Idag blev jag grundlurad. En kompis sa att dom hade bestämt namn på deras nyfödda barn. Gunborg. Coolt, tänkte jag. Inte ett sånt där hipstergammalt namn, utan ett ”gammal tant på riktigt”-namn. Men det var inte sant. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det riktiga namnet var nu…men Gunborg, det hade jag kommit ihåg.

Tävlingsabstinensen börjar smyga sig på nu. Tredje helgen utan tävlingar. Börjar tävla i allt nu för att stilla begäret. Springer i trappor, går upp senare och senare på morgonen utan att stämpla in senare på jobbet, går ikapp folk, spurtar på ICA. Men tävlingsbegäret måste hållas kort inför Eksjö stadslopp och halvmaran i Linköping. Då ska jag få taktikspringa, spurta och ta ut mig till randen av existens. Jag längtar redan lite. Landsjön Runt är ett minne blått och det är dags för nya utmaningar. Halva bloggen drar til Götet, den gamla varvsstaden, för den ständiga jakten på nya PB´n. Men The Gisebro´s slipar vapnen inför Eksjö.

 

Till slut vet man inte hur man har det, hur det ligger eller vart man är på väg.

Man glömmer och saker grånar.

Saker kan sätta sig på skallen och fusionerar ihop allt rörigt, stökigt.

En dag var allt blank skinande och sinnet ljust, klart. 

Sedan solkas det, vrids och försvinner.

Mjölksyra kan sättas sig på sinnet, och för stunden skapa en suddig världsbild.

Man säger att man glömmer vad man vill glömma men man kan likväl inte komma ihåg det man ville minnas

och då är det borta utan vetskapen av dess egentliga betydelse.

Högst osäkert om det där sista stämmer.

Vad vet jag?

 

Lyckåsbacken är en svår stigning.

Betydligt längre än vad mitt sinne ville minnas.

Blev hela tiden överraskad över hur lång den verkligen var.

Otroligt lång faktiskt. För mej, inte för gossebarnet.

 

En lätt skur svepte över bygden runt lunchtid i söndags.

Jag hade en dejt med Arvid just när detta lätta regn sköljde in ifrån syd/väst.

Vi skött på det en kvart för vi är ju kända solskenslöpare båda två.

Det lätta regnet drog bort och jag satte av en anning försenad mot pickarpsvägen.

Precis innan jag var framme vid huset klev han ut på trappen, redo.

Timing kanske ni tänker men det är det undermedvetna, det som Cormac McCarty snackar om, det som är äldre än språket. Förutseendet.

 

Det började bra, 4,17 första kilometern i nyblivet duggregn.

Fortsatte med 4,16 i ett verkligt hällregn.

4,10 och den fjärde strax under.

Imponerande regnstyrka.

När vi springer åt detta håll har vi naturligtvis medvind.

Nu förstår alla att vi är på väg emot Lyckås.

 

Lyckåsbacken i fri fart.

Arvid krossade allt tidigare skådat med imponerande tid bra bit under tio.

Själv kom jag också upp, tillslut.

Vi räknade ut tiden tillsammans då jag inte nollat klockan utan låtit den löpa på.

När jag kommer hem och slår i gamla skrifter kommer jag enbart ihåg sekunderna inte hur många minuter.

Förvirrig, kaos.

Arvid kommer häller inte ihåg.

Antingen nytt pers eller nästan en minut ifrån.

Det undermedvetna säger nästan en minut ifrån.

Jag vet att det är rätt men om det ändå inte kunde stämma.

 

Arvid flög fram idag. Verkligen iform nu.

Jag avslutade sista två kilometrarna av mina femton i 3.50 tempo.

Det undermedvetna sa mig att han tyckte det var löjligt.

Det gick säkert fortare de sex kilometrarna han fortsatte efter jag klev av.

Göteborgsvarvet blir ett glädjevarv på sjuttiosju minuter för gossebarnet.

 

Tippa ni tid i fältet nedan.

Adjös.

 

 

 

 

 

 

Efter mina senaste inlägg har väl ni inbitna läsare förmodligen bara väntat på att jag ska slänga ut min biljett på Blocket. Men det vänder snabbt ibland. Från att ha varit obotligt pessimistisk i onsdags till att idag på fullt allvar mena att Göteborgsvarvet faktiskt kan bli något bra. Eller bra och bra. Fullt genomförbart i alla fall. 

 

Min förhoppning var att göra ett långpass på 90 minuter under söndagseftermiddagen. Längd och kupering var mindre viktigt. Men klarade jag av att springa utan att få så svinont och utan att kollapsa så skulle Varvet vara spikat. Om jag inte klarade av det så hade jag nog kastat in handduken. 

 

Det började lugnt med 100 höjdmeter rätt upp till stadsparken ouppvärmd. Men väl i stadsparken var jag glad att jag tog kortbyxorna. Hade bestämt mig för att springa uppåt till Mariebo nånstans men inte närmre. Fortsatte ut i terrängen över stock och sten. En del obanat. Kilometertiderna var inte direkt prioriterade. Fortsatte mot Samset och tog sikte mot några MTB-killar som utforskade stigarna i skogarna. Rätt ut i skogen ner mot Mariebo och vidare mot de underbara motionsspåren vid Odensberg där utsikten över Jönköping är svindlande vacker. Nånstans här passerades 10 km i en snittfart på strax över 5 minuter. Känslan i ryggen och ischias kan betecknas som hyfsad eller sådär. Hyfsad låter så positivt. 

 

Inser här att mitt beslut kommer bli att springa Varvet. Men att känslan i baksidan på vänster sida sticker och gör att löpsteget blir lidande. Mitt andra bihang, dvs höger benet, var okej. Det är skonsamt att springa ute i skog och mark. Borde göra det oftare.

 

Kommer ner mot Gräshagen och för en gångs skull går det varken upp eller ner och jag känner efter. Jo då. Visst fan ska det gå. Så jag tar sikte på Jordbron och på vägen dit ligger tempot på strax under 4.30 och distansen uppåt 13 km. Och jag känner mindre och mindre i alla mina skavanker. Vadan detta? Jag tar Munksjön också. Känner mig stark och kikar till på klockan: ”5.50”. Vad ända in i fan? Ökar steglängden trots att jag egentligen ska hålla jämn fart och defintivt inte för fort. ”5.53”. Inser att jag blivit slav under klockan och förringat känslan. Skandalöst. När klockan hittade satellit igen var farten rejält uppskruvad. Och jag skämdes lite. Förlåt min egen känsla. Borde lita på dig oftare. 

 

Det där med att springa med klocka är ett kapitel för sig. Har sprungit utan under två lopp. ÖIS-Loppet 2013 och 2014. Två av mina bästa löpprestationer. En slump? Vet ej, men att gå på känslan under lopp när den enda tid som räknas är den som stannat i målfållan när man korsar linjen är inte att underskatta. På Varvet om två veckor kommer jag nog trots allt att köra med klocka för att hålla koll så jag håller bra fart. Eller så vågar jag släppa taget?

 

Nåväl. Jag gick i mål på Bellman med nästan 19 km på kontot. Nästan smärtfri förutom den sedvanliga som man bör ha om man sprungit i 90 minuter. Säger som min läromästare inom självplågeri – Peter Nilsson: ”Det kan aldrig vara farligt att bli trött.” En devis som jag försöker ha som ledord nuförtiden när träningstimmarna är färre men snittintensitet högre. Kan ha ett samband med mina skador för visso, men att bli trött är ändå aldrig farligt och bör vara målet för all typ av träning. 

 

Nu blir det Göteborgsvarvet 2015 för min del. Jag firade med en stenugnsbakad pizza som var sociala medier-kompatibel men som jag väljer att bespara eftervärlden trots allt. Sen rastade jag hunden i Idas park samtidigt som jag lyssnade på Kent väldigt högt i hörlurar. Här ett av verken som fått för lite mediatid från plattan TIgerdrottningen som släpptes för ett år sedan. Tänk er den en kylig försommarkväll i en blommande Idas park. 

Nu när man flyttat till Huskvarna är det andra bullar. Här finns det OÄNDLIGT med osprungna stigar. Vilken dröm för en upptäckslöpare som mig. I fredags sprang jag en timme på berget på stigar jag aldrig tidigare satt min fot på. Kilometertiderna på berget är inget att skryta över, men det gör inget för pulsen är skyhög och det är huvudsaken. 

Dagarna innan Göteborgsvarvet tickar också på i lite för snabb takt. Man har alltid tänkt springa vissa pass innan en speciell tävling som aldrig blir av. Nästa år ska jag börja tidigare för att hinna med alla. Men jag känner mig ändå hyfsat förberedd och kommer förhoppningsvis åka hem från Göteborg med ett pers i ryggan. 

So long, flaggstång. Låt göteborgskämten hagla veckorna innan varvet. 

Körsbärs träden i Gisebo står i full blom och ser nästan snötäckta ut. Vitsipporna kämpar en sista vecka medans jag tar sluttnigsstigen bort mot Vistakulle. Stigen är en av favoriterna nu på våren när kvällssolen och utsikten är bedårande. Sträckan är kupperad och knixig…så annorlunda mot asfaltsintervallerna som springs 150m nedanför. Det är detta som gör löpningen till den idrottens grundmur som den är, mångsidigheten, enkelheten, tillgängligheten. Vissa springer efter en boll, vissa vilse i skogen, vissa efter en klocka.

 

Igår kom nyheten, MTB EM kommer gå i Huskvarna i Maj 2016.Det kommer bli grymt att få se de absolut bästa cyklisterna kasta sig utför Huskvarnaberget och mjölksyreångorna kommer ligga täta i motluten. Jönköpingsklubbarna har hittat ett bra koncept med början kring MTB-SM förra året och surfar nu på den cykelvåg som rullar över Sverige. Det är grymt kul att MTB växer sig starkare i Jönköping med nya spår som byggs runt stan. Vistabanan genomgår lite uppfräschning också och kommer bli en permanent uppmärkt bana under sommaren.

 

Denna veckan klämde jag 1250 meter crawl på lunchen. Jag är lite rädd för att mitt  undermedvetna förbereder mig för en ironman även om mitt medvetna inte har några planer på det.