Författare: Robert Davidsson (sida 1 av 3)

Det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är

Torsdag 18 oktober. Vill minnas att det idag är exakt 13 år sedan Lars Winnerbäck fyllde 30. Han firade med att sälja ut hockeyhallen i sin hemstad. (Fel, imorgon 19 oktober är det Lars födelsedag men ändå.) Vi tog bussen upp till Linköping och satte oss på en bakgård. Med mig hade jag ett gäng flaskor Andersson. Inte OP nu utan maltversionen. Det var ett gult skimmer hela dagen. Sol, gula löv och ljumma vindar. Vi skolkade till och med.  Av någon anledning bejakade jag mitt hårdrocksjag alldeles i samband med Winnerbäcks 30-årsskiva, därav iklädd nån form av tygaccessoar på huvudet. Grattis Lars. En dag för tidigt.  Han öppnade med Där elden falnar men fortfarande glöder, den där kvällen i Linköping. Hittade inte nåt klipp från just den kvällen. Men den här är från samma år. 13 år senare är vi lika gamla jag och Lars. Och mer än nånsin förstår jag vad han sjunger.  Vilka rader.

/RD

Du hade rätt, sångerna kom från andra länder
Vi möttes i ett underland och står på en perrong
Där allt förändras fast ingenting händer
och skymningen är tidlöst vacker
och jag skriver den från en stuga vid en sjö
det är lätt att bli blödig och nostalgisk
fast man bara bytt miljö

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen
vi hade skogarna i söder, drömmarna i väster
och sandade vägar under hjulen
och vi visste ingenting om verkligheten,
ja vi sökte i det stora efter svar
Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har vart kär
Och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dit, sen är man där.

I en stad som får en att bli större än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Jag har ingen lust, Jag fastnar framför tv: n när det skymmer
att följa dig i livet och skynda mig hem,
för att fylla på så mycket skåpen rymmer
Jag prata med en vän innan jag reste,
Hon sa du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett

Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp
Där elden falnar men fortfarande glöder
Vi kan inte färdas, bakåt i tiden,
och det skulle bara va ett steg tillbaka
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min tjej
det är så mycket som jag glömmer att bejaka

Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är

Du är min vän, och stormarna i vår blir våra bröder
Våra fäder tacklar av nu, världen är vår
Där elden falnar men fortfarande glöder

Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder
Med drömmen i behåll och med lust att ta vid
Där elden falnar men fortfarande glöder

 

Vi vill ha PULS

När vädret fått för sig att det inte var höst och löparna äntligen börjat förstå ÖIS-Loppets storhet så stod vi där igen. Nedbrutna men samtidigt överväldigade. Öis-Loppet frambringar djävulen i oss alla. När backen utan namn som aldrig tar slut och Bergabacken avlöst varandra så finns ingen återvändo. Det är bara ett enda ösande och forcerande. Samtidigt som det njuts å det grövsta.

Fick äran att hänga med Dolla. En lika självklar start i ÖIS-Loppet som alltid. Men när det började gå uppför på allvar fick den yngre släppa för den äldre urstarke. Sub 50 på ÖIS-Loppet var en målbild som växte sig större och mer realistiskt ju längre det led. Men när man tror att det börjar gå utför så väntar ändå en del knixar och efter 10 kilometer ska farten hållas intakt. Det höll. 49.47 i mål och femteplats. Där framme vann föga överraskande Oscar Claesson för vilken gång i ordningen? 1.48-mannen och Oskar la beslag på pallplatserna där bakom och Palle sluggade värre än Khabib Nurmagomedov strax efter.

Deltagarrekord och ett fantastiskt eftersommarväder. En ÖIS-Loppsstab lika fantastisk som alltid. Som de kämpade med allt! Stolthet.

/RD

Jag flyger över ett land

Varför ser allt så fridfullt och oskuldsfullt ut här uppifrån? Gran, tall, motorvägsljus, röda stugor och kaminrök. Solen kastar allt den har över Vättern. Den ligger långt bort till vänster nu innan den avlägsnar sig bakom skogarna. Den sänker sig snabbt. Den antyder att det bör finnas tro om en öppen famn bakom varje dörr.

Skeendet går att påverka i hög grad men kan omöjligen planeras in i minsta detalj. En dag är beskeden bara där och tvingar oss att kliva på vare sig vi vill eller inte. Men ibland ser man sig själv åka med bara för att det är lätt att skylla ifrån sig. Det gäller att vara den som bestämmer så länge det går och så länge man vill. Ta kommandot.

Jag åkte med en gång. Såg mig själv vinka av på perrongen iförd offerkoftan när någon gav mig modet att kliva av. Det var hon som är hon i mitt liv. Henne jag aldrig får ta för givet. För det vore att skjuta mig själv i huvudet. Hitta någon som kan lyfta dig när du är på botten. Hitta någon som kan tala om för dig när det är dags att knyta näven. Hon ligger här bredvid när vi somnar. Hon ligger här bredvid när vi vaknar. Tack för din existens C.

Det är två dagar kvar till PeterNilssons skapelse än en gång får förgylla hösten. Jag är i form. Allt som återstår är att hänge sig åt smärtan. Låta Bergabacken visa sig från sitt jävligaste. Låta benen gå och koppla bort resten. Bestämma över skeendet.

/RD

Vad ska vi kalla det här?

Efter en bättre trerätters på Tranan och X antal liter dryck begav vi oss till Olssons skor. Ni vet det där stället som Lasse är trött på i Över Gränsen. Väl där infann sig ett visst mått av trötthet för vissa av oss. Nämner inga namn men jag kan ha varit inblandad. RacePace bjöd på korv och sen vaknade jag upp på ett golv på Fridhemsgatan. 

Det här är ingen historia om ett förfall. Det är historien vad jag gjorde efter att ha sprungit fortare än nånsin på ön. På söndagen vandrade vi till Fotografiska och tittade på Lars Tunbjörks alster. ”Som att kliva in i sin barndom” som han sa den gode Lund. Vi satte oss och blickade ut över Grönan på andra sidan vattnet och kände livet fylla våra lungor. En dam i päls, basker, välmålade läppar och ytterst välanpassade bågar rundade hörnet och satte sig vid kajen. Såg hon det vi såg? Ser någon det vi ser? 

Jag har 20 bilder på telefonen från lokalpressen. Inte en rad om 1.48-männen. Ja, de var ju ändå två. 

Idag, Äppleloppet. En annan ska bara få tiden att räcka till. Det är ju det stora i det lilla. Mellan matlådor, fredagsmys och alla stressande och tristessande människor är det ju ändå få saker som får en så levande som en liten siffra på bröstet. En vis man sa till mig för några dagar sedan ”att njuta av god mat är det ultimata leva-i-nuet” typ. Det är ju det och nummerlappen i så fall. För man måste ju leva också. På riktigt. Inte bara sträva efter bekräftelsen och det eviga jagandet efter bekräftelsen. Även om det är det som mättar begäret. Som alla vet. 

Så vad är det allt det här går ut på? Söker fortfarande efter svaret. När mörkret faller är det lättare att reflektera. Reflektion leder till förbättring. Eller? 

Hösten tog oss med storm. Jag närmar mig de 30. Upp med huvudet nu. Upp med näven. Spela ut alla kort. In i mörkret. 

Alltid på väg.

/RD 

2.12.07

Som ni vet gick ju undertecknad in i den här helgen med två stora mål. Springa smart och springa sig trött. Och för en gångs skull var huvudet med. Lidingö lurade mig inte en fjärde gång.

Den här bilden sponsras av eminenta RacePace.net.

Racepace tog mig till himlen. Oskars och Adam Sernheims projekt som ger dig sanningen om hur du ska springa. Eller i alla fall en fingervisning om hur man bör springa på Lidingöloppet och andra lopp. Enligt den skulle jag hålla följande passeringar vid 5,10,15,20 och 25 kilometer för att nå måltiden 2.12.47. Varför just den tiden? Arvid, numera 1.48-mannen, sprang på 2.12.48 år 2012. Oskar på 2.12.49 år 2013. Så varför inte?

Det visade sig hålla den här gången. Det handlar förstås om erfarenhet. Men också att vara kall i banans mest förrädiska del och låta sig bli omsprungen på de tuffa, knixiga parterna runt 17-18 km och ladda för vad som komma skall. Och ha respekt för att Lidingöväggen kan komma när som helst. Det gäller att vara lyhörd åt alla håll. Den här ön har skördat sina offer. Några såg jag i lördags och det är inget tillstånd man är avundsjuk på.

Milarna landade på 43,45 och 44. Där satt den kan man säga.

 

/RD

Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑