Förra veckan fick man damma av tävlingsnerver igen i kretsmästerskapet. Det gav fina besked. Inte varje dag man går i mål med nästan närkontakt på Mr Lund. Löpningen har fått en riktig nytändning i höst. Skadan i knät medförde att jag började bygga från grunden och lyssnade noga på signalerna. Vid minsta fel har Skiergen stått som ett lysande komplement. Jag har beåtämt mig nu att jag inte åker mer rullskidor 2017. Jag inväntar det vita istället.

I måndags var jag med om en ny erfarenhet vid Skiergen. Efter mycket om och men och velande efter en helvetesnatt med en son som just insett att han är mörkrädd hade lugnet lagt sig över Ängslundsvägen. Hade dock ett ärende till Bergvik och tänkte passa på att dra lite, samtidigt som jag inte ville nät annat än att bara landa i soffan och invänta John Blund. Hamnade ändå vid maskinen och efter ytterligare velande knappade jag in de klassiska siffrorna 5000 i tron att dra någon slags glorifierad tröskel 20 SEK över pers för att kolla formen.

Första 3000 rullade på riktigt fint utan större kval. Men något gnagde i handen och jag insåg snart att handtaget var på väg av. Strax därpå flög muttern över halva garaget och sekunden senare flög handtaget i golvet. 1500 kvar och i högerhanden endast en ögla att dra i. Jag förpassades mentalt till PeterNilssons hemmabygge där ögla är det som gäller. Den mannen har dragit sina metrar till stacken och jag kan avslöja att han använder denna livsbejakande djävulsmaskin som rehab i jakten på Vasaloppsformen.

Nåväl, det gick vägen. Inser att jag är stabil suv 19 nu. Det gör sig givetvis inte självt men jag klarade ändå ett haveri i den kanske mest kritiska fasen av en femtusing.

Rubriken undrar ni över. Ja, efter lite kvällsjobb är det lätt att sätta i sig en halv limpa vört från Halland. Toppa med ICAs färsigskurna skinka och breda ut Graveleis senap på toppen. Mitt problem är att jag bestämde mig för att ta den fjärde ödesdigra skivan bara för njutningens skull. Nu ligger den och jäser under ytan. Men det får jag leva med.

/RD