Vi lever i en föränderlig värld.
I förra veckan hördes muntra tillrop och lämmeltåg med pulserande hjärtan trafikerade bergets västra sida.
Denna veckan stod solen högt och sensommarvärmen var påtvingande het, vinden måttlig, tystnaden gravlik.
Det enda liv som kunde urskiljas var några fordon nere på fyran.
Jag satte igång.
Körde första alltför fort märkte jag när jag kört andra.
Och sådär rullade det på.
Dramaturgin som utspelade sig var en viljeakt.
 
 
Onsdag, klubbmästerskap i terränglöpning.
Nervkittel.
En späkande fyra med stigningar lika frekventa som vågorna på havet.
Kamraterna, de s.k motståndarna lös i frånvaro.
Alla kan få förhinder, men samtidigt?
Med en apokalyptisk ensamhetskänsla bar det iväg, precis efter start kom en mer än lätt försenad Micke L och tog upp jakten direkt utan att knyta skorna!.
 
 
Resultatet blev en sekund snabbare än förra året.
Vilket är bra.
Fysiskt levene handlar inte enbart om förändring och ständig förbättring utan också om fysisk varaktighet.