Det ringer på telefonen. ”Nyfiken”.

In i bilen och hem. Sonen var varm som en kakelugn. En eftermiddag med tvätt. Grabben framför teven, halvslumrande. Samma avsnitt om och igen. Glass. Vatten. Alvedon.

Jag öppnade så småningom kylen. Fläskfärs, bacon. Salt och peppar. En stekpanna. Smör. Ostskiva, gurka, aioli. En burgare i min smak.

Vilken åskeskur som kom in och sköljde bort det kvalmiga. Skulle egentligen tränat hårt ikväll, men vi tar det en annan dag. Året 2019 är det mest ambivalenta träningsåret någonsin. Det blir varken eller. Det är heller inte dåligt. Men det saknar styrning, mening och mål. Man är ju inte som herr Lund som verkar ha en otrolig styrning i vanlig ordning. Jag måste hitta riktning, ställa in siktet. Saknar målmedvetenheten.

Lidingö kan bli en sån helg. I helgen sprang jag mitt första pass över 20 kilometer sedan… ja det måste varit Lidingö 2018. Det är bara att inse att det är för dåligt. Att göra det i ett lopp kanske inte är optimalt. Såg på Charlotta Fougberg på SVT ikväll när hon förberedde sig inför helvetesmaran i Doha. Hon fick frossa ”nästan som gåshud” som hon sa. Den där gåshuden hade jag på Vätterstranden i lördags. Att ligga på gränsen är ju en början i alla fall.

/RD