Janne

Janne 2008. Då i Halmstad BK. Foto: Wikimedia Commons.

Skakningarna har knappt lagt sig. Det är en timme sedan Jannes gäng vann Sveriges första premiärmatch i ett VM sedan 1958. Flertalet av er minns säkert inte, men ni vet.

Sen Janne Andersson från Alets IK klev in som förbundskapten har så mycket förändrats. Det känns som det gamla fotbolls-Sverige har tagits tillbaka. Det som luktar liniment, gräs och lössnus. Där en vaktmästare eller materialare är lika viktig som lagkaptenen och den bäste målskytten. Det fotbolls-Sverige där man städar efter sig i omklädningsrummet. Det som är varmkorv och kaffe. Det som handlar mer om att glädjas och sörja tillsammans snarare än att glänsa utåt och håna sin motståndare.

Janne Andersson kommer från de lägre divisionerna. Han har jobbat sig uppåt. Det kan låta som att han är en principfast bakåtsträvare när man beskriver det så, men inte alls. Janne kan leda ett lag till SM-guld genom att spela en modern fotboll på plastgräs och sedan gå emot den gängse uppfattningen om att man ska tycka att plastgräs är dåligt. Janne kan ta på sig en landslagströja och gå i Pridetåget lika självklart som det varit livsfarligt för hans föregångare att uttala sig eller ta ställning om något annat än fotboll.  Däremot skulle han aldrig släppa på sina principer gällande respekt och ordning. Janne är mannen som betalar sina räkningar innan de ens kommit till brevlådan.

Janne dyker upp ganska ofta i mitt huvud och har de sista åren varit en stor inspiration med så otroligt enkla medel.

Varför slänga benskyddstejpen jämte papperskorgen när du kan lägga den i? Varför slå en dålig passning när du kan slå en bra? Och så vidare…

Och jag vet egentligen varför jag är så exalterad av Janne. För han hade kunnat vara en figur på ÖIS-gården, eller Vistavallen eller vilken annan ”vanlig” idrottsplats som helst nära dig. Han är givetvis fotbollskunnig på ett annat plan än de flesta. Men i grunden handlar det om enkla värden.

I en fotbollsvärld full av oljepengar och yta och utomjordiska figurer är Janne den självklara kontrasten. Det går att bli den mäktigaste fotbollspersonen i ett land och ändå inte tappa huvudet och bli nån du inte är. Och det går sannerligen att vara en stoltare svensk än någonsin trots att vårt lag spelare för spelare är sämre än någonsin.

Oavsett hur det går för Sverige i detta VM och i fortsättningen kommer Janne alltid vara den han är. Aldrig backa för sina grundprinciper. Sådana människor kan vi inte få nog av. I sitt sommarprat från 2016 hyllar han Carl-Axel Jakobsson som sin inspirationskälla. Föga förvånande en materialförvaltare, utan större känsloyttringar och stora ord, i Laholm som Janne tränade på 90-talet.  ”Här gör vi rätt för oss. Både när vi vinner och förlorar. Ingen ska komma och säga att Laholms FK inte sköter sig” ska Carl-Axel ha yttrat till Janne i början av hans sejour i klubben.

”När vi förra säsongen vann Allsvenskan med IFK Norrköping i en dramatisk tillställning mot MFF i sista omgången tänkte jag på dig, Carl-Axel, när vi var klara. Det sista jag gjorde innan vi lämnade Malmö Stadion efter guldet var att var att fixa med handdukar och plocka upp det sista skräpet från golvet. Man vinner och förlorar på så många olika sätt, men ingen ska kunna komma och säga att mina lag inte sköter sig.”

Nånting säger mig att han tog fram sopkvasten och sopade av det sista innan han lämnade Nizhny Novgorod Stadium efter Sveriges vinst mot Sydkorea och slängde benskyddstejpen som låg bredvid papperskorgen. Precis som vilken annan materialförvaltare eller lagledare som helst i division 6 Tranås. Där har vi det nya fotbolls-Sverige.

/RD

3 kommentarer

  1. Fallos, ordning. Det här är mycket bra skrivet.

  2. Hoppas nästa fotbollsgeneration inte kladdar ner sina kroppar med fördjävligt fula kroppsinristningar !!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑