Månad: maj 2017 (sida 6 av 6)

Krampen kom

2017-05-05 / / Inga kommentarer

Ni får ursäkta. Ibland dröjer det halvvägs till middagen innan ett inlägg runnit ner från mina fingrar.

Det har varit en vecka präglad av Landsjön Runt. Inte så konstigt. Vilken fest det blev, och lyckade fester har en tendens att bli omtalade långt efteråt. För egen del kunde det inte gå bättre. Att lyckas med en fysisk utmaning är den största tillfredsställelsen. Det enda som inte var så trevligt efter loppet var mina vader som drog ihop sig och kröp in i ide. Det är först nu jag börjar kunna gå normalt igen. En fotbollsmatch i tisdags var kanske inte vad som behövdes. I matchminut 85 hände något som aldrig hänt. Undertecknad fick kramp. Benet vek sig och jag blev oförmögen att springa vidare. Ett tecken på att åren går?

Nu taggar vi fredag.

 

Bergfast tradition och enkel vördnad.

2017-05-04 / / 5 kommentarer

Landsjön Runt blev en dag i solen. En dag vissa sent kommer att glömma. Vad annat ska vi samla på om inte minnen.

När allt var över gick folk och plockade skräp på fotbollsplan och några av funktionärerna stod och åt hamburgare kring resterna av den sista glöden och ytterligare några attackerade ett tält, mer på kraft än finess, då slog det mig att det här är festival.

Det trettiosjätte året blev bra och lyckat på många sätt och vis men det kan bli bättre. Vi har inte sett toppen, bara gläntan.

Landsjön Runt är bergfast tradition. Lika årligt återkommande och efterlängtad som årets första ladugårdssvalor. Det är inget mandomsprov utan en hyllning. För hemvändare, näringsidkare och företags avdrag för personalvård. Grabbgäng, tjejligor och familjesammankomster.

En enkel vördad inför livet. När jag frågar mig själv vad verkligt liv är så kommer jag fram till kroppsfunktioner. Livet tar sin början genom det och får sitt avslut i avsaknaden av det. Kroppsfunktioner det verkliga livet, tja säg nåt bättre.

Det verkligt verkliga livet. Tillvaron, timmarna, åren, vattnet, vinden, himlen och Aprils förmåga att sammanfatta de fyra årstiderna.

När jag såg ut över sjön efter det att tältet blivit till ett semesterproblem så kom filmen lejonkungen över mig. Vet inte riktigt varför. Kanske var det värmen eller att en åskskådare var väldigt lik Elton John. Lejonkungen som blev den tecknade filmens renässans är baserad på Shakespears Hamlet och bibelns berättselse om Josef och Moses. Läran om livets mening genom kampen om att bli den rättmätiga konungen. Kanske var det topografins likhet med vattenhålet eller så var det att vi alla är olika som elephanter, lejon och zebror men vi trampar samma jord, andas samma luft och dricker samma vatten. Vad vet ja men det är möjligt att Simba är född. Vi bör iallafall lyfta upp honom och låta solen skinna på honom.

Kroppsligt så har jag återhämtat mig nu och återtagit återuppbyggnaden av mitt forna jag. Ansiktet blev sved av solen och läpparna torkade ihop likt russin. Knät svullnade upp som en vattenballong. Sjukgymnasten gav mig onda ögat men inget är en solskenshistoria hela tiden. Hon håller mig hårt i örat och jag gör som hon säger.

Bäst så.

Av kärlek /Johan

 

 

Att vara där

2017-05-03 / / Inga kommentarer

Förra veckan flexade jag ut en solig vårdag. En av dom sista i Grövelsjön. Vi hade precis tagit oss ner för en brant fjällsida, stoppsladdat vid en barfläck och korkat upp termoskaffet ackompanjerat av en äggmacka. Min skidkompis säger då något som var väldigt sant. ”Känslan att inte vilja vara någon annanstans i världen är fantastisk” medans solen lös i han ansikte. Jag kunde inte annat än hålla med och tänkte att sånahär dagar får man inte så många varje år.

Åter instämplad på kontoret med en överfull mailbox började begäret att krypa igen. En långhelg väntade och prognosen visade att det kunde bli fint. Men toppturande kan vara ett gissel. Är det inte molnigt så blåser det storm, lavinfara och snöbrist. Så man vet aldrig. Men vi åkte i varje fall. Mot Beitostölen. Regn mötte oss hela vägen och ett lågt molntäcke på lördagsmorgonen låg över fjällen. Men när vi parkerade bilen sprack det upp och gårdagens regn hade lagt ett 30 cm tjockt nysnötäcke över bergen. I tre dagar besteg vi sedan bergstopp efter bergstopp i strålande väder. Där och då ville jag inte vara någon annanstans och möjligheterna man såg från en topp var oändliga.

När vi parkerade bilen upp på riksveg 51 på Valdresflyet trodde jag nog att det skulle vara några till där. Men det som mötte oss var en kulturshock. I kilometerlånga rader stod bilar. Ur dessa hoppar lusekoftor, knästrumpor och fjellskidor. I kör utbrister de ”Jeg elsker dette land!” sen går de likt lämmeltåg upp mot bergstopparna. En härlig livsstil som jag önskar att man såg mer av i Sverige trots avsaknad av berg.

Nu är det löpsäsong. Punkt.

trettionio och fyrtiofem

2017-05-02 / / 3 kommentarer

Startade dagen med den korta promenaden från föräldrahemmet ner till Vistavallen. Den tuffaste backen sägs det vara enligt dom som trampat sig runt Vättern. Landsjön låg spegelblank och för första gången under April värmde solen åtminstone till den grad att man kunde kalla det vår. Jag stannade till vid vägen som svänger upp till huset där min andra hälft är uppväxt, där ser man sjön hela vägen från Säby gård till Nabba udde. Går det verkligen ta sig runt sjön på 40 minuter tänkte jag för mig själv. En tid som ingen klarat av på närmare 24 år. Jag har funderat under mina träningspass vad som krävs och runt 33 minuter första milen behöver man göra för att det ska vara möjligt har jag kommit fram till. Nära personbästat från Eksjö stadslopp förra året alltså, och det är inga snälla backar första halvan kan väl alla som sprungit runt sjön enas om. En vacker dag ska jag under drömgränsen. Mitt korta dagdrömmeri avbröts när det plötsligt slår mig att jag glömt klockan hemma på laddning, så det var bara att vandra uppför backen igen för att hämta den. En backe jag tagit mig uppför oräkneliga gånger, det känns som man kan varenda gruskorn som ligger längs med vägen.  Kan den moderna löparen springa utan sin GPS-klocka? Robban lyckades tydligen men klassas han verkligen som en modern löpare är frågan man får ställa sig.

Traditionsenligt drog vinden in lagom till start. Vimplarnas potensproblem var som bortblåsta och den lättnaden jag känt över att slippa motvinden fick bytas ut till lite skräckblandad förtjusning. Det är något vackert i att få kämpa på i motvind sista biten in till mål. Man får i alla fall försöka lura sig på något sätt. Det ska inte vara bekvämt. Men det visade sig att 30e april 2017 kommer för alltid minnas som en vacker dag, en dag då Arvid Örn sprang runt Landsjön under 40 minuter för första gången.

Ut på landsvägen efter vistavallen satte jag fart. Motvinden var påtaglig men inget man lägger energi på, bara fokus på klockan för att hålla farten redan i början av loppet. Visste att Weichbrodt skulle vara med där framme men han väntade med komma upp till mig  fram till strax innan backpriset som är vid 3km. Det kändes att han höjde farten inför linjen så jag backade och tog rygg i stället. En fruktlåda klarar jag mig utan, dagens målsättning var att korsa mållinjen så snabbt som möjligt inte vinna backpris. Vi snackade lite och han frågade  om 40 minuter är en bra tid runt sjön. Jag sa att det var en riktigt bra tid, faktiskt den bästa sen -93. Därefter växeldrog vi på den platta norra sidan och med 1,5km kvar höjde Weichbrodt farten sakta men säkert, en perfekt rygg att ligga bakom om man vill göra en bra tid. Hög fart genom hela loppet, inte någon ryckig löpning för att få till ett avgörande. Jag lyfter på hatten och tackar Jonatan Weichbrodt för hjälpen. Jag lyckades dessutom slå mitt personbästa från förra årets Eksjö stadlopp på 10km när jag passerade fågelklubben på 32:40. Det blir spännande att se vad man kan göra på milen senare i vår.

Mellantider;

  1. 3:18
  2. 3:19
  3. 3:22
  4. 3:07
  5. 3:30
  6. 3:05
  7. 3:09
  8. 3:17
  9. 3:19
  10. 3:14
  11. 3:13
  12. 3:13
  13. 300m/40s

Fint att se Jonatan klappa in mig i mål på 39:45. Lycka till på Stockholm maraton, jag kanske åker upp och klappar in dig i mål på 2:29! 🙂 

Mannen i den rosa kepsen

2017-05-01 / / Inga kommentarer

1 maj. Arbetarklassens dag. Jag tänker på när jag och min vän Linderholm sprang på Lidingö och drog paralleller till att vi var symboler för hur arbetarklassen stod upp och svettades ända ute vid kapitalismens högborg. En tid då allt var svart eller vitt. Idag finns det grader i helvetet. Men… idag ska vi prata om något annat.

Igår var en dag att minnas. Valborg 2017. Dagen då det gamla fick sig en törn av det nya. Var det dagen då alla slutade säga att det var bättre förr? Två löpare under drömgränsen 40 minuter på Landsjön runt. Två löpare, båda födda 1994. Den ”slappa” 90-generationen. Vi 80-talister kanske har en del att lära. Och det är med stor stolthet jag idag kan säga att jag nån enstaka gång faktiskt slagit Arvid Öhrn. Det känns stort bara det. 39.45. 39.45. 39.45. Topp 10 genom tiderna.

Själv gick jag utan klocka. Utan mål. Men inte utan mening. Jag njöt av att ösa på ända till Lyckås. Så mycket inspiration i kroppen. Kände mig kraftfull. Kände mig het. Kollade aldrig bakåt. Bara öste. Väntade på en attack som aldrig kom och kunde till och med njuta in på Vistavallen. Mycket krig men ändå så ljuvligt. Det är alltid ett slit men igår hade jag dagen. Ingenting kunde förstöra den. Sub 45. Jag förstår ingenting.

Molly gjorde sin första
start någonsin. Medalj och godis i målgång gjorde nog att det inte var sista gången.

Mannen i den rosa kepsen tar nog sovmorgon idag. Han firar sitt PB rejält ikväll. Och det är just därför det kommer bli fler.

/RD

Fortsätt läsa

Nyare inlägg

Podcast

Arkiv

Kategorier

Meta

© 2024 Holaveden

Tema av Anders Noren — Upp ↑