Hårt och underbart

Att fajtas om en pallplats är nåt speciellt. Det blir en helt annan sak när man inser att man är med i matchen och att alla vet om det. Ett tjuv- och rackarspel som en annan inte är van att spela. Det gäller att ha kyla, tänka ett steg längre och samtidigt inte spränga allt man har. Men i slutändan handlar det om att springa så fort som möjligt. Det är kul att vara med. När startfältet är något sämre än högsta svenska klass får man helt enkelt passa på.

När starten gick och vi drog ut från Vistavallen utkristalliserades täten ganska snart. Oscar Claesson förstås, trots en vinter fylld av problem och knappt någon träning att tala om kan han ändå springa runt på sub 42. Säger en del om den mannens kapacitet. Erik Holmberg förstås. En maskin som bara maler. Dessa två herrar fick ge sig iväg på egen hand i varsin fart och fick springa var och en för sig i stort sett hela loppet. Men där bakom var vi ett gäng som snabbt förstod att vi skulle få göra upp om tredjeplatsen. Jimmy Iby, IKHP, Ola Grauers, Habo, Fredrik Seppas, Tenhult, Adam Sernheim, Vista och så undertecknad.

Provocerande bild. Men det går faktiskt i 3.30-fart här. Seppas på insidan. 

Släppte Iby och Grauers en bit bort till Bosgård innan backpriset. Sernheim, Seppas och jag låg ihop upp för backen men där nånstans ville Sernheim upp och köra och ta ikapp de framförvarande. Jag släppte medvetet och det gjorde även Seppas fick jag veta efteråt. På västra sidan skulle det blåsa motvind och sidvind rätt rejält, det visste vi alla och gjorde oss redo för att ta oss an den. Följebilen med PeterNilsson och Oskar gav energi hela tiden. Vilken stöttning och peppning! Efter andra och sista backen på femte kilometern hade jag täppt till luckan och ut på västra sidan var vi nu fyra man. Sernheim anförde klungan och klöv mycket vind i en kilometer. Sen klev han ut och jag tog över stafettpinnen. Nu började det bli ett spel. Kände mig oförskämt pigg (skämdes nästan) och började köra ryckigt. Öste på i hundratalet meter för att sedan släppa något, gjorde likadant igen och slog av. Höll på så några gånger i hopp om att tappa någon på vägen. Sernheim fick släppa men Grauers och Iby hängde i. Mot Lyckås anförde jag klungan om tredjeplatsen och insåg här att jag skulle vara med när det avgjordes. En otrolig känsla egentligen, skitsamma att startfältet kanske var något sämre i år, en pallplats i Landsjön Runt skulle utan tvekan vara något att berätta för barnbarnen. Vi vände mot Vistavallen med tre kilometer kvar. Har så mycket minnen från det här partiet och i stort sett enbart traumatiska sådana. Minns 2014 när jag hade jagat ikapp Oskar och mötte väggen strax efteråt. Minns samma lopp när Arvid kom som skjuten ur en kanon och passerade med en kilometer kvar samtidigt som jag famlade efter luft.

Upp mot tio kilometer och klockade av på 36.30 ungefär. Insåg att ett pers skulle bli svårt men väl en tid en bra bit under 45. Farten skruvades upp. PeterNilsson och Oskar manade på i bilen bredvid. Magnus Eklund stod som vanligt vid Lilla Lyckås och skrek. Mor och far innan dess vid Lyckås och Marcus Sjöberg. Stöttningen var det inget fel på. På långa rakan förbi flygfältet med 1,5 km kvar började Iby öka. ”Är jag med in på Vistavallen kan det gå” tänkte jag, har ju trots allt gjort några djupledslöpningar i mitt liv. Men det började bli för JÄVLA jobbigt nu. Grauers började chippa efter luft men sänkte inte farten. Samtidigt började jag ana en orange tröja i periferin. Seppas var tillbaka. Iby älgade på med sitt karaktäristiska steg när vi såg Vistavallen och kunde ana Palles euforiska stämma i högtalarssystemet. Jag var förlorad. Seppas kom upp och förbi. Ösa, ösa, ösa. Stormade i motvinden över mållinjen, totalt förlorad i andnöden och mjölksyran. In som femma på 44.34, 19 sekunder från PB. 20 sekunder från pallen.

DEN SMÄRTAN. DEN KÄNSLAN.

Det är bara konstatera så här i efterhand att jag gjorde allt, la upp det helt rätt och tömde mig fullständigt.  Enormt nöjd över det som alltid. (Det sistnämnda är det minsta man kan göra.)Men visst sved det lite att vara så nära en pallplats. Den chansen kommer nog aldrig igen, inte på Landsjön Runt som har ett så gott rykte och förmodligen kommer locka starkare startfält för varje år. Man kan bara påverka det man själv gör och vad det gäller den saken så skulle jag behöva träna lite mer. Samtidigt så funderar jag mycket över vad som skulle hända då? Kanske skulle jag bli skadad? Kanske skulle jag försaka annat som trots allt är lite viktigare? Kanske skulle jag springa sub 44 en sån här dag? Det är ingen tvekan om att för att bli bättre är det inga genvägar som gäller. Det är bara springa mer. Men minst lika viktig är balansen i det övriga livet. När det kommer till löpträning vill jag köra hårt alltid. Skulle jag träna mer skulle jag behöva springa sakta ibland också och då är frågan om det skulle gå ut över glädjen. Vilka frågor egentligen…

Nästa mål är att springa en snabb mil under våren. 34.51 från 2014 ska bara raderas ut nu. Det här var ett kvitto, är tillbaka i 2014 års nivå. Nu gäller det bara att hänga i.

Tack till Landsjön Runt! Älskar detta loppet och arrangemanget. Barnen sprang också 1-kilometersloppet och deras lycka över att få medaljen i mål är underbar att se.

Löpning är hårt och underbart. Det är bara så det är. Och att tävla är nog det bästa av allt.

/RD

4 kommentarer

  1. Starkt Robban👊

  2. Du har tagit ett kliv helt klart, att vara så nära pers när alla andra var så långt ifrån säger en del,

    Nu måste mil pers rycka men som du säger finns inga genvägar

    Grymt jobbat o bra dragit

    ps.Visste inte hur mycket ork ni hade kvar men kan säga att om det varit 1km längre hade jag tok stumnat.ds

    Mvh Ji

    • Tack detsamma Jimmy! Du gjorde mycket jobb i den där klungan och var värd tredjeplatsen helt klart. Sjukt vilken fart du hade på sista kilometern. Vi ses på tävlingarna framöver!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑