Ända sedan jag fick ett trumset någon gång under lågstadiet har jag älskat rytm. Jag var inte kaxholmens största musiktalang men att slå stadigt och rytmiskt på de dova trumskinnen har åtminstone tagit mig nästan runt hela jorden 15 år efter det där första trumsetet.  Konstiga taktarter blev aldrig min grej, jag gillar när det går rakt och snabbt, gärna hårt. En enkel spelform. Tänk Travis Barker.

Livet är skönt när det går rytmiskt, när man inte behöver anstränga sig så mycket för att det ska svänga. Bitarna bara faller på plats, allt känns naturligt och det går i takt. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag behöver struktur i mitt liv annars blir det orytmiskt. Helt ärligt tror jag inte semester funkar för mig. Tre år i rad har träningen och framförallt löpningen fallerat fullständigt så fort jag stämplat ut från jobbet en längre tid och låtit vardagen vara flytande. Struktur och rytmik försvinner som vinden.

Jag har kommit igång lite lätt med träningen igen efter sommarens uppehåll. Det blev fem eller sex veckor utan löpning tror jag, jag vågar inte räkna riktigt. Cykeln luftades en del som tur var men vissa veckor förblev träningsdagabokens sidor blanka. Jaja.. Lugna 30 minutare springer jag nu för att vänja benen igen. Med glädje känner jag att flåset känns opåverkat men det smärtar i benen och jag förstår alla ni som brukar säga att löpning bara gör ont. Jag har inte känt det på länge, jag förstår vad ni menar nu. Hör och häpna, det känns orymiskt. Vänsterbenet gör ont och sackar efter, lite håll, vaderna känns stumma och hållningen är kass.

Jag minns tillbaka på dagar då jag springer en mil på 40 minuter och i samma veva som klockan piper till på den tionde kilometern beslutar jag mig för att avverka ytterligare en mil. Av bara farten går den på 37. Eller ett långpass på berget ihop med en ultrakung som berättade om sina vinster i fäders spår. Att han senare blev avställt uppför strutsabacken kommer han nog inte lägga till i sitt fortsatta historieberättande till andra medlöpare i framtiden.  Att vara i form är den bästa känslan jag vet och det är därför jag springer. Det är värt varenda träningspass med dålig känsla att få uppleva en sån där dag då allt bara flyter på, det är oslagbart. Men just nu när det känns orytmiskt och skevt så gäller det att blicka framåt och bara fortsätta, även om mörkret kommer och allting gör ont. Om man bara fortsätter lite lite till så kanske det lossnar igen och allt går precis i takt och man känner sig heöt oslagbar. För jag tror när vi springer genom tiden att allt det bästa inte hänt än.