Jag låg och slösurfade lite i sängen igår kväll och fann mig själv lyssnandes på beep-testet. Tragiskt bara det. Men det fick mig att återuppliva gamla minnen från skolgången. Första gången när jag inte fattade riktigt när man åkte ur. Var lite sen redan på nivå 11 och eftersom fuskare är det värsta jag vet klev jag då av i hopp om att inte bli klassad som en sådan. Besviken och nedstämd stod jag och såg på när Jonas och Henke gjorde upp på nivå 13. Vi var 14-15 år gamla och jag förbannade mig själv. Jag hade ju kunnat vara med där men klev av halvtrött på en för mig låg nivå. Där i hittar jag min drivkraft än idag. I besvikelserna och misstagen. Ingen lyssnar på någon som skyller ifrån sig. Istället la jag upp en träningsdagbok på nattduksbordet. Började planera och började springa. Det skulle tränas ofta och hårt. Varje måndag var en ritual. Bussen var hemma 16.40. På bussen åt jag en fralla och en nötcreme och gjorde läxan snabbt. Gick i rask takt hem och bytte om. Sen var det alltid 5 km på tid runt Bäcken. Minns fortfarande att om man hade under 10.40 när man vek ut på landsvägen så var man i fas. Minns tyvärr inte vad sluttiden skulle vara för att vara bra. Men mellantiden har satt sig. Nåväl. Den våren hade jag ont i benhinnorna. Men satan vilken form jag var i. När vårtestet avkunnades var jag ensam kvar på slutet. Väl värt alla benhinnekänningar. Nu är det säkert 10-12 år sen sist.  Men visst blir man sugen när Bengt Skött påannonserar nivå 1?

/RD