poesi

Jag ska tala i helgen på en festlig tillställning med temat bröllop, en kusin ska giftas bort eller hur man nu vill se på det. Vi får ju också en ny släkting på köpet. Det blir 2a bröllopet på två veckor, sen är det bara två bröllop kvar att beta av i sommar. Något tal har jag inte lyckats knåpa ihop ännu men jag hoppas man får feeling och kan skjuta fram ett från höften. Jag tar uppgiften på största allvar, därför gick jag igår på poesikväll på Spira i förhoppning att bli inspirerad. I fyra timmar satt jag och blev oinspirerad. Den ena deltagaren efter den andre läste texter dom skrivit och det var av blandad kvalité minst sagt. Barbro 75+ fick kvällens största applåd när hon läste en text om när det var skateboardtävling i Smålandsstenar och hon blev lite besviken för ingen frågade om hon ville vara med. En fem plus-anekdot som landade helt perfekt  i ett rum fyllt av överladdade tonåringar. Många valde att köra antingen rakt av på rim, eller att försöka säga så många svåra ord som möjligt så snabbt man bara kunde. Jag tror ingen av dessa metoder passar till ett bröllopstal, åtminstone inte om det ska kännas genuint och avslappnat, men vi får se hur det blir. Brölloppstal och poesi är ju inte heller direkt samma sak.  Kvällens höjdpunkt dök upp i pausen då jag köpte en biskvi. Kakbottnen var sådär perfekt seg och mjuk men samtidigt lite krispig. Krämen var seg och ganska tjock och toppningen med choklad smakade som choklad ska smaka. 29 spänn kostade kalaset, antagligen en köpekaka inköpt via någon stor grossist för 5kr/styck men i stunden var det bland det bästa jag ätit.

Hungern är bästa kryddan säger dom. Jag skulle vilja säga att träning är bästa kryddan. Är man inte alltid hungrig efter träning? Jag skulle kunna äta nästan precis vad som helst efter de värsta långpassen. Ofta får jag cravings och kan inte tänka på något annat än det jag är sugen på resten av passet. Kanske var det intervallpasset tidigare under dan som gjorde att biskvin var sådär perfekt. 5 x 1000m + 400m sprang jag runt en småkuperad intervallslinga jag har här i stan.  Tusingen ska gå riktigt fort, sen vilar man en halv minut för att man inte ska få möjlighet att återhämta sig riktigt ordentligt och därefter springer man 400 meter i hög fart vilket resulterar i en riktigt mjölksyrafest sista biten. Blanda långa och korta intervaller är nog en bra grej tror jag, det ska jag nog fortsätta med. Vilket är ditt bästa/tuffaste intervallpass?

Palle bad mig skriva något som fick honom att le, kanske kommer det här. Igår lyssnade jag på en podcast där en man berättade om hans son som hade ramlat i skidbacken och slagit sig under deras vecka i alperna för några år sedan. För att göra en lång historia kort så återberättade han nästan exakt det som jag fick vara med om med Palle i Val De fassa dagen efter Marcialonga. Efter lite diskussion kom personen i fråga ändå fram till att olyckan ändå förde något gott med sig. Han och hans son fick åka ambulans, snacka med Italienare som inte kunde engelska, röntgen, kryckor, bam bam ni kan historien. Flera år senare sitter dom fortfarande och pratar om just denna resan, en resa dom gjort varje år sedan barnen blivit stora nog att åka skidor på egna ben. Men det var bara resan med olyckan som etsat sig fast på näthinnan, och minnena därifrån är kristallklara jämfört med tidigare skidresor. Han tyckte till och med att fader/son-relationen stärktes under resan och framförallt tiden efter med rehabilitering och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det något liknande för dig Palle.  Visst att det suger att köra sönder ett knä, men kanske skrattar vi åt detta om några år när vi tänker på timmarna på den Italienska mottagningen där dom gav dig ett par kryckor för 5000 spänn. Eller när vi fick bära in dig till grapperiet och du fick ta hissen ner för två små trappsteg, allt för att få provsmaka lite äcklig grappa. För att inte tala om tiden efter, alla böcker, alla Woody Allen-filmer, soppluncher  på rudenstams. En tid att minnas när väl livet snurrar på som vanligt och de dagliga minnena inte direkt blir kristallklara.

5+ resa.

 

10 dagar kvar till Landsjön runt. Alla till vallen. 

 

1 kommentar

  1. Nu kan ja le hela dagen Arvid. Det är helt sant att vi inte kommer glömma den resan i första taget. Att slänga in en fyrahundring som avslutning på ett intervallpass är nog bra strax innan tävlingssäsongen börjar. Mitt jobbigaste intervallpass är helt klart med Oskar i strutsabacken när det är tio långa. En kväll satt ja tjugominuter i bilen på parkeringen utanför huset, helt enkelt för trött för att kliva in.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑