Bragden i Borås

Kretsloppet – 16/9 2017

Fotograf – Filip Isacsson https://www.instagram.com/filipisac/

Många drömmer om att springa en mil under 40 minuter. Det pratas ofta om den magiska fyraminutersspärren och vissa tror att det handlar om att klara av det på en engelsk mile. Men för oss vanliga dödliga handlar det om att kunna pressa tio kilometer i rad under fyraminuterstempo . Det är en magisk gräns. Under en utlandssemester till Barcelona tidigare i somras bestämde sig min gode vän Albin Thuresson för att klara av just denna drömtiden. Albin har tyvärr inte dom rätta förutsättningar för att kunna springa fort. Han är plattfotad och har ett löpsteg som passar sig till nästan allt annat förutom löpning. Dessutom är han rödhårig och cyklist. Men Albin har något annat, något som många andra oftast tyvärr saknar. Vilja! När han väl bestämde sig för att springa en mil under 40 minuter fanns inget annat alternativ än att det skulle gå.

För att underlätta resan till sub 40 tog Albin hjälp av Holaveden och framförallt undertecknad. Det krävdes en hare helt enkelt. En lättövertalad hare som ställde upp i utbyte mot husrum och mat under en helg i Borås. Min adept fick givetvis genomgå vissa tester innan jag tackade ja. Bland annat ett testlopp över 4000m som helst skulle klaras av under 15 minuter och 20 sekunder, dvs 3:50/tempo. Detta för att veta att det fanns potential, jag tar mig inte an vilka fall som helst. Tre veckor innan tävlingsdagen sprang min adept sitt testlopp på 15 minuter blankt och vi båda kände att det fanns hopp. Vi höll daglig kontakt över sociala medier där vi diskuterade strategier, träningsupplägg men kanske framförallt hur vi skulle fira när väl sub 40 var i hamn.  Dagarna gick och i Lördags var det alltså dags. Nervositeten gick verkligen inte att dölja när nummerlappen väl åkte på tävlingslinnet. Det sägs att humlor egentligen inte ska kunna flyga, och detsamma kan man säga om Albins sub 40-försök.  En kille som en riktigt bra dag med medvind i ryggen har kapacitet för max 45minuter ska egentligen inte klara av det vi nu hade bestämt oss för att göra. Ingen trodde på oss. Inte ens adeptens egna mor.

Starten gick. Flackt och nedför första kilometern, det gäller alltså att hålla sig kall om man vill ha krafter kvar hela vägen in till upploppet. Vi klockade av första tusingen på 3:50min, helt okej bra öppning. Stabilt som Dr Alban skulle sagt. Försöker peppa min adept så gott det går. Vi blir inte helt oväntat omsprungna av mängder med löpare till en början. Löpare som vi givetvis sprang ifrån när vi började avancera genom fältet senare under loppet. För egen del var det skönt att dra på sig en nummerlapp igen efter sommarens haveri, det blev närmare 7 veckor utan riktig löpträning, men nu känner jag mig mer motiverad än någonsin. Vi ångar på genom fältet, adepten börjar se plågad ut redan efter andra kilometern och jag känner att det kan bli en tuff dag. Men jag höll skenet uppe och drog några vita lögner om att det såg lätt och fint ut, detta fixar du. Halvvägs passerar vi på 19:17, jag pustar ut och känner mig lättat. Detta bara måste gå. Jag pushar på så gott det går, en lätt hand i ryggen vid något tillfälle för att hålla farten uppe i kurvorna. Detta är dagen försöker jag intala min adept, tänk på alla som tvivlade på dig.

En hel flock i släptåg efter några kilometer.

Motståndet är maximalt just nu. Alla som varit där vet hur det känns. Ni som varit där och inte varit tränade för det vet exakt hur det känns. Det är inte skönt och det är inte vackert. Halva Borås viker undan blickan när vi ångar in på upploppet. Jag ser en mamma som håller för ögonen på sitt barn. Under hela loppet var jag övertygad om att det var lugnt, men nu när vi närmar oss mål blir jag ändå smått orolig. Det hänger på halvminuten och vad som helst kan hända. GPS-klockan stämmer ju som ni vet inte alltid och ibland kan målportalen vara 100 meter längre bort än vad man räknar med. Vi vänder upp och ser portalen, det är färdigt, uppgiften är slutförd. Albin går i mål på 39:10, ingen hade kunnat ana det, ingen annan förutom jag som hade koll på tiden från första metern.

Stabil klunkörning.

Albin Thuresson är killen från Borås som pumpade puder i Chamonix hela vintern fram till slutet av April. Jag kan tänka mig att säsonga i franska alperna inte innebär fullt fokus på träningen. När han kom hem anmälde han sig till Vätterrundan och tränade stenhårt i 2 månader, sen cyklade han runt sjön på 6:52h.

Nu har han även sprungit en mil på 39:10. Det är något man kan berätta för sina barn och barnbarn. Om bragden i Borås.

Lidandet. Ni som varit där ni vet vad jag menar.

 

1 kommentar

  1. Anar att den där haren snackade oavbrutet i 39 minuter o 10 sekunder?Det är ju rätt bra jobbat det också! ????

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑