PeterNilssons gamla finrunda Ingeryd-Östanå-Gränna-Röttle-Ryd-Ölmstad var skådeplatsen för min första riktiga rullskidsrunda i år. Bröderna Nilsson som sällskap. Båda två ser förbannat starka ut. Dolla, med Viggos skejtstavar något längre än de bambustavar jag fick åka med på min svensexa, bombade på uppför från Röttle mot golfbanan och även om PeterNilsson sa att det inte skulle bli frågan om någon tävling gick han ut i vänsterspår i slutet av backen och det höggs nåt djävulskt. Själv lyckades jag med nöd och näppe hänga med en tredjedel av backen med frånskjut och diagonal.  Sen låg jag med en kall i näven och försökte hålla ögonen öppna under Uruguay-Portugal.

Det är nog dags och bestämma sig nu.

/RD

Tisdagen blev en religiös upplevelse. Väljer åtminstone att tolka det så. I bilen på vägen in till jobbet gick Go your own way med Fleetwood Mac igång i samma sekund som jag styrde hjulen ut på E4:an. Kilometerna tickade på. Kände ett mod fylla mitt bröst. Bara kör. Gör din grej – vad det nu är?

Senare vred jag upp kalendern där varje vecka har ett citat.  Och för vecka 26 kom citatet från den Bostonfödde filosofen Ralph Waldo Emerson. 

”Att vara sig själv i en värld som gör allt för att du ska vara som alla andra är bland det tuffaste som finns.” 

I transcendentalismen ryms både Fleetwood Macs låttitel och Ralph Waldo Emersons filosofiska tankar. Tankar om att lyssna på förnuftet. Att göra det rätta.

Jag tänker på Andreas Grankvist. Idag spelar han sitt livs viktigaste match. Kanske sin sista i den svenska landslagströjan. Samtidigt är hans fru höggravid hemma i Sverige. Så vitt skilda saker. Men ändock ett dilemma. De har säkerligen pratat om det. Hur gör vi? Det är långt mellan Gelendzhik och Helsingborg. Vad är det rätta?

Bara förnuftet vet. Go your own way.

Havsluft.

/RD

Det går att mixtra hit och dit. Det går att hitta ursäkter. Men i slutändan handlar det om att flytta gränser om man vill utvecklas. Satsa hårt. Var djärv. Varje steg blir en pina men när ljuset lyser i tunneln går det kräma ur. 90 sekunder av återhämtning och högmodet är tillbaka för att lika snabbt omvandlas till självförakt.

Kolstybben en regnig kväll i juni. En lagom, sen tre för snabba och sen en med döden i vitögat. Pratar inte om snapsarna på Midsommar nu.

En midsommar åkte en gitarr fram. Snubben som spelade var otroligt begåvad men spelade inte det vi ville höra. Jag hämtade noterna till En Midsommarnattsdröm med Håkan Hellström och han spelade. Vi sjöng till det var så ljust att jag undrade om det var lönt att sova. Ibland är det enda som behövs lite samarbete för att nå eufori.

Men på kolstybben är vi alla ensamma med för långsamma ben och små lungor. Ta mig till havet i stället. Ta mig till dans. Ge mig nåt som tar mig någonstans.

Här är den. Rock n roll. Nu kör vi.

Janne 2008. Då i Halmstad BK. Foto: Wikimedia Commons.

Skakningarna har knappt lagt sig. Det är en timme sedan Jannes gäng vann Sveriges första premiärmatch i ett VM sedan 1958. Flertalet av er minns säkert inte, men ni vet.

Sen Janne Andersson från Alets IK klev in som förbundskapten har så mycket förändrats. Det känns som det gamla fotbolls-Sverige har tagits tillbaka. Det som luktar liniment, gräs och lössnus. Där en vaktmästare eller materialare är lika viktig som lagkaptenen och den bäste målskytten. Det fotbolls-Sverige där man städar efter sig i omklädningsrummet. Det som är varmkorv och kaffe. Det som handlar mer om att glädjas och sörja tillsammans snarare än att glänsa utåt och håna sin motståndare.

Janne Andersson kommer från de lägre divisionerna. Han har jobbat sig uppåt. Det kan låta som att han är en principfast bakåtsträvare när man beskriver det så, men inte alls. Janne kan leda ett lag till SM-guld genom att spela en modern fotboll på plastgräs och sedan gå emot den gängse uppfattningen om att man ska tycka att plastgräs är dåligt. Janne kan ta på sig en landslagströja och gå i Pridetåget lika självklart som det varit livsfarligt för hans föregångare att uttala sig eller ta ställning om något annat än fotboll.  Däremot skulle han aldrig släppa på sina principer gällande respekt och ordning. Janne är mannen som betalar sina räkningar innan de ens kommit till brevlådan.

Janne dyker upp ganska ofta i mitt huvud och har de sista åren varit en stor inspiration med så otroligt enkla medel.

Varför slänga benskyddstejpen jämte papperskorgen när du kan lägga den i? Varför slå en dålig passning när du kan slå en bra? Och så vidare…

Och jag vet egentligen varför jag är så exalterad av Janne. För han hade kunnat vara en figur på ÖIS-gården, eller Vistavallen eller vilken annan ”vanlig” idrottsplats som helst nära dig. Han är givetvis fotbollskunnig på ett annat plan än de flesta. Men i grunden handlar det om enkla värden.

I en fotbollsvärld full av oljepengar och yta och utomjordiska figurer är Janne den självklara kontrasten. Det går att bli den mäktigaste fotbollspersonen i ett land och ändå inte tappa huvudet och bli nån du inte är. Och det går sannerligen att vara en stoltare svensk än någonsin trots att vårt lag spelare för spelare är sämre än någonsin.

Oavsett hur det går för Sverige i detta VM och i fortsättningen kommer Janne alltid vara den han är. Aldrig backa för sina grundprinciper. Sådana människor kan vi inte få nog av. I sitt sommarprat från 2016 hyllar han Carl-Axel Jakobsson som sin inspirationskälla. Föga förvånande en materialförvaltare, utan större känsloyttringar och stora ord, i Laholm som Janne tränade på 90-talet.  ”Här gör vi rätt för oss. Både när vi vinner och förlorar. Ingen ska komma och säga att Laholms FK inte sköter sig” ska Carl-Axel ha yttrat till Janne i början av hans sejour i klubben.

”När vi förra säsongen vann Allsvenskan med IFK Norrköping i en dramatisk tillställning mot MFF i sista omgången tänkte jag på dig, Carl-Axel, när vi var klara. Det sista jag gjorde innan vi lämnade Malmö Stadion efter guldet var att var att fixa med handdukar och plocka upp det sista skräpet från golvet. Man vinner och förlorar på så många olika sätt, men ingen ska kunna komma och säga att mina lag inte sköter sig.”

Nånting säger mig att han tog fram sopkvasten och sopade av det sista innan han lämnade Nizhny Novgorod Stadium efter Sveriges vinst mot Sydkorea och slängde benskyddstejpen som låg bredvid papperskorgen. Precis som vilken annan materialförvaltare eller lagledare som helst i division 6 Tranås. Där har vi det nya fotbolls-Sverige.

/RD