Vintern börjar få svårt att hålla emot när solen skiner här nu. Men än är det bra skidföre och jag försöker krama ur det sista av skidåkninigen innan det är dags att låta löpskorna bekänna färg i maj. Blir lite avundsjuk på vårvarma skogsstigsbilder och tunna löpkläder men den tider kommer. Holaveden har en stark tid framför sig! Arvid har något stort att bekänna i nästa avsnitt, Robban har snart serie-premiär och Palles knä har varit nere på botten och vänt och är nu på väg upp igen!
Mitt sämsta beslut förra veckan var att styrketräna. Det var cirka en månads uppehåll från senaste gången och mina muskler hade glömt bort hur man gjorde. 40 utfallsteg åt ena hållet, sedan 40 tillbaka. Lätta vikter på axlarna. Sedan marklyft och avslutningsvis lite armhävningar. Detta kombinerat med 50km löpning i helgen plus en svensexa som gick åt det mer fysiska hållet gör att jag knappt kan röra mig idag. Femkamp i friidrott är verkligen underskattat. Hade jag fått leva om mitt liv hade jag valt att bli 10-kampare. Nytt pers i höjd satte jag med Lundhags-byxor och vanliga sneakers under svensexan. Övriga resultat var inget att hänga i granen. Spjut är svårt, herregud.
Mitt bästa beslut förra veckan var att springa under 30 min på höredarundan. En liten ego-boost som visar att träningen man lägger ner vecka efter vecka faktiskt ger resultat. Det gör att man blir motiverad till att fortsätta. Strävan efter förbättring är det som gör att jag springer, så enkelt är det. Den dagen jag slutar förbättras kanske jag börjar med nåt annat, typ 10-kamp. Tänk vad många grenar man har att utvecklas på där.
Nya bollar fick vi också. Vilken fest!
I helgen som gick var undertecknad tillsammans med ÖIS stolta fotbollslag i Falkenberg på träningsläger. Som kalvar på grönbete studsade vi ut i fredags på en vacker gräsplan. Det är alltid nåt visst med gräspremiär. Fotboll bör spelas på gräs. Däremot är jag ingen gigantisk motståndare till konstgräs. Många gånger är det ett väldigt bra underlag. Inte minst på vintern och försäsongsmånaderna. Men gräs är gräs. Och som ni förstår så får låren, vaderna och allt möjligt känna på att det är lite skillnad att kuta runt på riktigt gräs.
Det blev 2,5 timme i fredags. 4 timmar i lördags. 1,5 timme igår. Så idag mår kroppen bra. Den är dock inte redo för några större utflykter.
Kaffet är på nu. Starkt är det med. Bara att öka nu. Mot helgen!
/RD
En man missar sängen han tänkt sova i. Faller ner på stengolvet och slår huvudet i nattduksbordet, så illa att flera kotor i nacken skadas. Golvet han ligger på är kubanskt. Det tar två veckor innan mannen kan flyga hem till Sverige igen berättar mannen i sängen bredvid mig som ligger med benet i en metallställning på påståendet att det måste varit jobbigt att komma hem från fjället efter den kraschen. Alltid finns det någon som har det värre.
Mannen med ställningen såg sin chans och tog den och den tog honom kan man säga. Övriga familjen fick själva ta bilen medans han tog vägen om Länssjukhuset i Falun.
Min egen operation hade gått bra och ett nytt korsband på 9mm var på plats. Men morfinet! Jag var lika borta som en rockstjärna i en rivningslägenhet, något skitigt år på sextiotalet. Långt borta från Albert Hall, brudar och riff som skulle stå sig genom historien.
Ett sjukhus är fyllt av öden och historier. Allt kan sammanfattas av basgången i Seinfeld. Ni vet tv-serien som utspelar sig i New York. Det sägs att all modern humor härstammar från den judiska. Att när man är svårt plågad eller förföljd av dåligheter så gör man bäst i att skratta åt det.
Det sägs att den judiska humorn har sina rötter från Mosesböckerna, i det gamla testamentet. Att Larry David tog det genom Seinfeld till Simma lungt Larry för att sedan ha huvudrollen i Woody Allens Whatever Works. Rötterna går säkert längre tillbaks än så men det var några av milstolparna vi kunde Wikipedia oss fram till medans vi drack te och samtalade medans lysröretns vibrerande ljus vittnade om att var i ett hus där några födds och någon dör.
Men Nu har ja hoppat ut från tegelväggarna och befinner mig i Bosgård och måsarna kracksar kring sorkhögarna och ja ska gotta in mig i den judiska humorn. Whatever works!
Två nyårslöften är redan avklarade. Att lova något i 365 dagar är lönlöst för mig, ett år är längre än vad man tror så 100 dagar passade mig bättre. Jag slutade dricka läsk på nyårsdagen, mest för att bevisa att det går att sluta med ett beroende bara man går in med rätt inställning. Det var inga problem egentligen förutom första två veckorna då bieffekten av mitt abrupta avslut med läsk gjorde att jag hade lätt huvudvärk. Pengar lär jag sparat också eftersom jag drack läsk nästan varje dag. För att inte tala om hur stolt min tandläkare borde vara, men det kommer väl kosta orimligt mycket att besöka henne ändå så det går ju jämt ut.
Det andra nyårslöftet som nu är avklarat var att springa 100 mil på de 100 första dagarna. Det blev jag färdig med redan i fredags när jag sprang 3x2000m + 2x1000m på vistakullevägen. Passet i sig gick åt skogen, löpkänslan var som bortsprungen, men träningen överlag har flutit på riktigt bra under hela året. Åsa Lundström skymtades strax efter sortergården, såg ut att hålla närmare fyraminuters-tempo på rakan. Ställer hon upp på Landsjön Runt är det läge att lägga en slant på henne. Världens 8e bästa kvinna på IronMan bor numer granne med Palle. Han har verkligen fattat grejen med att ha kaxholmen som träningsbas, och det verkar ju funka riktigt bra då hon bland annat gjort en ironMan på 9:04. Under gårdagens träningspass hade löpkänslan återigen kommit tillbaka och det slutade med att jag hade sprungit en halvmara på 88 minuter. Det kan nog bli lite sådär när man tränar mycket och nästan varje dag att ena stunden känns det kanon och den andra katastrof, huvudsaken är att man håller igång kontinuiteten och litar på att formen infinner sig när man väl släpper upp träningen en aning inför tävling. Enda gången jag backar är när jag tar sats, nu i april är tanken att jag verkligen ska ta sats för att fightas mot mig själv på milen senare i Maj. Vistakullevägens tid är nu, det är dags att komma hem snart Oskar.
Podcast© 2024 Holaveden
Tema av Anders Noren — Upp ↑
Senaste kommentarer