Ljus morgon. Spegelblankt. En fiskebåt därute, någonstans i mitten. Pontroner(?) ute. Ädelfisk. Han är nog närmre denna sida en vad man först kunde tro, en bit från mitten, häråt. En gräsands hane flyger förbi. Hör inte till vanligheterna. En vacker fågel.

Valborg är över. Körmusik och nässelsoppa. Kyckling. Vinflaskor. Röriga minnesfragment. Ett högljutt skratt. Det är bara på fyllan man får för sig att sydamerikansk film är riktigt bra. Märkligt.

Det ser ut att bli en fin dag. Det kan behövas. Man får börja någonstans så man kommer i rullning. Frukost är ett bra alternativ. Nu kör vi.

Min mormor hette Valborg i andranamn. Ett fint namn. Ett namn som skapar förhoppningar om försommarvärme och grönska. Hon kunde baka kakor, min mormor. Försöker bära arvet vidare men lyckas inget vidare. Men det är som med träning. Man måste bygga från grunden, man måste hålla kontinuitet i bakningen. Få känslan för degen, gräddningen, när en extra klicka smör ska i, känslan kommer med tiden. Som känslan att ligga på fotbladet i löpsteget.

Ta en extra kaka till kaffet idag, det är ju ändå både Valborg och Fredag!

-OL

Full av energi. Full av inspiration. Det är så klart en överdrift men energinivån har kraftigt ökat de senaste dagarna. Att blotta sig och visa på sina brister och problem är något av det värsta man kan göra. Det sitter långt inne. Men har man människor runt omkring sig som lyssnar och vill en väl kan inget gå fel.

Det har varit ett år där jag tryckt bort allt vad känslor heter. Det yttrar sig i panikångest. Den kommer och går och tar sig till angrepp fysiskt. Men det är inga fel på min fysik. Det sitter innanför kött och blod.

Men jag har träffat någon som förstår och som vill mig väl. Det är allt som krävs. Någon som säger att ge dig ut och spring. Du mår bättre. Och jag vet ju det själv egentligen. Bättre än många andra. Men i mörkret finns inte mycket kraft att ta till. Du dras in och ser ingen soluppgång. Men den skymtar jag nu. Och om en månad är hon min sambo.

Fyra pass på fyra dagar. Alltid på väg.

/RD

En löpares bästa vän och värsta fiende. Några veckor med en riktigt stel hälsena gör en på dåligt humör. Grinig skulle jag vilja sträcka det till. Tråkigt när man helst av allt vill bomba intervaller i spikes på tartanen.
Nåja det finns värre saker man kan råka ut för. Kanske är det såhär livet kommer se ut nu. Samma känsla som i höstas och då fick jag tillslut ordning på det i alla fall. Måste bara komma ihåg hur jag gjorde då.
Det börjar dra ihop sig till tävlingssäsong på riktigt. 1a maj går det ett race här i Göteborg, och i Stockholm kör dom 4e maj. Kommer bli ruggigt startfält i Stockholm, framförallt på damsidan där farten är önskad till OS-kval. 31:25.
Det finns i två svenskor som bör ha chans att klara det. Kommer bli riktigt intressant att följa. Varv efter varv. 30 minuters dramatik. Borde livesändas någonstans givetvis.
Eventuellt dyker även jag upp där, det hänger lite på hälsenan som jag just nu tjafsar lite med.
/ örnen

Helgens sista timmar. En dokumentärfilm. Helgen är slut. När mörkret där ute bryter upp är det dags att gå in i sysslorna. Arbete. Kaffe. Anspråkslöshet. Fisk i plastburk. Mera kaffe.

Sprang 16km i fredags. Då mitt armband lämnat in lånades min sambos klocka. I början fungerade den men på slutet ballade den ur. Först varnade den för batteriet sen blev tempoangivelserna orealistiska. Sju minuter per kilometer? Säkert batteriet.

Pojken kämpar på. Han är hoppfull. Det ordnar sig. Det finns många klipp på youtube.

Jag är sugen på lust.

Kommer Daniel Rickardsson köra nästa år? Den tanken har slagit mig.

Vi får se. Ta hand om varandra.