Författare: Robert Davidsson (sida 1 av 10)

Även tomma nätter fylls ju av en dag

Solen går upp imorgon också.

Efter regn kommer solsken.

Trägen vinner.

(Trägen vinner?!!)

Ja ja, det var jag som skulle serverat er fruskostinlägget idag. Det blir ett lunchinlägg.

Det är sjukt hur fort man kommer in i rutinerna. Hämtning, lämning, jobb, matlagning, läggning, träning, sömn osv osv. Ekorrhjulet är igång, nu kör vi till jul. Givetvis glömde jag skriva på Holaveden som ändå tagit sig nu det sista efter sommarens förfall. Jag tror Holavedens redaktion måste ses snart och utvärdera livet över en löptur följt av en buteljrensning. Det brukar hjälpa!

Mot hösten. Rubriken antyder en fin bit av Afzelius om en skamfylld episod.

/RD

Limbo

”Med kreativt bränsle från Peter Lemarc, Bob Dylan och några förlåtande skopor sorg lyckades Eldkvarn både få en veritabel nytändning och skapa en svensk rockklassiker.” Aftonbladets Håkan Steen hade igår en sida om Eldkvarns ”Limbo”. En skiva mitt 11-åriga jag inte visste mycket om förrän det hamnade i vår cd-spelare. Men i och för sig blommade den nog inte riktigt förrän två-tre år senare i mitt medvetande. Men texterna sitter skarpt än. Det märkte jag när jag lyssnade igenom igen.

Plura åkte hem och skrev ”27” en kväll som en slags sorgeprocess. Fragment från tiden mellan 20 och 47.  Åren som gått sedan han lämnade hemstaden. Lyssnar man så kan man nästa se Plura hemma i köket med ett paket ciggaretter, en flaska vin, blyertspenna och brevpapper. Rakt från minnet, som det var, utan omsvep. Tio minuter. Låten kunde nog varit 10 timmar.

/RD

 

 

Konsten att vara människa

Det är inte så jäkla lätt hela tiden. Och tur är väl det.

Det är när saker går in i ekorrhjul som det är dags att kugga ur maskineriet och få det på en annan kurs. Jag har alltid trott att det är rutiner jag behöver, men i själva verket är det nog dess motsats. Olika roller, olika tider och olika projekt. Precis som med träning är det viktiga kontinuitet i tillvaron. Fyll den med viktiga saker. För dig viktigt.

I träningsväg har det varit en dålig vecka, men så blir det när man har renoveringsprojekt och man trycker ner sig själv något på prioriteringslistan. Efter Eksjö stadslopp vet jag var jag står, men det är svårt att trycka in så mycket mer nu. Får nöja mig med att jag har en ganska hög lägstanivå i mig. Har inte skrivit så mycket om loppet så här är några tankar.

Tävlar så sällan så att åka till Eksjö utan att satsa lite kändes idiotiskt. Tänkte försöka hålla 3.30 så länge det gick. Första fyra kilometerna höll det bra, men när man tävlar mot andra personer är det kanske bra att försöka dra nytta av dem också. I och med att jag sprang på klocka hamnade jag givetvis själv efter 2 kilometer och fick således bli min egen lyckas smed. Det kloka hade ju varit att slagit av något och försökt dra nytta av mina kombatanter. Nu blev 5:e och 6:e kilometern lite väl prövande och när jag väl kom ikapp en löpare insåg jag att jag var helt färdig efter 7 kilometer. Sista tre var inte vackra. De var hemska. Första halvan på 17.30, andra halvan, en minut långsammare. Men övermod är ju lite charmigt ändå. I alla fall när det är lyckligt ovetande övermod.

Var på en riktig fotbollsfest igår. ÖIS/Vistas damer vann hemma mot Nässjö inför storpublik på ÖIS-gården och ligger just nu på kvalplats till division 2. För ett år sedan var damlaget helt nystartat. Galet!

Tre veckor kvar innan semestern startar. Overkligt.

Blir inte mycket klokare av detta va? Nu kör vi en vecka till!

/RD

Hårt och underbart

Att fajtas om en pallplats är nåt speciellt. Det blir en helt annan sak när man inser att man är med i matchen och att alla vet om det. Ett tjuv- och rackarspel som en annan inte är van att spela. Det gäller att ha kyla, tänka ett steg längre och samtidigt inte spränga allt man har. Men i slutändan handlar det om att springa så fort som möjligt. Det är kul att vara med. När startfältet är något sämre än högsta svenska klass får man helt enkelt passa på.

När starten gick och vi drog ut från Vistavallen utkristalliserades täten ganska snart. Oscar Claesson förstås, trots en vinter fylld av problem och knappt någon träning att tala om kan han ändå springa runt på sub 42. Säger en del om den mannens kapacitet. Erik Holmberg förstås. En maskin som bara maler. Dessa två herrar fick ge sig iväg på egen hand i varsin fart och fick springa var och en för sig i stort sett hela loppet. Men där bakom var vi ett gäng som snabbt förstod att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jimmy Iby, IKHP, Ola Grauers, Habo, Fredrik Seppas, Tenhult, Adam Sernheim, Vista och så undertecknad.

Provocerande bild. Men det går faktiskt i 3.30-fart här. Seppas på insidan. 

Släppte Iby och Grauers en bit bort till Bosgård innan backpriset. Sernheim, Seppas och jag låg ihop upp för backen men där nånstans ville Sernheim upp och köra och ta ikapp de framförvarande. Jag släppte medvetet och det gjorde även Seppas fick jag veta efteråt. På västra sidan skulle det blåsa motvind och sidvind rätt rejält, det visste vi alla och gjorde oss redo för att ta oss an den. Följebilen med PeterNilsson och Oskar gav energi hela tiden. Vilken stöttning och peppning! Efter andra och sista backen på femte kilometern hade jag täppt till luckan och ut på västra sidan var vi nu fyra man. Sernheim anförde klungan och klöv mycket vind i en kilometer. Sen klev han ut och jag tog över stafettpinnen. Nu började det bli ett spel. Kände mig oförskämt pigg (skämdes nästan) och började köra ryckigt. Öste på i hundratalet meter för att sedan släppa något, gjorde likadant igen och slog av. Höll på så några gånger i hopp om att tappa någon på vägen. Sernheim fick släppa men Grauers och Iby hängde i. Mot Lyckås anförde jag klungan om tredjeplatsen och insåg här att jag skulle vara med när det avgjordes. En otrolig känsla egentligen, skitsamma att startfältet kanske var något sämre i år, en pallplats i Landsjön Runt skulle utan tvekan vara något att berätta för barnbarnen. Vi vände mot Vistavallen med tre kilometer kvar. Har så mycket minnen från det här partiet och i stort sett enbart traumatiska sådana. Minns 2014 när jag hade jagat ikapp Oskar och mötte väggen strax efteråt. Minns samma lopp när Arvid kom som skjuten ur en kanon och passerade med en kilometer kvar samtidigt som jag famlade efter luft.

Upp mot tio kilometer och klockade av på 36.30 ungefär. Insåg att ett pers skulle bli svårt men väl en tid en bra bit under 45. Farten skruvades upp. PeterNilsson och Oskar manade på i bilen bredvid. Magnus Eklund stod som vanligt vid Lilla Lyckås och skrek. Mor och far innan dess vid Lyckås och Marcus Sjöberg. Stöttningen var det inget fel på. På långa rakan förbi flygfältet med 1,5 km kvar började Iby öka. ”Är jag med in på Vistavallen kan det gå” tänkte jag, har ju trots allt gjort några djupledslöpningar i mitt liv. Men det började bli för JÄVLA jobbigt nu. Grauers började chippa efter luft men sänkte inte farten. Samtidigt började jag ana en orange tröja i periferin. Seppas var tillbaka. Iby älgade på med sitt karaktäristiska steg när vi såg Vistavallen och kunde ana Palles euforiska stämma i högtalarssystemet. Jag var förlorad. Seppas kom upp och förbi. Ösa, ösa, ösa. Stormade i motvinden över mållinjen, totalt förlorad i andnöden och mjölksyran. In som femma på 44.34, 19 sekunder från PB. 20 sekunder från pallen.

DEN SMÄRTAN. DEN KÄNSLAN.

Det är bara konstatera så här i efterhand att jag gjorde allt, la upp det helt rätt och tömde mig fullständigt.  Enormt nöjd över det som alltid. (Det sistnämnda är det minsta man kan göra.)Men visst sved det lite att vara så nära en pallplats. Den chansen kommer nog aldrig igen, inte på Landsjön Runt som har ett så gott rykte och förmodligen kommer locka starkare startfält för varje år. Man kan bara påverka det man själv gör och vad det gäller den saken så skulle jag behöva träna lite mer. Samtidigt så funderar jag mycket över vad som skulle hända då? Kanske skulle jag bli skadad? Kanske skulle jag försaka annat som trots allt är lite viktigare? Kanske skulle jag springa sub 44 en sån här dag? Det är ingen tvekan om att för att bli bättre är det inga genvägar som gäller. Det är bara springa mer. Men minst lika viktig är balansen i det övriga livet. När det kommer till löpträning vill jag köra hårt alltid. Skulle jag träna mer skulle jag behöva springa sakta ibland också och då är frågan om det skulle gå ut över glädjen. Vilka frågor egentligen…

Nästa mål är att springa en snabb mil under våren. 34.51 från 2014 ska bara raderas ut nu. Det här var ett kvitto, är tillbaka i 2014 års nivå. Nu gäller det bara att hänga i.

Tack till Landsjön Runt! Älskar detta loppet och arrangemanget. Barnen sprang också 1-kilometersloppet och deras lycka över att få medaljen i mål är underbar att se.

Löpning är hårt och underbart. Det är bara så det är. Och att tävla är nog det bästa av allt.

/RD

The day has come

Idag tömmer vi oss fullständigt. Vi går in i det odefinierbara. Det tyngdlösa och tyngsta. Det vackra och det fula. Det vi älskar att hata och hatar att älska. Hela vägen in i väggen. Ett varv runt sjön. Välj själv hur. Jag ska i alla fall plocka ut varenda liten spillra. På start ska vi vara en fulltankad HD som aldrig kan äta sig mätt. I mål ska kroppen vara en rivningskåk. Den ska vara ett sår. Vi ska behöva en mun till för att kunna andas. Ett hjärta till för att inte stanna. Allt. UT!!!

Vi ses på Vistavallen. Platsen där jag gjorde mitt livs första fotbollsmål i ÖIS-tröjan 1996.

/RD

Äldre inlägg

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑