Jag mötte en kär gammal vän igår på löpturen. Vi har inte träffats på länge, men allt var precis som förr. Såna vänner gillar man. Inget gammalt groll sinsemellan, men ni vet hur det kan bli på hösten. Det går några månader och plötsligt har man glömt bort varandra.
Det var solen jag träffade. Ja, jag vet att det var en lite klyschig inledning på ett blogginlägg, men vad ska man göra.
Jag mådde  fruktansvärt bra där i drygt en halvtimme. Benen var pigga och ansiktet värmdes lite av strålarna. En påminnelse om vad som komma skall. Ljusare tider och framförallt lättare tider.

Blir hösten svårare desto äldre man blir? Tiden går alltid lite snabbare för varje år tycker jag,  men hösten har en tendens att alltid kännas extra lång. Eller är det klimatförändring som gör att Sverige kommer bli en enda lång höst?
Det känns så åtminstone. Eller så är det bara därför man bor vid havet.
90 minuter senare var jag klar. Detsamma gällde solen. Man får vara glad för det lilla.

Senare på dagen bevittnade jag ett svenskt rekord. En Corona-anpassad tävling med endast 8 deltagare. Meraf sprang på 15:31 på 5km landsväg. Svenskt rekord i all ära men det finns rätt mycket mer att hämta där är jag helt övertygad om. Men rekord är alltid rekord och det är väldigt roligt när de slås.
Själv slog jag rekord på fyra distanser i år. Vilken säsong ändå. Man måste alltid vara påväg.

Bloggkompisen Johannes Eklöf blev femma på 20km skejt igår. Drygt 14s från segern och 2s efter Calle halvfarsson. Detta efter att ha fokuserat mer mot långlopp senaste året. Märkligt det där. Kul att han åker så bra, ski classics kommer bli spännande i år.
Lycka till kompis. Holaveden hejar alltid lite extra på dig.

/örnen