Författare: Robert Davidsson (sida 1 av 11)

Bättre tider

Prognoser vittnar om att vi är på väg ut från andra sidan gråmossan. Kallare väder och klarare väder är på väg in. Lördag och söndag ser ut att bjuda på solstrålar. Gud bevare mig väl. Nu gäller det att ha snökanonerna uppställda och redo. Funderar på ett par skinskidor att inviga i Orsa. Vallar fäste 1-2 gånger om året trots min fäbless för att diagonala. Det är synd att inte ta vara på det man tycker om, men när det handlar om tid så är det som det är.

Muskelminnet verkar ha memorerat staknerverna och det går fortare och fortare i garaget. Det tar några gånger innan man återfår hatkärleken på nytt till stakmaskinen. Det är ju en relation som endast ett Vasaloppsresultat kan älska.

Det känns annars som att det väntar en transportsträcka till julledighet och eftertanke innan man åter tar sats mot konungafärden. Det blir en säsong på ÖIS-gårdens gräsmatta, det är bestämt. Det blir förhoppningsvis en renovering. Det blir förhoppningsvis lite mer ordning och reda på allt. Känns ändå som att det är på god väg nu. Det blir bättre med åren, jag känner det.

/RD

99

Det föddes ett blogginlägg igår morse. Vi pratade psykisk ohälsa – som det pratas om i dessa dagar. Det är bra. Det är aldrig bra att hålla sånt inom sig. Eller är det? Det applåderas och folk vill gärna vältra sig i sitt eget elände, ändå är vi så dumma att vi inte förstår att smärta inte syns.

Det gör ont fast ingenting blöder.

Jag väljer att inte skriva det inlägget men kom ihåg, och det trodde jag aldrig man skulle behöva säga igen: Döm inte efter utsidan. Ett välbalanserat ordnat yttre och beteende betyder inte per automatik att det inte stormar på insidan.

I torsdags stormade det också på insidan. Hamnade skrikandes på garagegolvet. En sådan djävulsk skärseld. Jorden skakade under fötterna. Att försöka nå de där sub 19 innan Orsa kan bli en utmaning värd namnet minst sagt. Väl där säger jag som Arvid: Det ska njutas.

Paradiset väntar. Man kanske skulle lägga ut någon annan orimlig målsättning här på bloggen så man har något att leva upp till.

Vi har 99 dagar kvar till konungafärden. För er som gjort jobbet på rullskidor säger jag grattis. För en annan gäller det bara att hetsträna i 98 dagar och lita på vinnarskallen.

/RD

Blodet

En klubbspelning på Bongo Bar kan få blodet att rinna igen. Lika så ett besök i garaget.

Junior Brielle gick på scen strax innan midnatt. Basslingor, trummor och en skör stämma. Svengelska texter. Det var ös och det var bra. Frågan är om jag inte var mest nöjd att jag lyckas förnya mig. Det har varit nästan samma låtar och samma artister i över tio år. Men man måste ständigt framåt. Stå aldrig still – var alltid på väg.

Men lördagen var ju inget att skryta med. Frun hade bjudit på hotell och det blev en lång sovmorgon följt av hotellfrukost. Gick ner på stan en sväng. Klockan var 12. Jag vet inte om solen hade gått upp då, eller om den nånsin kom upp. En månad kvar av mörkret. En månad att hitta sitt eget ljus. Hintade ju om att att stakmaskinen skulle återfå sin rättmätiga roll i mitt liv. Igår kväll blev det en körning med huvudet rakt in i väggen. Lite olika tester för att se vart man är. Övermod är förnedrande när verkligheten kommer ikapp. Men nyttigt. Åkte hem på riktigt skakiga ben. Spyan låg i luften. Masade mig upp. Fick tag i salta nötter och vatten i mängder. Vilken räddning. Känner mig levande. Ser fram emot att korka upp champagnen i februari.

/RD

Även tomma nätter fylls ju av en dag

Solen går upp imorgon också.

Efter regn kommer solsken.

Trägen vinner.

(Trägen vinner?!!)

Ja ja, det var jag som skulle serverat er fruskostinlägget idag. Det blir ett lunchinlägg.

Det är sjukt hur fort man kommer in i rutinerna. Hämtning, lämning, jobb, matlagning, läggning, träning, sömn osv osv. Ekorrhjulet är igång, nu kör vi till jul. Givetvis glömde jag skriva på Holaveden som ändå tagit sig nu det sista efter sommarens förfall. Jag tror Holavedens redaktion måste ses snart och utvärdera livet över en löptur följt av en buteljrensning. Det brukar hjälpa!

Mot hösten. Rubriken antyder en fin bit av Afzelius om en skamfylld episod.

/RD

Limbo

”Med kreativt bränsle från Peter Lemarc, Bob Dylan och några förlåtande skopor sorg lyckades Eldkvarn både få en veritabel nytändning och skapa en svensk rockklassiker.” Aftonbladets Håkan Steen hade igår en sida om Eldkvarns ”Limbo”. En skiva mitt 11-åriga jag inte visste mycket om förrän det hamnade i vår cd-spelare. Men i och för sig blommade den nog inte riktigt förrän två-tre år senare i mitt medvetande. Men texterna sitter skarpt än. Det märkte jag när jag lyssnade igenom igen.

Plura åkte hem och skrev ”27” en kväll som en slags sorgeprocess. Fragment från tiden mellan 20 och 47.  Åren som gått sedan han lämnade hemstaden. Lyssnar man så kan man nästa se Plura hemma i köket med ett paket ciggaretter, en flaska vin, blyertspenna och brevpapper. Rakt från minnet, som det var, utan omsvep. Tio minuter. Låten kunde nog varit 10 timmar.

/RD

 

 

Äldre inlägg

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑