Viljan är inte permanent men konsekvent. Knäet börjar nu bli så bra att snart är det svårt att skylla på det längre. Jag är medveten om det och det är bra. Min plan i höst är att inte ha någon plan. Jag bara går ut och försöker göra jobbet så bra som det bara är möjligt. Jag är inte rädd för att famla i blindo men jag är trött på att gissa mig till ett mål och en väg dit och sedan lägga massa energi på att rädda upp situationen i sista stund för att det övermäktiga kommit ikapp. Planering kan aldrig bli annat än gissningar. Här ska inte gissas ett skit, här ska det bara utföras, rent och skärt. En lagom dos kvantitet föder kvalitet automatiskt om man har hållit på med det här så länge som jag gjort. Att slita på sig själv.

Rehabiliteringen har tagit sig in i mitt blodomlopp. Jag har bekämpat den här knäskadan som om den vore canser. Om man skulle summera så tror jag att rehabiliteringen varit både nödvändig och framgångsrik rent kroppsligt. Hårda intervaller har varit sällsynt iår men många lättare styrkekvartar har genomfört och jag kommer att behålla dom och låta dom utvecklas. Jag går runt och känner mig i ganska bra slag men jag inser att om jag skulle be om ett kvitto så skulle rubrikerna bli slagkraftiga.

Det är lätt att som idrottsintresserad(då menar jag dom som vill idrotta med ambition) att hamna i en Stalinistisk fantasivärld där orsak och verkan blir irrelevanta. Jag är övertygad om att man kan komma långt med planering men jag vet också att i den Sovjetiska verkligheten så fungerade i stort sett ingenting. Det är inte mycket som gäckar min vilja, förutom verkligeheten, den påtagligt riktiga.

Med lyhördhet bör vi gå ut, i verkligheten och se oss omkring.