Out of this town

När allt känns miserabelt: Musik.

När allt är ett enda stort härligt rus: Musik.

När det är tisdag: Musik.

Alltid: Musik.

”För allt finns i musiken. Det är den som integrerar fantasin med verkligheten.” (När jag ska säga nåt vettigt så kommer det förstås inte från mig själv utan från Jocke Berg.)

Jag blir ganska ofta nostalgisk. En gen jag har antar jag. Har lätt att minnas tidsepoker. Fast det där bleknar ju också förstås. Exakta datum från 2002 är svåra att sätta nu för tiden. Men jag minns Håkan Hellströms Det är så jag säger det. Hur jag kunde rusa hem för att jag visste att jag var ensam hemma och helt omdömeslöst kunde vrida upp stereon på max och vråla ut min glädje eller frustration i mitt tonårsjag till öppningsspåret Mitt Gullbergs Kaj Paradis. Jag minns när jag fastnade för Socker på Kents Vapen & Ammunition och spelade den på repeat samtidigt som jag frenetiskt försökte memorera prepositioner som styr dativ på tyska. Jag minns hur jag av en slump fastnade framför Musikbyrån på SVT under hösten 2003 och fick se ett program om Broder Daniel inför deras skivsläpp Cruel Town som tragiskt nog blev deras sista. Jag önskade mig den i 15-årspresent. Jag fick den och en moped. Kan ha varit mitt livs bästa födelsedag. Låten Out of this town innehåller en textrad som etsat sig fast och som jag ibland lite vemodigt kan tänka tillbaka på: Let no routine keep us down, and for once let not tv run our lives. So I one day can say true, I have lived once too. Sångaren och textförfattaren Henrik Bergggren i sitt esse. Idag är det ett annat samhälle. Eller så är det samma, fast i större utsträckning.

Henrik Berggren är nu tillbaka. Och när han för någon månad sen släppte sin första singel sedan uppbrottet med Broder Daniel för 9 år sedan, och 14 år efter att Cruel Town släpptes, så kom allt tillbaka. Minnena från pojkrummet. Flykten in i musiken. Hur allt liksom bara löses upp och blir sekundärt. To my brother Johnny knyter an till Out of this town på ett sätt som får mig att rysa. Första orden ur låten: It´s like nothing is for real now, moments pass like on a screen now.

Det känns som att min Kent-bubbla börjar lägga sig något. Det var faktiskt en stor sorg veckorna och månaderna efter uppbrottet. När allt var över. Men musiken kommer alltid finnas kvar. Och numera finns den så nära, även om jag saknar tiden då vi köpte fysiska cd-skivor och öppnade fodralen för att läsa texterna. Det nostalgiska du vet.

En kan fundera på vad flyktbegäret består av. Och vad det är för ämne som frigörs när bra musik når hjärnan. Det finns förstås forskning på sånt. Men jag föredrar att spekulera.

Igenkänningen. Vreden. Glädjen. Vardagstristessen. Allvaret. Livet. Döden. Kärleken och bristen på den. Det finns något i att någon annan sätter ord på ens känslor. Känslan av att vara ensam är den värsta. I musiken kommer vi aldrig vara ensamma. Vi kommer alltid finna tröst och se oss själva i det ljus vi vill och kan.

Topp 10 mest betydelsefulla album i mitt universum utan inbördes ordning:
Du och jag, Döden – Kent, 2005.
Cruel Town – Broder Daniel, 2003.
Det är så jag säger det – Håkan Hellström, 2002.
Johnossi – Johnossi, 2006.
Skebokvarnsvägen 209 – Thåström, 2005.
Vapen & Ammunition – Kent, 2002.
Tyrannosaurus Hives – The Hives, 2004.
The Rising – Bruce Springsteen, 2002.
Söndermarken – Lars Winnerbäck, 2002.
Vatten under broarna – Lars Winnerbäck, 2004.

Alla kommer mellan åren 2002-2006. Mellan min 14:e och 18:e födelsedag. Det var väl där jag formades. Genom musiken.

Tack för att ni lyssnade. I morgon blir det förhoppningsvis lite löparsnack igen.

/RD