Den bästa skolan

Jag minns fortfarande min första träning med Ölmstad IS 1995. Årskullen 88. Den hårtskjutande virtuosen från Skärstad. Han var den ende som kunde skjuta över. Något som gjorde mig mäkta imponerad och gav inspiration till att nöta på varje ledig stund för att inte skjuta i mål, utan över. När jag uppnått detta lärde jag mig dessvärre aldrig att skjuta i mål igen. Men det är en annan historia. Jag minns fortfarande de årliga matcherna mot de rödblåa antagonisterna i söder på Fotbollens Dag. Hur jag gjorde mitt första mål på Vistavallen -96. En delikat lyftning vid stolpen. Jag sprang ut över kolstybben innan jag fick stopp på benen och vände sen hem igen. Pojken från stationen i Siringe skrek av lycka samtidigt som hans syskon slogs vid sidlinjen. Det var dock ingenting emot mitt första – och enda – hattrick i karriären året efter mot samma motstånd. 1998 hade vi Jönköping Södra ihopvikta i en ask i första halvlek och ledde ett tag med 3-1. Vi chockade. Ständigt underdogs och sparkade uppåt. Matchen slutade inte i vår favör, men vi var där och kände. 2000 ledde vi serien innan sommaruppehållet skulle ta vid. Bara Bottnaryd skulle avvärjas enkelt på bortaplan och vi trodde vi var oslagbara. 5-1 slutade matchen och besvikelsen och oförståndet var totalt efteråt. Till råga på allt skickade Alessandro Del Piero ut Sverige ur fotbolls-EM samma kväll. Vi var förlorare.
Några av legenderna.
 
Det var ett sommarlov där alla gick och tänkte på första höstmatchen i augusti när Bottnaryd skulle komma på besök till ÖIS-gården. Vi skulle ta revansch. Och som vi tog den. 8-2. Sen var manegen krattad. Seriesegrare. Än minns jag smaken av guld. 
 
2001 blev vi brutalt uppväckta. Planen blev större, motspelarna blev större, bollarna likaså. Vi krympte. I Aneby blev vi varse verkligheten. 15-0 i baken. Matchen efter mot Österbymo. 7-0. Och så fortsatte det. En seger var att överhuvudtaget göra mål. Lyckades vi hålla mindre än 5-0 emot oss åkte Pommacen på kylning. Vi visste hur det kändes att vinna men glömde fort. Nu fick vi lära oss att förlora. Att vara riktigt jävla usla i jämförelse med våra motståndare. Det var också en känsla. Det fortsatte 2002, men utan att vi gav upp. Fortfarande kunde man se Linderholm och Johansson befinna sig på plan en timme innan träning för att skjuta. Man hörde Svenssons Suzuki startas igång liksom på en given signal när det vankades träning. Fortfarande kom Hempel instapplandes och skrattade åt Leicht som ännu en gång hittat på nåt jävelskap. Vissa var mer ambitiösa, andra mindre. Men vi kom ändå dit. Det var samhörigheten. Vi trivdes trots att resultaten inte satte vår förening på kartan på det smickrande sättet. Vi tränade, vi umgicks, vi skrattade, vi förlorade, vi blev arga, vi sa förlåt, vi förlorade igen, vi skrattade lite till, vi trivdes. Trots allt. 
 
Året efter började det dock hända saker och plötsligt var vi inte slagpåsen längre. Vi märkte att det började ge resultat. Trots tonårens alla lockelser var vi fortfarande Gänget. Av nån anledning kom vi alltid dit klockan 17.30, slängde ut en boll och började lira. Visst förlorade vi fortfarande men mer sällan. Höjden av allt kom på sensommaren 2003 i en historisk match på ÖIS-gården mot Lekeryd. Det hade regnat konstant i två dagar och var upplagt för ett bonnaderby utan dess like. Lekeryd hade vi aldrig slagit, men vi hade varit nära flera gånger. Rivaliteten klubbarna emellan går att ta på. Killar i 15-årsåldern kan dessutom vara ganska obstinata i tonen vilket medförde en extra krydda till matchen. Stackars brevbäraren som dömde minns nog fortfarande med fruktan den där eftermiddagen. När Lennartsson hängde dit en straff med tjugo minuter kvar ledde vi med 2-1. Att planen var mer brun än grön hade alla glömt. Det här handlade om så mycket mer fotboll. Vi spelade för hela byns heder. Inte långt efter vårt ledningsmål utbröt ett tvättäkta handgemäng med pubertala inslag nere vid stora eken mellan Fredriksson den äldre och en okänd vänsterback som till 99 % tagit sin EPA-traktor till matchen via Rävlinge. Två röda kort delades givetvis ut. Detta blev starten på en brutal uppvisning i bryska tacklingar. Varningar betydde i ungdomsåren tio minuters utvisning så smärtgränsen var ändå ganska hög, men brevbäraren hade inget annat val än att vifta med korten. Med minuten kvar hade vi åtta man kvar på banan. Lekeryd nio. Då kom benbrottet(som kan ha varit något annat). En Lekerydsspelare vred sig i alla fall i plågor och båren som inte sett dagsljus på 30 år fick dammas av och införas på plan illa kvickt för att frakta bort resterna av Lekerydsspelaren. Brevbäraren blåste i alla fall av matchen till slut. Resultatet hade stått sig. Vi hade besegrat Lekeryd. 
 
Jag spelar fotboll än. Jag vet hur det är att vinna, men inte minst att förlora. Att ta bort innebörden av dessa vitt skilda ting vore bara att göra alla idrottande ungdomar en björntjänst. Det som svenska fotbollsförbundet för nån månad sen beslutat är att inga segrare i serier eller cuper ska utses före 13 års ålder. Tävlingshetsen ska minimeras heter det. Det är befängt. Är det nåt man får lära sig här i livet så är det att man både vinner och förlorar – på olika plan. Och en fotbollsmatch eller ett skidlopp är fjuttiga ting i jämförelse med annat ur ett större perspektiv. Det kommer tyvärr få motsatt effekt. Genom att säga att det inte spelar roll säger man indirekt att det visst gör det. Man säger att det är farligt att förlora – och att vinna. En skyddad verkstad som sedan imploderar i en sällan skådad resultathets när det plötsligt börjar spela roll. Lär istället ut förmågan att kunna ta förluster och att livet går vidare trots att Gripenberg vann den här gången. Lär ut förmågan att bli goda vinnare och goda förlorare.
 
I skolan kryper däremot resultathetsen längre ner i åldrarna där kompetensen ska betygsättas fortast möjligt. Men det kan man ju tyvärr inte beskylla fotbollsförbundet för. 
 
Det som förbund som fotbollsförbundet ska verka för är istället att motverka den tidiga utslagningen. Selekteringen där man redan vid elvaårsåldern sägs se vilka som kan bli världsstjärnor och inte, vilket all forskning visar på att man inte kan. Uppmuntra barn och ungdomar att hålla på med många olika idrotter och se till att de fortsätter att röra på sig längre istället. Lägg krutet på rätt ställe.
 
Jag kommer fortfarande ihåg förlusterna för 20 år sedan. Att förlora är inte kul. Men förbannat lärorikt och utvecklande om något. Det vet jag och många, många fler. Det har lärt oss att kämpa för något, inte att vi är dåliga som människor. 
 
Det är en del av livet, och därför är idrotten den bästa skolan. 

16 kommentarer

  1. Något att publicera i JP kanske?! Mycket bra skrivet!!

  2. Bra där Robban! Vi tänker rätt lika! Tror vi har liknande uppfostran.?

  3. Ljuvlig läsning! Min egna (ganska omfattande, om jag får säga det själv) erfarenheter av förlora i sport som barn tror jag definitivt har varit till mer nytta än skada!

  4. Bra skrivit Robban. Jag ryser. Jag minns det där slagsmålet. Häls. J Sjöberg

  5. Bra skrivit Robban. Jag ryser. Jag minns det där slagsmålet mot Lekeryd. Häls J Sjöberg

  6. Härligt att läsa lite nostalgi från en tid och plats jag inte längre har någon direkt kontakt med. Berättade mellan två peakar i juldagens snefylla för Arvid Örn om hur jag till och från följer era bravader löparspåret och om hur jag minns dig som en naturligt bra ledare och en jävligt inkluderande lagkapten. Även mot oss som hade mindre eller andra ambitioner haha. Du är en riktigt duktig skribent och det är ett nöje att läsa det du skriver.

  7. Härligt att läsa lite nostalgi från en tid och plats jag inte längre har någon direkt kontakt med. Berättade mellan två peakar i juldagens snefylla för Arvid Örn om hur jag till och från följer era bravader löparspåret och om hur jag minns dig som en naturligt bra ledare och en jävligt inkluderande lagkapten. Även mot oss som hade mindre eller andra ambitioner haha. Du är en riktigt duktig skribent och det är ett nöje att läsa det du skriver.

  8. Härligt att läsa lite nostalgi från en tid och plats jag inte längre har någon direkt kontakt med. Berättade mellan två peakar i juldagens snefylla för Arvid Örn om hur jag till och från följer era bravader löparspåret och om hur jag minns dig som en naturligt bra ledare och en jävligt inkluderande lagkapten. Även mot oss som hade mindre eller andra ambitioner haha. Du är en riktigt duktig skribent och det är ett nöje att läsa det du skriver.

  9. kommer aldrig glöma de härliga bataljerna mot LSSK. En fråga bara, spelade inte han Lopez i LSSK?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2020 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑