Månad: oktober 2015 (sida 1 av 7)

Holaveden Live – Jätten Bule löpet!

Idag kör vi Holaveden live från Jätten Bule löpet i Österbymo. Arvid och jag styr kosan österut för att mäta våra krafter och kanske kan vi vinna en brödrost. Men än har vi inte vaknat 🙂

21:58. Nu är kolhydratsföråden åter fyllda på diverse släktkalas. Blandat med lite ljuständning och efterrättsförtäring. Nu är det dags att sova, tack för idag!

13:37. Baksätesgodis.

13:30. Resultatlistan glömde jag, sorry. 
13:20. Övriga reflektioner; 
– kleist såg sjukt stel ut på uppvärmningen. 
– lars Lundström körde 5km, lite fegt va? 
– Staffan ek vann på 33:11, ni som sprungit banan fattar att de e sjukt snabbt. 
– en bloggläsare från Gamleby sprang om mig efter 3km och sedan om Oskar efter 7km. Riktigt bra löpning av Fredrik Kasselstrand som slutade på en fin 5e plats. 
– jag hade 2st Claesson framför och en bakom, sen fanns det en som kom 3a på 5km. Klanen cleasson håller på att ta över Sveriges alla resultatlistor. 
13:15. Åter i bilen på väg hem. Djupt besviken över att hamburgarna var slut men i övrigt ett toppen arrangemang verkligen! Lite besviken över tiden, men målet var top 10 och det lyckades jag med. Inga dåliga herrar på pallen heller då banrekordet slogs med 2 minuter. Imponerande lopp av äldste Claesson brodern då han sprang ifrån självaste Anders kleist och slutade på en 2a plats! Nu blir det after run på varsitt släktkalas. 

Spurtade ner en av claessonbröderna i alla fall, det kändes bra! 🙂 
/aö

12:44. Igenkända från bloggen. Stort!

12:26. 7:a & 10:a. Halvnöjda.

12:21. I mål! Trött! Kan bara tänka på mat. Hörs efter dusch och ombyte. 

10:38. Legenden spottad. 
10:25. Svish funkade felfritt. Österbymo levererar. Mötte både hallby-klanen och banrekordhållaren Staffan ek. Nu letar vi toa, haj. 
09:58. Snart dags för efteranmälan. Oskar har glömt kontanter så det blir spännande att se om svish har kommit till österbymo. Ryktas om att Kleist står på startlinjen, med andra ord är taktiken självklar. Jag gör som på grevskapsloppet i somras, tar rygg första 3 km. Kanske håller det denna gången 🙂 
08:55. På väg. Baksideligister!

07:50. Havregrynsgröt!

Avdelning; att gå som en klocka

Det var ett bra tag sedan en svensk sprang under 2:15 på marathondistansen. Senast var 2012 då Musse gjorde sin debut på sträckan. Men i söndags var det dags igen då Micke Ekvall gjorde imponerande 2:12:07. Halvorna löptes på 66:03 samt 66:04, där har ni en som tagit åt sig uttrycket ”att gå som en klocka”. Som Robban skrev är det den 5e bästa svenska tiden genom tiderna. Svensk löpning är på gång, mycket tack vare ekvall, men tror ni han får något slags  erkännande för det? Ganska snabbt efter målgång drog snacket igång om han fixat en plats till nästa års olympiska fest i Rio. SOK har varit knäpptysta om vad som gäller som kvaltid, vilket är väldigt konstigt. Så igår släpptes kvaltiderna som gäller. Damerna behöver slå svenskt rekord i 6 löpgrenar för att klara av kvaltiderna. Herrarna behöver slå svenskt rekord i 2. Ja ni hör ju, SOK verkar ju inte vilja ha med några löpare till Rio utan bara gångare och skyttar. Detta skickar härliga signaler till de löpare som befinner sig strax under OS-nivå att våga satsa vidare fullt ut. Eller? 

Bland annat måste herrarna ner på 27:40 på 10000m, det innebär en kapning på 15 sekunder från svenska rekordet. På 1500m måste svenska rekordet putsas med 2 sekunder. Detär  ganska mycket på 1500m. 

Det är klart man ska va bra för att få åka på OS, vi vill ju inte skicka dit några trötta idrottare som kan turista ett par veckor liksom. Men är det rinligt att svenska kvaltiderna är aå mycket tuffare än de internationella? 

På tal om just 1500 meter. Sverigeettan på den distansen har i år klarat av det på 3:39:68, det är ungefär så lång tid det tar att gå långa strutsabacken om man tar i lite. Ni som vet ni vet. 
Mycket löparsvammel denna gång, men så blir det när jag får skriva var fjärde dag här på bloggen. 
Hälsningar / Sverigeettan på 3000mh utan vatten i vattengraven.  

Vinterns gigant och rikets bästa kött.

 
Efter att ha bordat tre varv i en spiraltrappa model större var jag inne i sorlet i vad som sägs vara Sveriges bästa kött restuarang.
Kött är också det första man ser då stora stycken hänger som musieföremål innanför en glasväg som utgör AGs köttkyl.
Här hänger köttet för att protienet ska brytas ner i den process som kallas mörning.
För att mörning ska kunna ske ska köttets PH värde som är sju i livet vandra ner till 5,5 – 5,7 genom den mjölksyra som bildas i musklerna tills muskeln har slut på glykogen då inträffar s.k Rigor mortis och köttet hänger i kylens fyra grader i tio dagar. 
Det är alltså så man ser ut på insidan varje tisdagskväll.
I en köttkyl släpper köttet fukt vilket gör att ytan torkar ut och till det är fettet runt stycket helt aprikosgult tack vare höga halter karoten som finns naturligt i gräs. 
En speciell syn.
 
Jag blev hänvisad till baren i väntan på bord och insåg snabbt att det skulle krävas rugby takter för att lyckas beställa något i detta folkhav.
 
Väl vid bordet började en konversation med grannbordsparet.
Maten lovordades med orden utsökt,mört,välbalanserat.
Kvinnan i sextioårsåldern, mannen norrman och tio år yngre.
De satt nu och sipade på var sin kaffe.
Det samspråkades lätt och ledigt till en förrätt av pulco (grillad bläckfisk) serverad med svart(!?) aioli.
Det kom fram att kvinnan bott i Åre i slutet av sjuttiotalet då hälften av byn bestod av stockholmare däribland Ulf Lundell.
På den tiden var han större än gud.
Jag förstod.
 
De drack sitt kaffe och tackade för sig medans jag beställde kött ifrån en lagom tilltagen meny medans Johan Jureskog gick runt i salongen och lovordade skottland och pratade styckdetaljer och fibrer.
 
Ytterliggare än norrman uppenbarar sig ursäktande ifrån bordet på andra sidan (borden står tätt) med frågan om jag skulle vilja ha hans vin!
Han hade ätit,blivit avdukad och skulle bara avsluta ett halvfullt vinglas men hade ett kvar i flaskan han beställt in. 
Jag frågade om vinet och härifrån var vi igång.
 
Vinet var spansk,distrikt Ribera del Duero några mil norr om Madrid.
Druva Tempranillo.
Han hade själv varit där och känt jorden mellan fingrarna.
Överallt i de spanska vindistrikten hade vinproducenterna låtit arkitekter bygga spektakulära byggnader till s.k bodegor. 
Allt som en motsats till den franska devisen – Ju slitnare bodega ju smakrikare vin.
I bodegorna kunde man dricka,handla,bli guidad kanske rent av äta.
Han berättade om en känd engelsk arkitekt som skapar storverk efter storverk på spansk jord efter att ha blivit petad ifrån ett byggprojekt i England efter att prinsen uttalat sitt missnöje över planerna.
Den oförätten och dess aggresioner skördade nu vinspanjorerna. 
Rätt snart vinkade jag in en ny flaska ifrån samma område, den vinkningen kostade.
 
Norrmannen var marknadschef på synsam och väl insatt i nationalsporten.
Northug hade gjort sitt.
Viljan att bli bäst är stort bränsle, uppgiften att vara bäst är i längden en omöjlig uppgift.
Han hade levt på revanschgnistan en vinter men nu återstod bara en långsam sorg.
Norsk skidåkning var på väg in i en ny demension på herrsidan och det var inte stakning och långlopp utan det var Finn Hågen Krogh.
När tjugohundrasextons vitsippor börjat lapa solljus så är det inte många män som besegrat Finn Hågen Krogh.
Det sa en norrman de.

Veckan före.

 
All klang och jubel till dessa dagar, förädlade av detta skandinaviska ljuset, den höga luften, den perfekta temperaturen.
Jag var på plats sekunderna efter vindbyns virvlande passage och fick uppleva ett tätt glittergult lövfall när asplöven dansade mot marken likt Japansk magi regisserat Ang Lee.
Himlen stod marmorrosa inväntades ett heltäckande mörker.
När träden snart står kala och vändningen känns långt borta då är det November.
 
Denna förhatliga månads mörker hamrar in en kil i bröstbenet som för vart dygn vrids ett kvarts varv så revbenen flyger likt gitarrsträngar.
Man kan bara hoppas att inte hjärtat hoppar ur bröstet ner i sörjan.
Man får kämpa vad man förmår.
Men jag är inte orolig, har frid i själen.
 
Den kvällen skidgång.
Den kvällen Ka-boom rätt i benen. Halleluja.
 
Två lediga höstdagar i Oktober.
En slags investering mot mörkret.
 
Efter dagislämningen styrde jag till Gränna, kaffe, fulltank och ut på fyran.
Östergötland och en förmiddag med Sveriges radio P4.
Lunchtid åker jag in i världens lyckligaste stad Stockholm.
Åker ensam hit för att gå på gatorna, känna atmosfären se det oerhörda.
Men kanske mest för att äta, i bilen beställde jag bord på restuarang AG på kronobergsgatan.
Checkar in mig själv och bilen på hotellet rätt över Stockholms elektricitetsverks forna huvudstation på Thulegatan Norrmalm.
River fram dojorna och skaljackan löper upp för Tegnergatan och forcerar trapporna till Tegnerlunden likt Rocky Balboa.
Entrar kungsholmen via barnhusviksbron med sikte på Norr mälarstrand.
Lämnar Norr mälarstrand via Polhemsgatan över kronobergsparken för att försöka slå rekord över St eriksbron.
Vasaparken, Odengatan, Sveavägen fullt ös upp till Vanadislunden för att komma ner bakom Stefanskyrkan för att sedan åter nå Thulegatan.
 
Väl nere i baren på hotellet hade far och dotter releasefest för nya jazzskivan.
Mitt i vimlet till tonerna av plinkande gitarr och sång utan ord satt jag och drack öl i väntan på… 

Konsten att vinna

Nu är det lätt att gå in i ett mellanstadie. En mellanmjölk. Neka istället för agera. Soffan framför mörkret och svetten. Det är nu vi måste knyta näven. Stega ut i det kalla och övervinna oss själva. 
 
Här följer mina topp 10 bästa tips för att vinna kampen mot sig själv. Fullständigt ovetenskapliga och totalt subjektiva:
 
1. Köp en grillad kyckling och potatissallad på väg hem från jobbet. Lukta på den. Sätt sedan på rullskidorna eller löparskorna och kör en timme. Motivationen höjs 200 procent av blotta tanken att få slita köttet i stycken och föda en svulten och späkad kropp efteråt. 
 
2. Se det som en kamp att vinna. En kamp du inte kan förlora. Eller jo, om du stannar inne. När Moder Natur bjuder upp med blåst och regn. Svara med att le och anta utmaningen. Se det som en kamp mot en yttre motståndare. Inte mot dina egna demoner.
 
3. SkiErg. För dig som inte vill möta Moder Natur. Det finns inga ursäkter längre. 
 
4. Se in i framtiden och bakåt. När motvinden piskar: Se det som ett av de där passen som tog dig till målet. Tänk på Karin Boyes bevingade ord: ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är resan som är mödan värd.”
 
5. Inse att det inte finns genvägar. Bara inse det. I ett av dom föregående inläggen kunde ni läsa om Mikael Ekvalls träning inför maran i Frankfurt. En träning som för övrigt ledde till den femte snabbaste svenska tiden någonsin. Några konstigheter? Nej. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. 

 
6. På tal om löpning så finns det gott om tävlingar på andra sidan Lidingöloppet. Tävling är kul. Det skiter jag i. 
 
7. Testlopp mot dig själv. Vi har alla den där rundan eller tiden att slå. Vissa tider är så starkt förknippade med en specifik runda att det går att rabbla dem mitt i natten baklänges. Hösten är tiden för dessa tider att ryka. Så är det bara. Att persa är kul. Det skiter jag i. 
 
8. Men kan allt vara kul? Nej. Eller ja, jo, visst. Alla håller väl inte med. Jag skriver nog oftare om de negativa sidorna med konditionsidrott än de positiva vilket ger en lite skev bild. Givetvis är de positiva effekterna både själsligt och kroppsligt i majoritet. Annars hade det varit fullständigt obegripligt att hålla på med det här. Men nytta och nöje är inte samma sak alltid. Prova skidgång så får ni se. Poängen här är väl att bara acceptera. Att vara stark är kul. Därmed blir också skidgång roligt. (Eller?)
 
9. ”Varje gång du når över 90 procent av din maxpuls instagramar någon ut en fejkad träningsbild.” Gammalt ordspråk. Det perfekta träningslivet finns inte. Inte ens på Instagram.
 
10. Läs Holaveden. Du är aldrig ensam!
 
 
 
 
 
Äldre inlägg

© 2018 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑