Påväg mot SM. Jag ska skrika lite på Oskar som kör 15km klassiskt idag. Tänk att han en gång blev 12a på just den distansen, inte dåligt för en smålänning. 

Vilket antiklimax att Rallarn blev inställt. Inte för att jag hade tänkt att åka, men för er som redan bokat vallning och börja carboladda måste det vara riktigt trist. Nytt försök 14e mars. En solig vårdag med goda spårförhållanden så kan det bli succé, kanske så pass fint att örnen snörar på sig pjäxorna. Blir det varvbana kan det kvitta. Ingen som vill åka på konstnö i Mars eller? Då kan rullskidorna likagärna åka fram… 

Imorgon kör 3/4 av järngänget i Ulricehamn. Palle känns överladdad. Oskar förmodligen lite trött efter dagens tävling och Robban är ett oskrivet kort. Antingen flopp eller succé, jag tippar på succé. Själv ska jag agera coach, massör, taktisk rådgivare, drickalangare samt hejaklack som den renässansmänniskan jag är. 

 

Man undrar ju vem som är taktisk rådgivare åt Jörgen Brink? Jag förmodar att han skaffade sig en efter det som hände 2003. Spola fram lite i detta klippet och se vad han gör. Tid; 4:20:24
Inget felaktikt spårbyte i mina ögon, men det krävs pondus och ett taktiskt öga för att kunna göra det. I samma ögonblick som han kliver in framför Stanislav Rezac, och väljer det högra spåret istället för det vänstra, vinner han Vasaloppet. Viktigt att ha huvudet på skaft efter 90km, det är de små detaljerna som avgör.

 

 

 

 

Årets stora Vasaloppssnackis är väl ändå Blueberry Hill, ni har väl hört? De plockar bort den allra sista backen innan målgång, den som jag tycker är den absolut skönaste att ta sig uppför. Sån fantastiskt känsla att springa upp för den lilla lilla backen där publiken har en chans att gå under spåren för att sedan se den berömda upploppsrakan. Oklart om detta kommer bli en fördel för någon av elitåkarna, jag antar att den som är med in på upploppet och är stakstarkast kommer att vinna.

 

 

Man får ta tillfället i akt att berätta om hembygden när tillfälle bjuds. Idag ska ni få en kort inblick i hur min moderförening utvecklats i sviterna av den konditionsidrottshysteri som rått under de senaste åren. För bara på ett par år har Ölmstad IS blivit en förening där det blivit naturligt att samlas och enas kring varandras mjölksyretrösklar och att riktigt frossa i sin egen och andras andnöd.

 

Det började med att Mjölksyrepionjär Nilsson tränade skidgång i helvetesbacken på elljusspåret och lyckades på något sätt få med min far och introducerade även honom. Taktiskt, då farsan var i färd med att förbereda sig inför sitt första Öppet Spår. Det fortsatte med att jag förstod vilka underverk backen gjorde med min far att jag hängde med och otroligt nog tyckte om det jag med, läs hatkärlek. Vi harvade på ett tag, Nilsson, farsan och jag innan ryktet spred sig och fler blev informerade om galenskapen ”botte ii backen”. Än mer otroligt nog bestämde de sig för att ansluta istället för att ringa polisen. Helt plötsligt var vi uppåt 15 stycken. 15 olika förmågor som utefter kapacitet placerade sig längre ner eller upp i backen. Alla med ett och samma mål: Bli trött. 

 

Det var så det började. Det som nu har blommat ut till en skidsektion vars blåvita dress man ser i var och vartannat skidspår i Jönköpingsområdet. Och tro inte att backträningen – med eller utan stavar – har stannat av. Jag själv har främst av tidsmässig och geografisk tillhörighet lyst med min frånvaro under det senaste året – men så sent som i tisdags malde 8 tappra själar i 5 cm snömodd i backen. Man kan välja att se den träningshysteri vi har sett och ser just nu som en fluga. Men i så fall är det en långlivad fluga som lyckas få vanliga motionärer att springa upp och ner i en backe oavsett väder och vind, vecka efter vecka efter vecka. Antingen är det en långvarig masspsykos. Eller så har vi bara blivit normala igen efter att ha utforskat all möjlig skit på 80- 90- och 00-talet.

 

”Inled oss inte i frestelse…” läser man ju i Fader Vår. Kanske har vi bara smakat på det där giftiga äpplet som Eva smakade på i trädgården precis där i början. 80- 90- och 00-talet kanske bara var vårat svaga ögonblick i historien. Nu kommer vi alla samlas i helvetesbacken för att möta ljuset på andra sidan tröskeln och uppnå riktig frälsning. 

 

——–

 

ÖIS konditionsidrottande är på ständig frammarsch i alla fall. Det finns levande bevis för det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rallarloppet 2015 inställdt!

Jag som har en oerhörd lust till att åka skidor nu. Stakning på banvallen sedan in i skogen, någon backe, det känns lätt jag ökar. Blir trött känns smärtsamt vill öka och ökar. Orkade öka. Man kör på bara kilometer efter kilometer. Tillslut 42. Man måste börja ifrån grunden och grunden till allt är lusten. Jag slåss och beskyddar min lust ifrån alla vardagens illusioner. Jag gör det jag ska och jag gör det bra. Har lusten kvar. Det krävs en del för lusten. Bodil skrev engång att det som krävs är helt enkelt det som krävs. 

 

Vad som krävs är för att bli den skidåkare man vill vara är följande.

 

Jag har tid. Massor. Det kommer ny hela tiden. Jag vill träna på.

 

Berget och källarhålet är helig mark. Här existerar inte verklighetens illusioner. Allt borta. Finns bara jaget, själen, hjärtat.

 

Inte bara för att staka i två långa timmar utan för att leva sida vid sida med sin träningsmängd. Jag tar ett avbrott med fortsätter sedan att träna. Jag ger aldrig upp. Jag lägger aldrig ner det. Varje ny dag är en chans till att bli trött och tränar man sig inte trött så somnar man ändå av trötthet tillslut.

 

Det jag gör är så viktigt att det är värt att försumma allting annat jag inte gör just den stunden.

Kampen för att hålla sig smal och på alerten. Gnistan i blicken, fast handslag och kropp som en jakthund. Skulle aldrig nedgradera mig själv till att bli fet, ful och matt. Det är roligt att åka skidor. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte riktigt varför men skoj är det. 

 

 

Det som krävs för skidåkarlivet är helt enkelt det som krävs. Enkelt. Lyssna till Bodil.

 

Veckan är här. Större delen av Holaveden kommer i veckan att mäta sina krafter. Många för första gången denna säsongen. Transformera glykogen till kraft för att övervinna friktion och gravitation. Palle och nyförvärvet har övat huvudräkning senaste dagarna för att i utmattningens dimma kunna urskönja målet bland alla dessa varv som Rallarloppet troligtvis kommer avgöras på. Själv har jag bakat blodpudding….eller i varje fall hjälpt till. Denna hemoglobincocktail har sedan inmundigats i dagarna två för att kunna syresätta min magsjukesarjade lekamen i Ånnabodas backar på Skid-SM. Intervallerna är genomförda och taktiken är lagd.

 

Sista intevallpasset innan SM kan ju inte annat än inge förhoppningar…

 

 

Vinterns stora frågor som än inte fått sina svar kvarstår. Kommer Arvids Wassbergsskägg ha något med skidåkning i tävlingsform att göra i vinter eller är det skaffat endast för att uppfylla flickvännens önskemål? Kommer dom hembakade semmelwrapsen anspråka på tronen som februaris bakverk eller kommer gammelsemlan att visa att gammal är äldst?