Semestern börjar med en avgiftning från vardagslivet.
Sport i all ära.
Semestern börjar med en avgiftning från vardagslivet.
Sport i all ära.
01:50 vill man bara sitta i en bil på en färja på väg hem mot en säng efter 2 dagar ute på vift. Lyssna på ABBA på högsta volym. Prata om hur många hittar dom verkligen har. Alla hade olika favoritlåtar, men alla enades om att dom är bra. Turnén på öarna börjar nu. Hönö/Öckerö senaste dagarna men nu rullar vi vidare mot Öland. Inte omöjligt att jag och cyklisten ansluter till gruppen på Gotland veckan därpå. Cykeln på kroken. Löparskorna och sovsäck i väskan. Semester är livet, nu åker vi!
I lördags var det dags för tredje starten i terrängmaran som går norr om Bråviken. Det hade regnat hela natten och morgonen. Såphala klipphällar och spänger blev resultatet. Bestämde mig för att jag skulle vara pigg när halvmaran passerades. Andra halvan är jobbig, småskuren och ganska kuperad. Jag släppte en tättrio efter 6 km och försökte hitta mitt eget tempo. Vid 17 km kom jag ikapp en av dem. Vid 28 km var jag 2 minuter bakom och kände mig ganska pigg fortfarande. Så pigg man kan känna sig efter dryga 2 timmar i skogen. Vid 35 hade jag 1,5 minut upp och jag visste att man snabbt kan tappa tid om krampen kommer eller det är tomt i ladorna. Med 3 km kvar ser jag de två löparna framför mig när vi kommer ut på en väg. Men det är fortfarande ganska långt fram. Men jag plockar in ser jag. In mot mål krymper avståndet och han som var i ledningen hade sprungit fel vilket slutade med att jag kom i mål som tvåa 17 sekunder efter. Väldigt nöjd med hur känslan under loppet var.
Intressant är att jämföra förra årets tid med årets då de var nästan identiska men uppläggen väldigt annorlunda. Först milen tappar jag ganska mycket för att sedan hålla ganska jämt. När man sedan kommer ut på grusvägsavsnittet upp till 25 km. Då är jag 850 m efter mitt lopp från förra året. Sedan plockar jag in väldigt mycket på slutet trots att jag tappar under vissa perioder. I mål är det ungefär precis lika med förra året. Men då råkade jag springa fel lite på slutet. Nu siktar jag mot Jönköpings maraton om en dryg månad, så det får bli lite mer asfaltsnötning.
Det är med en kisande blick jag tittar efter maradebuten. Jönköping Marathon blir det första och jag har ju vetat om det där ett tag men nu börjar det bli allvar. Råkade komma på att det är lite mer än en månad bort och att man nog bör komma ut på lite långpass. I måndags kände jag på en halvmara i tänkt marafart. Sub 3 timmar. 4.17/km. Det är inte farten som kommer bli grejen. Det är vänsterbenet.
Har en kota som glappar lite i ländryggen. Med lite träning har musklerna blivit bättre men tenderar att göra sig påmind vid längre distanser. Främst på asfalt. Så också under måndagens pass. Det är som att benet reagerar en tiondel för sent och hamnar i otakt. Det gör inte heller så otroligt ont. Men tajmingen är det som kan få en att falla.
När Lukas Wreland ledde mig hem till dörren efter min legendariska svensexa hade jag samma problem. Vänsterbenet funkade inte. Skyller på kotan.
Det blir till att samla mil nu i juli innan vi sätter ribban. Många säger ju att den där första maran bara är att genomlida. Och så är det väl. En mara är en mara. Oavsett vad så fortsätter jag mitt sommarlöfte. En öl om dagen. Inte för att jag måste. Utan för att jag kan.
Återigen bra backintervaller. Det flyter på, regnet skingrade oss lite men vi höll i och färdades framåt och framförallt uppåt. Det är bet i rullskidor. Blir kanske rosa hjul och lite nr lapp i slutet av sommaren, det skulle vara roligt. Har ju en revansch att utkräva på Alliansloppet. Den borde tas. Märks att det har blivit lite form i träningsgruppen då nervärmningen är full av maxryck. Annat var det för några veckor sen då man mer stannade för att spy i vägrenen. Allt har sin tid. Som semestern, den är nära nu.
Man säger att psycket omvandlar information eller fakta åt det positiva hållet. Löpning är i lite dvala men bara Arvid kommer ut så får det nog bieffekter, tänker ja. Var är han egentligen?, inte sett röken av han. Han kanske kommer gående med håret längst med torget i kvällsljuset när man sitter på duden på fredag. Första rundan på mig grabben.
Richard Thaler är jävlar i mig en riktig stjärna. Är man dålig(?)på alla ämnen så hittar man på ett eget och blir Kung. Människan vill göra en bra affär, lever för det drömska. Lurar sig själv hela tiden. Efter intervallerna så hade tydligen ingen varit och handlat, fanns enbart vita rädisor och polsk sprit, ja som kände mig så fit och långt från den kostens destruktivitet. Stack iväg till pizzerian för att köpa en kebab i bröd, fanns en tre kronor felbeställd för samma peng, sänkte budet 20spänn och fick den. Och ja bara,
Tids nog så dog ju kroppen och självföraktet växte som en murgröna inombords. Richard Thaler! Glöm aldrig det mina vänner. Det är en riktig ekonom de. Vi behöver alla lite hjälp.
Håknarparundan på Torsdag, ska släpa mitt degfeta arsle till oupptäckta höjder.
Alltså vår käre pizzabagare, det är inte bra de där, men vem kan säga det till han? Han har stått där tio till tio 80% av ett helt liv. Vi behöver alla lite hjälp, tunnare bottnar och bättre råvaror. Vad i helvete är isbergsallad?
Försökt undvika Almedalen så mycket det bara gott men trillade ju ditt naturligtvis. Som den knarkare man verkligen är. Men det här är bland det bästa ja sett. Ifrån två håll, underbart vackert. Och roligt. Typiskt att ja tycker det, känner ja.
Den där pizzan var en dålig idé, en typiskt dålig idé, och jag visste om det hela tiden, hela tiden. Det är tvärtemot när man sitter på krogen och bartendern säger att han beställt en taxi åt en, det är alltid en bra idé. Det finns likheter där, säger bara Richard Thaler. Ska aldrig glöma de. Den här gången var sista gången, ja lovar.
Vad jag behöver egentligen är lite jävla verklighet och en restaurang fylld av handklapp, ägg, marakas och Bongo trumma. Tänkte skriva ut det där nynandet men är nog inte karl nog för den uppgiften. Det är såhär det är, vi behöver alla lite hjälp.
© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer