student med en massa pengar på fickan. Inte svårt att vara kaxig.

2011. Faktiskt ingen väggning på det viset. Ganska jämnt sprunget. Men från startled 9 är det trångt. Och har man inte sprungit några långpass så är det svårt att med fotbollslungor uppnå mirakel.

2015. Året då allt var en enda vånda. Ischias skar genom kroppen. U2 på tisdagen och sen var John Blund back. (Glöm inte att sova!) Försökte väcka kroppen under 15e, 16e och 17e kilometern genom att öka farten. Gör inte det… Sista milen var förmodligen den jävligaste i livet. Men After Run på Kvarnen vände allt som tur var.

2018 då. Göteborgsvarvet på 1.22 i maj. Ett långpass i veckan under sommaren. Några varv på ÖIS-Loppet under sensommaren och hösten.  Okej form. Pigg. Småskavanker men ändå vid gott mod. En knävridning två veckor före var väl sådär. Nu lite öm i hälsenan. Ja ni hör ju själva. Reserverar mig hela tiden. Men kan bara konstatera att jag kommer med två grundinställningar till Lidingöloppet. 1. Att vara med så länge det går. Och då gäller det att vara smart. 2. Det kommer bli ett sånt helvete. Det gäller bara att vara med på det så man slipper komma med undanflykter efteråt.

Holaveden ska ut på vägarna. Det kommer bli mäktigt.

/RD