En för dagen blandning.

Tog en omväg hem efter jobbet. Hade egentligen rätt bråttom, men vek av ändå. Det var på den där vägen som också leder hem men tillslut. Man får se det hur man vill antingen förlorade man en kvart eller så fick man en kvart extra. Det var musikens värld, det var den där mixen av låtar som man inte bestämmer där och då men som man bestämt själv över så lång tid. Vilken musik, vilken värld. Hur en gitarr kan glida med så, gunga fram försiktigt, vrida till men ändå vara så försynt i bakgrunden. Att arrangera stråkar sägs vara ett helvete men så värt om det härdas ut. Är det denna kvarten som kallas egen tid? Har aldrig förstått det där, att det ska vara så viktigt, har väl aldrig haft någonting annat egentligen. Min värld mina dagar, tänker aldrig sälja den, tiden alltså, men ta betalt för den.

Började skriva en text om Leonard Cohen en ledig stund förra veckan, om hans senaste album som är som pricken över iet, litet och utanför men det som förklarar och utmärker det hela. Började dra paralleller till Bowie som också spelade in sin sista skiva invid dödsbädden. Hade tankar kring att dom gamla hjältarna gick hela vägen, skriv & producerade från tidig början till det allra sista, att dom verkligen lärde sig hantverket. Med tanke på just Cohen så kan man nog faktiskt säga att han bemästrade det. Intressant hur dom fyllde sina dagar med att förgylla andras. Som just där i den Japanskt oisolerade läskburken for man fram på avsides vägar och . Dessa dagar, så många.

Varför har man bråttom? Får inte ihop ekvationen men känner av den då och då med hela kroppen. Tänk er Ed Withlook, han var säkert skitnöjd när han trampade över mållinjen. Sådär nöjd och lättad som man bara kan vara när man passerar en mållinje. 3.56,58 kanske inte är en världstid på maraton för många men för Ed var det just hela världen, där och då den dagen, ingen i världen hade heller sprungit snabbare vid samma ålder som Ed, 85år. Ibland känns det som man tränar som man just inte direkt tänker sig att man ska bli så pass gammal som 85.  Man kan anta att det nya nu är att göra saker väldigt länge och hela tiden, liksom härda ut precis som framför ett gäng symphoniker. Är det inte konstigt att man tycker att det var en bra dag när Leonard Cohen dog för att det fanns så mycket fina och bra artiklar att läsa den och de följande dagarna? Det är också en underlig händelse att morgonen efter jag började skriva om Cohen så får jag höra på radion att rockpoeten är död, skit också att jag inte skrev klart texten och publicerade den på internet tänkte ja, nu kommer ingen att tro mig, denna gången heller.

2 kommentarer

  1. Tur att man inte har åstadkommit något som får dig att skriva om mig!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2019 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑