Prisa gudarna. Stockholm Marathon 2017 kommer bli loppens lopp. Jag vet att Arvid inte kommer kunna motstå om jag anmäler mig. Han kommer inte kunna säga nej. Därför är det bara en tidsfråga innan en anmälan åker in och då är det bara en fråga om timmar innan hela Holavedsfamiljen är anmäld. 

Idag vaknar vi upp till ännu en dag av sol. Värmen är här. Innergården var fylld av grillande sällskap igår. Så även vi. Daskade på några smidigt hemmagnodda hamburgare på grillen och tog med tallrikar ut i det fria. Varför smakar mat bättre ute på en filt? 

Okej. Så här är det. Om någon missat det så är jag uppvuxen i Ölmstad IS. En uppväxt präglad av hårda lärdomar. Tidigare har jag varit inne på en av dom. Att förlora. Men genom att förlora kan man också vinna, väldigt mycket dessutom. Ett år då kontrasterna mellan att vinna och förlora var stora var 2006. A-laget gjorde sin bästa säsong genom tiderna och gick obesegrade genom division 4. Där satt min 17-åriga kropp mest på bänken. B-laget hade Mattias Hubbe Sjöberg hand om. En eldsjäl med ett stort hjärta för föreningen och landsbygden. 2006 gick det minst sagt åt skogen för b-laget. Men ständigt fanns en optimism och stolthet över att tillhöra klubben i Hubbes sätt att vara som smittade av sig, främst på oss yngre. Vi är en generation ÖIS:are som idag stolt visar vårt klubbmärke var vi än är. En av anledningarna är Hubbe. När han skulle dela ut årets b-lagsspelare 2006 under pompa och ståt då a-lagets serieseger skulle firas av höll han en motivering där senare undertecknads namn lästes upp. Jag minns ordagrant delar av den motiveringen vilket kan låta märkligt då jag fick ett pris som ingen kommer ihåg. ”Det här är en kille jag håller oerhört högt”. Dom orden har följt med mig och sitter fortfarande innanför pannbenet tio år senare. 

Gårdagens inlägg var filosofiskt fulländat med ett budskap som vi ständigt bör påminnas om. Läs om du inte gjort.